Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gossar blå vid Hvita örnens ambulans. Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stock, och vi beslöto att söka upp den, för att
begagna den som fartyg för våra ränslar. Stenkula
och jag gingo derför tillbaka, och Bergh qvarblef som
väktare öfver vår lilla, men då för oss oersättligt
dyrbara egendom. Vi sprungo rastlöst emot stället,
för att så snart som möjligt blifva klara till
öfverfärden. När vi hunnit ganska nära vårt mål,
hörde vi menniskoröster och blefvo mellan träden
varse två karlar och ett fruntimmer, hvilka gingo
öfver den stock, som vi ämnade bemäktiga oss. De
vandrande aflägsnade sig; snart kunde vi ej höra något
ljud af deras steg eller deras röster; vi skyndade
fram, och efter några kraftiga ansträngningar fingo
vi stocken lös från underlaget. Vårt återtåg gick
långsamt, emedan vi buro på det tunga trädet; men
efter en besvärlig vandring hunno vi fram till vår
qvarvarande kamrat, som suttit i en dödande ovisshet
om vårt öde. Äfven han hade hört samma röster som
vi, och hans fruktan, att vi blifvit gripna eller
förrådda, hade stegrat sig nästan till visshet. Nu
gjorde vi oss färdiga till öfverfarten: för detta
ändamål bundo vi ett streck om ändan på stocken,
hvarpå Stenkula fastsurrade sin ränsel och utsköt
den enkla farkosten i strömmen, för att pröfva om den
förmådde bära mera, men den sjönk redan så betydligt
af den börda, den fått, att intet hopp var öfrigt,
att den skulle kunna bära alla våra saker på en gång,
och vi beslöto således att gå öfver en i sender. Vi
afklädde oss nu, och Stenkula stod just i begrepp att
kasta sig i floden, då vi fingo höra skramlet af några
gevär och ljud af steg uppe på gräsvallen. Vi märkte,
huru faran närmade sig, och, lemnande stocken i
vassen, togo vi åter tillflykten till vår jordhåla. Vi
kunde, såsom vi tyckte, ej göra oss små nog; huru vi
än kröpo ihop, fruktade vi, att något af oss skulle
blifva synligt för våra förföljare. Vi mindes nu klart
värdshusvärdens i Kowalewo berättelse om de två, som
föregått oss på den vådliga banan. Vakten nalkades
allt mer och mer; vi hörde allt tydligare dess samtal
och de löst påskrufvade bajonetternas skrammel; men
preussarna gingo förbi och fortsatte sin marsch utåt
strandvallen. Stenkula störtade först i floden och
simmade öfver, släpande den under vattenytan nedtyngda
stocken efter sig, och hann polska stranden, der han
aflastade ränseln och sam tillbaka med stocken. Nu
var det min tur, och jag störtade ut på samma sätt,
men den omständigheten, att stocken, som bar min
ränsel, sköts framför mig, och att strecket, som
var fäst uti den, slagit sig om ena foten, orsakade,
att jag af strömmen fördes nedåt floden. Jag blef så
långt aflägsnad från mina kamrater, att de hvarken
kunde se eller höra mig, och sjelf fruktade jag att
blifva drifven preussarna för nära, då jag slutligen
med de yttersta ansträngningar af mina krafter
hann den polska stranden, långt nedom Stenkulas
landningsställe. Jag begaf mig strax åstad med stocken
tillbaka och möttes midt i floden af Stenkula, som
öfverförde den till Bergh; – några minuter derefter
stodo vi alla tre på frihetshjältarnas jord.»
Med våta kläder måste de tillbringa sin första natt i
Polen å en bänk i en krog, utan annan förfriskning, än
litet öl och finkelbränvin. Ledsagade till guvernören
i närmaste stad, mottogos de hjertligt och fingo
sedan, utan att betala, åka ända till Warschau,
öfverallt föremål för polackarnas hyllningar
och vänskapsbetygelser. Framkomna till den
polska hufvudstaden fingo de anställning
såsom läkare vid fältlasarettet Koszarach
Gwardyiskich. Öfverfältläkare i polska
revolutionshären var Antomarchi, hvilken varit
Napoleons läkare å S:t Helena, och han visade de tre
svenskarna stor bevågenhet och gaf dem förträffliga
kirurgiska råd. Här blefvo de utsatta för allt det
elände, en belägrad stad kan utstå, men ock till den
allt uppoffrande patriotism, "Warschaus invånare af
alla klasser ådagalade. Till följd af ansträngningar
å lasaretten insjuknade Bergh och Stenkula, men,
vårdade af sin kamrat och af damer, tillhörande de
högsta samhällskretsarna, kommo de sig åter. Till
slut måste Warschau gifva sig på nåd och onåd. »Der
utanför sofvo 40,000 ryssar och polackar i syskonsäng
den eviga sömnen, och den brinnande förstaden och
de glödande ruinerna stodo som cheridoner kring
det tysta lägret, der döden med sin hand knutit
föreningslänken mellan da fallna.» De tre svenskarna
sväfvade i största ångest, ty de väntade hvarje
ögonblick att blifva dödade eller sända till
Sibirien. Deras egenskap af läkare räddade dem
från detta eljest oundvikliga öde, ty ryska
fältsjukvården var mycket dålig, och en stor
mängd sårade ryssar infördes till Warschau. Efter
någon tid lyckades de utverka generalguvernören
Witts tillåtelse att få hemresa, och försedda med
ryskt pass återvände de nu och hemkommo den sjette
November till Lund, entusiastiskt helsade af kamrater
och vänner. Några få år efter de tres hemkomst till
Sverge blef Stille bataljonsläkare vid Göta artilleri,
hvilket, såsom bekant, är förlagdt i garnison i
Göteborg. En äldre, minnesgod göteborgare vitsordar
om honom: »Den unge läkarens redbara karaktär, humana
umgängessätt samt glada och öppna väsen tillvunne
honom snart vänner i nämnda samhälle, och med sådana
egenskaper ökades ock hans praktik såsom läkare.»
