Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. I. Vår besynnerlige granne i Montreux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
"Eh bien! Yi stormade en jordförskansning en dag -
flera ar derefter - hos yankees. Jag såg bland mina
nykomna kamrater en vacker man, simpel karl, försvara
sig som ett lejon mot en hel grupp sydstatare. Kunde
inte hjelpa hjelten. Yar i handgemäng sjelf, omxänd på
alla sidor. Pang! Jag såg honom falla. Efter vunnen
batalj gjorde vi på qvällen en liten sorgpromenad
på valplatsen. Mitt lejon låg der bland sina
fallna fiender. Jag tyckte mig igenkänna dragen. Vi
undersökte hans fickor. Det var min franske markis
från Monaco. Kulan hade gått genom en bundt af
rosenfärgade bref. Sacr-r-r-r-e dieu! Vive Tamour et
la bravoure!»
"Nå, men er egen historia, herr öfverste! Hvad den
måste vara rik på äfventyr och intresse.»
»Min egen historia» - upprepade den tillsporde
långsamt och betonande, medan han stirrade på marken
och tvinnade sina mustacher till korkskrufsfason.
»Jag har kastat den i ödets ’oubliette’. Har ni
besökt slottet Chillon der borta?" * .Ja, i går med
min familj.»
"Åh, det är sannt, ni har er familj med er,
afundsvärde man! Har ni hela er familj med er på
resan?»
»Min äldste son, en ung vetenskapsman, råkade jag för
ett par veckor sedan i Lausanne, på väg till Paris
från Italien. Då voro vi några dagar alla samlade i
ert undersköna land."
»Vill ni dricka ett glas konjak med mig vid mitt
bord der borta? Ni ser, att det ännu är obesatt,
och snyltgästerna - såsom ni kallar mina vänner -
ha grannlagenhet nog att aldrig störa mig, då jag
talar vid någon främling. Dessutom behöfver jag
blott vinka afvisande med handen, för att få vara
ensam. Man hyser vördnad för odågan, såsom vore han
en konung. Vill ni dricka ett glas konjak?»
»Jag förtär aldrig spirituösa på förmiddagarna.»
"Skada på karl! Då har ni inte heller någon
’oubliette’, när ni en gång behöfver den. O, den
som en gång blefve kastad ned i Chillons! Det vore
ändå radikalare.»
Öfverstens blickar antogo en dyster glöd. Han sargade
sönder några fallna lof med sin promenadkäpp. Jag
ansåg mig böra gifva samtalet en annan vändning.
»Se, så vackert det hemska slottet tar sig ut der
borta bland dimmorna från Rhönefloden! Kan man
tänka sig en härligare belägenhet, en naturskönare
punkt i hela trakten, och ändå ropar hvarje
mur till främlingen: ’Akta dig, du trampar i
blodpölar!’ Oskyldiga offers dödssuckar susa med
vinden genom de dystra gångarna! Här borde ha byggts
ett tempel, hel-gadt åt friden, men här står ett
grafmonument öfver menniskans vildaste lidelser.»
»Certainement, monsieur! Men, tro mig, det finnes
månget menniskobröst, som liknar slottet Chillon. Au
revoir! Min konjaksflaska, min ljufva ’oubliette’,
väntar på mig der borta! Au revoir!»
Den besynnerlige mannen kramade min hand och steg upp
från vår soffa under popplarna. Snart satt han vid
sitt favoritbord, omringad af sina otåligt bidande
gästvänner och en halftimme senare sjöng han för
dem en dryckesvisa, till hvilken de öfriga skrålade
refrängen. Allt detta på förmiddagen och på trottoaren
inför alla förbigående!
»L’enfant per du» hade förvandlats till >»l’enfant
sans souci». Ädlingen och gentlemannen uppträdde som
socialist och schåare.
På aftonen samma dag satt jag en halftimme
samspråkande med vår intelligenta hotellvärdinna å
husets gafvelbal-kong, medan mina reskamrater gjorde
ett besök i bokhandeln, som tillika var lånbibliotek,
hvars lättare litteratur flitigt genomforskades under
hvilostunderna efter bergvandringarna. Den vänliga
frun skötte sin stickstrumpa, medan mina blickar
öfverforo den imponerande utsigten.
Vår besynnerlige granne gick med tunga steg
förbi. Ku-set verkade alltid som bly i alla leder på
honom, men jag såg honom aldrig ragla. Han satte sig
på en bänk under Hkon-och catalpaträden (Bignonia
catalpa) på den öppna granngår-
* "Oubliette", en försåtlig fallgrop, i Jivilken
fången nedföll i den eviga "glömskans" och dödens
famn, just då hans bödlar lofvat honom friheten.
