Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En karolins berättelser om. sina öclen.
Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg.
IX. Träffningen vid. Willmanstrainl. - 3STy
fångenskap. - I*å flykt.
U* 1739 blef jag med två mina käre söner, den ene
fältväbel och den andre sergeant, utkommenderad
med den del af regementet, som skulle gå som
observationstrupp till Finland. Jag måste således
lemna min kära hustru med nio barn och fjorton
personers hushåll hemma. Uppbrottet skedde den 21
September. En del af regementet gick sjöledes, den
andra landvägen, och de sammanstötte i Björneborgs
län, hvarest vi hade vinterqvarter till sommaren 1740,
då vi flyttades till Tavastehus län och slott, der
kommenderingen användes till arbete på fästningsverken
ända till hösten, då vi åter flyttades till Lampis
socken i vinterqvarter. Sommaren 1741 formerades läger
vid Porala, hvarest hären kamperade i tält intill
Augusti månad, då krig mot Ryssland förklarades. Ett
läger sammandrogs vid Matilla, under generalmajor
Wrängels kommando, och den 22 Augusti klockan tio på
aftonen blef generalen genom en kurir från öfverste
Willebrandt underrättad, att fienden var i antågande,
dock utan uppgift om dess styrka. Samma kurir blef
till general von Buddenbrock afsänd, och general
Wrangel befallde, att till manskapet genast skulle
utdelas fyrtio skarpa skott på man samt tre dagars
proviant och att vi skulle göra oss färdiga att möta
fienden och undsätta Willman strån d.
Hvar och en beflitade sig att först blifva färdig,
och hela kolonnen marscherade så en god stund före
dager från lägret, lemnande qvar de sjuka under
nödig betäckning, ända till Poi-kala, hvarest gjordes
halt, emedan manskapet började tröttna. Här var nu
ett nöje att se det hurtiga folket, med hvad lust
do beredde sig att gå emot fienden och sorgfälligt
lagade sina gevär i ordning, att de icke skulle
klicka. Sedan de fått dem i stånd, tvådde de sig och
ömsade linne, görande sig så propra, som om de skulle
gå till gästabud. Sedan nu hvar och en fått något
till bästa och hade vederqvickt sig med det sköna,
rinnande vattnet, som en härlig ström förde der förbi,
fullföljdes marschen de två mil, som ännu återstodo
till Willmanstrand, dit vi anlände ungefär klockan
sex eftermiddagen och uppmarscherade bataljonsvis,
först Södermanländingarna, derpå Dalregementet,
sedan Tavastehus, Yesterbottens och sist Savolax
regementen, och posterades vid pass sex hundra steg
framför staden, med front emot fienden, som intagit
alla berg och höjder och med hattarnas aflyftande oss
saluterade. Bataljonerna togo sin ställning i den
ordning, som de uppmarscherat, utom att en öppning
lemnades för Willebrandtska regementet, som ryckte ut
ur staden och fattade stånd mellan Yesterbott-ningar
och Savolaxare; Karelska dragonerna blefvo fördelta
hälften på hvardera flygeln. I denna ordning
blef vår lilla skara stående, afbidande fiendens
angrepp. Emellertid patrullerades af dragonerna, och
ur staden utsläpades åtta kanoner, hvilka uppfördes
på Qvarnberget under kapten Åbergs kommando.
Under det vi nu stundeligen väntade fiendens
anryckande, gjorde vi ock vår flit, att bereda oss
till hans emottagande. Yid pass klockan tolf gaf
fienden sin ankomst till känna med sina stycken,
som voro tretiosex till antalet; han ohade sexton
tusen man reguliera trupper till häst och fot. Å vår
sida hade vi i allt tre tusen femtio man, hvilka i
början gjorde tappert motstånd, men som dragonerna
på vår venstra flygel tyckte sig ej kunna uthärda
fiendens eld, som var ganska häftig, togo de först
till flykten, och dem följde Savolaxarna, som om sider
fingo det WiUebrandtska regementet till följeslagare,
hvilket tog sin reträtt till staden, der värjande
sig manneligen.