Som de tre reskamraterna öfverenskommit, att årligen
upplifva minnet af deras äfventyrliga färd öfver
Drewenza, så blef detta för Stille en anledning
att hvarje år natten till den sjette Juni fira med
sina Göteborgsvänner en fest, egnad att uppväcka och
nära sympatierna för Polen. På något vackert ställe
i Göteborgs närhet, helst å ett skogbeväxt berg,
samlades aftonen förut ett antal svenska ynglingar och
män, hvaribland syntes många af Göteborgs mest ansedda
medborgare, medförande en musikkår samt kanoner
och förfriskningar. Vid midnattstimmens första slag
dånade från styckeskotten dubbel polsk lösen samt
upplystes nejden af bengaliska eldar, hvarefter,
omgifven af fackelbärare, doktor Stille, iförd sin
polska fältläkareuniform, med mössan uppristad af
en rysk bajonett, framträdde, höll ett eldigt tal
om det blödande Polen samt tömde sitt glas med
önskan om det förtryckta landets återupprättande
och slutliga seger. Derefter uppstämdes af alla
närvarande den svenska öfversättningen af Jeszcze
Polska niezgenela (»Än är Polen ej förloradt»). Derpå
följde åter kanonsalut och ett väldigt: lefve
Polen! Efter fullföljandet af denna en gång för alla
af festdeltagarna antagna ritual, sjöngs, dracks,
glammades och höllos tal i den fagra högsommarnattens
mystiska skymning tills solen gick upp. Men ej många
år firades dessa fester, ty redan 1839 dog doktor
Stille, efter en kort sjukdom, i sin kraftigaste
ålder; och i Sverges andra stad tonade icke »Än
är Polen ej förloradt» åter förr, än tjugofyra år
derefter, 1863, då Polen å nyo reste sig i vapen,
för att än en gång förtvifladt kämpa och falla. Under
de då rådande varma sympatierna för Polen hörde den,
som skrifver denna uppsats, flera äldre män i och
nära Göteborg med djup rörelse tala om Stille och
hans vackra polska minnesfester.
Doktor Stenkula dog 1867 i Helsingborg
såsom regementsläkare vid Norra skånska
infanteriregementet. Sina minnen såsom militärläkare
i fält hade han fått upplifva under dansktyska
kriget 1864, då han i sin ålderdom egnade sårade
danskar samma omvårdnad, som han i sin ungdom
egnat sårade polackar. Han var ansedd som en
utmärkt skicklig läkare och gjorde sig för öfrigt
bekant såsom en nitisk främjare af skandinavismen,
skarpskytteväsendet, representationsförändringen, att
ej tala om det moraliska och pekuniära understödet åt
Polen 1863. Till grafven följdes han af representanter
för sitt regemente samt af Helsingborgs och
kringliggande orters skarpskytteföreningar, och vid
denna graf vittnade Orvar Odd, i Helsingborgs Tidning,
bland annat: »Doktor Stenkula var såväl af natur som
utbildad öfvertygelse liberal, och han skydde icke
att ådagalägga detta frimodigt och rent ut inför hvem
som helst. – Han bar Vasa- och Dannebrogsordnarna,
men skulle ock med den största heder kunnat bära
den svenska Svärdsordens blågula band, ty Stenkula
var i sjelfva verket lika mycket militär som läkare,
och just till militärläkare kunde ingen af natur och
till karaktär mera danad än Stenkula tänkas. – Han
var en kämpe, som borde dött på slagfältet insvept i
Sverges fana: ’i döden den brudtäcket är’. – Doktor
Stenkula var en af de mest genom-svenska hedersmän,
som vår samtid ägt.»
Doktor Bergh, äfven han högt aktad såsom läkare (han
var vid sin död stadsfysiker i Malmö), medborgare och
enskild person, gick ur tiden, sist (år 1868) af det
ädla tretal, hvilket en gång i ungdommens vår med sina
gerningar visade sina känslor för det blödande Polen.
Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