En sådan qvarlefva från tyranniets och martyrernas
tider fanns på slottet Chillon.
den och syntes vilja vara ensam. En liten vacker
flickunge skyndade genast fram, borttog hans vissnade
bukett ur knapphålet och ditsatte en frisk. Krigaren
tog barnet i sina armar och kysste dess panna och
lockiga hjessa, medan han med sin väldiga basstämma,
bruten af hämmade tårar, hördes yttra: »Tack, lilla
engel! Jag är smutsig! Gå ifrån mig!»»
Barnet afsynade honom med undrande blickar och hoppade
gladt sin väg. Alla voro vana att lyda öfverstens
minsta vinkar.
Värdinnan och jag kommo i samspråk om honom, så fort
han gått några steg längre bort, och då jag syntes
visa ett lifligt intresse för den stackars mannen,
berättade hon i korthet hans lefnadshistoria.
»Som jag nämnt för monsieur, tillhör öfversten en
af vårt lands förnämsta slägter och är yngre broder
till den berömde statsmannen. Excentrisk, som han
alltid varit, förälskade han sig i gårdssmedens vackra
dotter hemma på ett af familjen Du P:s gods. Hon var
en fulländad skönhet. Den rika och förnäma slägten
gjorde emellertid allt, för att hindra en äktenskaplig
förening mellan de unga, men vår betagne löjtnant
var omedgörlig. Hans far var död, men modern lefde
ännu. Hon var mycket svag för yngste sonen, men då
hon tillhörde en rik och förnäm familj, sörjde hon
djupt öfver den hotande mesalliansen.
»När maktspråk och böner ingenting bjelpte, använde
man en mindre vacker list. Man mutade den unga flickan
med en större summa pengar att äkta en ung, hygglig
smed, traktens vackraste karl. Medan löjtnanten
gjorde en studieresa till Algier, gifte sig hans
tillämnade brud. Hon skulle nu vara en lycklig hustru,
ty hon har en bra man, om inte just den äkta mannens
förebråelser, då han efter vigseln kom under fund
med den så svekfullt förvärfvade förmögenheten, och
hennes eget samvetes stämma förbittrade hela hennes
lif. Hon har under strömmande tårar tillstått för
mig, att hon aldrig kan bli lycklig utan öfverstens
förlåtelse. Men han förlåter henne aldrig. Lika
litet förlåter han brodern, men modern, som nu är
död och icke varit med om giftermålskomplotten,
älskar han ännu med hänförelse och vallfärdar ofta
till hennes graf i staden N., så ofta slägten icke
vistas der i trakten. Det är också minnet af modern,
som ännu återför honom långa tider till den strängaste
måttlighet, annars hade han väl länge sedan druckit
ihjel sig.
»Emellertid hemkom vår besvikne löjtnant från Algier
och fann den älskade gift med en annan. Han höll på
att skjuta sin bror för pannan och rasade i flera
dagar som en vansinnig. Slutligen försvann han en
natt, utan att taga afsked af någon, inte ens af
sin dyrkade mor, hvilken en tid derefter dog af sorg
öfver familjolyckan.
»Ett år derefter hörde man löjtnanten omtalas för
lysande bedrifter i amerikanska frihetskriget. Han var
borta i elfva år, innan kärleken till fosterlandet
tog ut sin rätt. Nu vistas han här bland oss, har
fattat vänskap för min ringa person, derför att jag
omhuldar honom som ett sjukt barn. Han kallar mig
också ständigt ’ma chere mere’. Två gånger i månaden
mottager jag 500 francs från hans slägt, hvilka pengar
jag lemnar öfversten i så små portioner som möjligt,
ty han slösar genast bort dem. Sjelf, då jag bad
honom dechiffrera ett svårläst ord i broderns bref,
gick han efter en eldtång, för att med den hålla i
skrifvelsen. ’Jag vill ej smutsa mina händer l’ -
hviskade han med outsäglig bitterhet.
»Der, monsieur, har ni i få ord den olycklige
mannens historia. Hans sorger och lidanden
kunna försona mycket af hans extravaganser. Ännu
älskar han sin smedsdotter Hka högt som förr och
bär hennes miniatyrporträtt i en medaljong på
bröstet. ’Smedsftwkan är mig ännu kär* - brukar
han säga i veka stunder - men ’smedshustrun känner
jag inte!’»
Jag hade fått uppslaget till en hel roman - ett
förnyadt intyg på, att hos vissa menniskonaturer
förbleknar aldrig den första kärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
