Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan på Paros. (Tilldömts andra priset i Familj-Journalens pristäflan i Vitterlek 1879.) E. G. Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flickan på Paros.
(Tilldömts andra priset i Familj-Journalens pristäflan i Vitterlek 1879.)
Främling, som kastas af vågorna kring på det timrade fartyg,
Säg mig, har Paros du sett, har du dess hamnar besökt?
Kanske du for någon gång en mörk och stormande höstqväll,
Drifven af vindarnas lek, på det Ægæiska haf;
Döfvande stormen tjöt uti tackel och tjärade skeppståg,
Natten lik var din håg, borta dig syntes allt hopp?
Såg du då plötsligt vid ljungeldens sken en jättelik klippa
Ligga, som utpost just, tätt vid en värnande bugt,
Lycklige, då helt visst ditt lof till himlen du höjde,
Prisande Gud, ty der räddning vinkade dig.
Nått du då hade den hamn, som Paros bjuder åt seglarn,
Djup och säker som få, skyddad mot stormarnas hot.
Men, om till motsatta sidan af ön ditt öde dig drifvit,
Säkert till lefvandes tal längre du räknades ej.
Der äro reflar och skär och skarpa, farliga klippgrund,
Skummande bränningar der krossa det vinddrifna skepp.
Kommer i natten man dit, då våldsamt vågen sig häfver,
Snart det starkaste skepp blott är ett sjunkande vrak.
Många olyckliga der, fast härdade sjömän de voro,
Mistat båd’ fartyg och lif, dyrbara varor och gods;
Mången der sagt farväl till barn och väntande maka,
Mången till älskadt hem och till en sörjande brud.
Sorgliga sagor om dem berätta de gamle på Paros;
Säg, vill du lyssna till en, tälja jag skall den för dig:
Fordom bodde på ön i en af dess grönskande dalar,
Nöjd under halmtäckt tak, Timon, tyngd utaf år.
Vida han farit som ung, sett främmande länder och folkslag,
Nu, i sin ålders höst, lugn uti stugan han satt.
Enkel var den och låg, men trefnad bodde der inne;
Derom vittnade allt, ordning och fejade golf.
Hägnande stod kring hyddan en lund, som gubben planterat
Ensam, med egen hand, då han i gossåren var.
Grönskande frodades der tamarind och saftigt olivträd,
Och ikring almens stam smidiga rankan sig smög.
Men en dotter han hade, den gamle, en blomstrande ungmö –
Hon var hans bästa klenod, hon var hans ålderdoms tröst.
Sent det var, som Timon valde en maka;
Långt blef hans äktenskap ej, hastigt flydde dess fröjd.
Ty den dag, som lifvet åt Phyllis, den älskliga, skänkte,
Modern beröfvade det, maken till bittraste sorg.
Flickan likväl växte upp, sin faders hugnad och stolthet,
Lärde seder och skick, hållen till husliga värf;
Nu var en jungfru hon på sjutton vårar och älskad
Högt utaf alla på ön, firad af gammal och ung.
Rak såsom palmen hon var, men kinden, brynt utaf solen,
Minde om persikans färg, när hon har mognat på gren.
Hurtig var hon och rask i alla qvinliga sysslor,
Glad som en lärka, när vår, länge fördröjd, bryter in.
Var det en skörd på ön af korn eller gulnande hvete,
Skulle du sett henne gå främst uti flickornas led!
Munter hon gick, med högt uppkaflade ärmar, och säden
Flitigt samlade upp, der den i ymnighet föll:
Liflig, af arbetet varm, med friska, blossande kinder,
Täckast af alla hon var då, när hon kärfvarna band.
Ej då vinskörden kom, se’n drufvorna mognat på hösten,
Flink var en flicka, som hon, korgen att fylla med bär.
Men när skörden var slutad, och gossar och blomstrande flickor,
Alla på grönskande äng, samlades glada till fest;
Då uti dansen främst var åter Phyllis, och ingen
Rörde med mera behag fötterna lätt uti takt.
Och uti ungdommens lek om hennes ynnest en täflan
Rådde bland gossarna städs, lekarnas drottning hon var!
Många friare re’n hon haft, ej blott utaf bygdens
Ynglingar, mången ock kom seglande djerft öfver haf.
Både från Naxos och Delos, ja, ock från Amorgos och andra
Öar i trakten hon fått skänker och anbud i mängd.
Än dock ingen, hur mycket han bjöd, henne lyckats att vinna;
Fri såsom fågeln hon var, orörd af kärlekens makt.
Men den åldrige Timon i hågen gladdes, då dottern
Främst bland flickor på ön hedrad och aktad han såg.
Kom så en dag ett skepp från Smyrna med ostliga vindar,
Vackrare fartyg man ej sett bland Cycladerna gå.
Hamn det sökte för vintern, och marmor det ock skulle hemta,
Hvilken, vida berömd, finnes på Paros i mängd.
Sedan på våren sin last af marmor och sydliga frukter
Skulle det lossa i Rom och uti Cadiz en del.
Der var hemma den unge Fernando, som förde befälet,
Stolt uppå eget skepp, ståtlig och djerf såsom få.
Född uti Spanien han var, men länge på böljan han tumlat,
Grekernas hamnar besökt, lärt deras seder och språk.
Derför hans sköna gestalt ej blott och manliga hållning
Bidrog att fängsla enhvar, som blef med honom bekant,
Nej, hans bildning dem ock, hans fint belefvade väsen
Intog, och elden, som dold brann uti ögonens djup.
Undrande gamla och unga det härliga fartyget sågo,
När det i tryggande hamn ankaret fällde med hast.
Men då Fernando förtöjt sitt fartyg säkert och sedan
Stigit i land med sitt folk, modiga bussar som han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