Emellertid gick vår högra flygel med sådan fart
på fiendens venstra, att den drefs under sina egna
stycken, men som våra blefvo af fiendens kavalleri
kringhvärfda, och de, som voro qvar af vår venstra
flygel, icke heller förmådde motstå fiendens högra
flygels myckenhet, så blef han oss öfvermäktig och
tvingade vår lilla Öfverblefna hop att med flykten
söka sin rädd-
ning, hvilket dock för minsta delen lyckades, i det
de, som icke färgade valplatsen med sitt blod och
tillika ändade lifvet, blefvo mest fångna. Bland de
förres antal befann sig beklagligen min yngre son,
bland de senare jag sjelf och min äldste son. Min
undfångne svåra blessyr i högra armbågen (hvaraf jag
ännu är lam, emedan kulan ej kunde utskäras, utan
blifvit qvarsittande) samt att jag blef plundrad och
in på kroppen afklädd, må Gud veta smärtade mig nog,
men förlusten af mina kära söner mycket mer. Må en
hvar ömsint menniska eftersinna, i hvilket tillstånd
jag då var: jag saknade tvänne de käraste barn;
min egendom och jag sjelf voro uti fiendens våld;
helsan var borta och friheten förlorad samt all
utväg mig betagen, att sörja för min hustrus och
nio minderåriga barns välfärd! Min högra arm hade så
förskräckligen svullnat, att ryssen, som plundrade
mig, måste skära upp rock- och vest-ärmarna, och blef
svart-blå allt igenom, ända ut i fingerspetsarna, så
att jag led svåra plågor och fruktade, att han måste
alldeles afskäras, hvarför jag på ryska bad på det
bevekligaste, att få blifva förd till högqvarteret
och någon fältskär, som mig förbinda kunde. Härtill
fann sig en dragon villig, mera af egennytta, än af
barmhertighet; han hade nämnligen fått i byte två goda
hästar med full mundering, som ökades genom min och
hvad han af mig plundrade jämte fyra officers värj or,
bland hvilka min var den ena. Härmed tänkte han vid
högqvarteret göra en god handel; tog alltså min häst,
på hvilken jag satt, på sin högra, och de andre tvänne
på sin venstra sida, befallande mig att framför mig
på sadeln föra min uniform, som han afklädt mig, samt
de fyra eröfrade värjorna, hvilket jag ock efterkom,
emedan jag den friska handen till intet annat brukade
och jag ej fick hålla tygeln. Således förde han mig
bort från mina kamrater, kaptenerna Lagerbom och
Nauckhoff, fänrikarna Holm-stedt och Kåås samt min
son, fältväbeln Dahlberg.
Jag märkte dock snart oråd, emedan han förde mig af
vägen långt in åt skogen, så att jag spådde mig döden,
den han mig ock ämnade; jag såg nu i mitt bjelplösa
tillstånd ingen utväg att kunna frälsa lifvet, utan
uppsände innerliga suckar till Gud, att han måtte
vara min arma själ nådig; dödsångesten pressade
kallsvett af min hela kropp, så att jag var som om
jag varit doppad i sjön; jag utbrast om sider i dessa
orden på ryska: »Kamrat, den här vägen leder icke till
högqvarteret, dit du lofvat föra mig; betänk, att jag,
som en värnlös fånge, gifvit mig under ditt beskydd,
såra icke ditt samvete med någon mordisk gerning mot
mitt lif, som mig redan blifvit skänkt en gång, utan
för mig, för Kristi skull och efter löfte, till din
general; allt hvad jag än äger i penningar, vill jag
nu strax gifva dig, att ingen må få byta dem med dig.»
Då han hörde talas om penningar, stannade han och
befallde mig gifva fram dem genast, det jag ock
villigt gjorde, tagande fram en af grönt silke och
guld knuten pung, hvari lågo tio dukater i guld och
tjugo dubbla karoliner, dem han emottog och stoppade i
byxsäcken med glädje; men min ångest var så stor, att
jag en gång höll på att bedja honom genast gifva mig
dödshugget och göra slut på min jemmer, ty jag visste
nästan platt intet till mig. I detsamma begynte han
avancera och förde mig djupare in i skogen, sägande:
»Nu skall jag föra dig till generalen.» Under förandet
frågade han mig, om min förgylda ringkrage, den jag
ännuo hade på mig, vore af silfver, hvilket jag med
ja besvarade. »Åh», sade han, »den gör du intet mera
med, den kan du gifva mig.» Jag gaf honom den. Vidare
yttrade han: »När du är fången, kan du nog hjelpa dig
utan galonerad hatt», ryckte den af mig och tryckte
den utanpå sin, sägande: »Du skall ändå inte frysa,
ty nu skall jag genast skaffa dig qvarter», hvarpå han
åter stannade och befallde mig stiga af. Jag kastade
då värjorna och min uniform ned på marken och steg af,
suckande till
___J
43*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
