Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fogelberg och hans Odin. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
ningen, om just Odin: »Har allvar och djupsinnighet
i karaktären, värdighet i ställning, enkelhet och
storhet i stil"; och med samma värme mottogos de båda
andra stoderna i det nordiska tretalet. Och dock voro
de endast utkast, de första osäkra försöken att gifva
plastisk hållning och sammanhang åt Eddans och de
andra fornnordiska mytkällornas dunkla, skiftande
och nästan måttlösa gestalter. Men den man, som
framställde dem, hade med sin själs hela kärlek
egnat sig åt värfvet. Han var en äkta, djuptänkt
konstnärsnatur, nordisk i hela sitt .lynne och
dessutom sedan flera år förtrolig vän och lärjunge
till den man, hvilken äran af den nordiska mytens
upplifvande i vår nyare litteratur tillkommer, af
Per Henrik Ling.
Fogelberg, son till en handtverkare af mycken
skicklighet i Gröteborg, föddes den 8 Augusti 1786,
arbetade några år på sin faders gelbgjutareverkstad,
derunder hans stora anlag för plastik redan lades
i dagen, samt kom snart till Stockholm som lärling
hos hofciselören Eung och blef samtidigt elev
af konstakademien, der han år för år vann allt
högre belöningar och slutligen, vid tjugosex års
ålder,. kallades till agree. Under tiden vann han
"den gamle Sergels bekantskap och understöd samt
Lirigs vänskap. Sin första egentliga ryktbarhet erhöll
han dock genom de tre i gips utförda stöder, vi nyss
nämnt, samt åtskilliga andra å Götiska förbundets
utställning befintliga kompositioner. Ändtligen,
vid tretiofyra års ålder, erhöll han ett kungligt
reseunderstöd och kom i September 1820 till
Paris. Der arbetade han någon tid på den berömde
Bosios atelier och vann lifligt bifall af denne
sin lärare, hvarjämte han sedermera några månader
tog undervisning i modellritning af historiemålaren
Guérin. Till Eom ankom han i början af 1822, och denna
stad blef sedan hans hem, kan man säga, till hans död.
Ätt börja med erfor han i Kom samma intryck, som hans
berömde föregångare Sergel: han öfverväldigades af de
stora tankar, hvilka öfverallt tvingade sig på honom,
all alstringslust försvann, och blott hågen att å
nyo börja från början blef hononr öfrig. Och för
tredje gången - såsom en minnestecknare anmärker -
iklädde han sig nu en lärjunges skepnad, besökte
dagligen lärosalarna och använde aftnarna att rita
hemma. Några år förgingo under denna kris, till
hvars andliga bekymmer äfven sällade sig kroppslig
svaghet och ekonomiska svårigheter; men sedan var
också den store konstnären fullvuxen. Med Fogelbergs
fyrtiondeförsta år vidtager hans trägna och storartade
alstring, som i afseende på verkens antal och mogenhet
täflar med hans yppersta samtidas och blifvit af den
djupaste betydelse särskildt för hans fosterland,
hvars ära och storhet alltid värmde hans hjerta,
trots afståndet i rum.
Till en början egnade sig Fogelberg åt de häfdvunna
antika framställningarna, hvilka genom Thorwaldsens
stora föresyn fått ny giltighet inom den europeiska
konstverlden. Han utförde en »Segrande Amor» (1825),
en »Merkurius» (1827) och en »Paris» (s. å.), hvilka
i loford förenade den berömde dansken och hans eljest
vanlige motståndare, den nyss nämnde Guérin, chef för
franska målareskolan i Eom, och således med ens höjde
Fogelberg till rangen af de erkända mästarna. Hans
vunna rykte trängde snart till hemlandet, och
konung Karl Johan, som redan 1818 funnit synnerligt
välbehag i hans då utställda utkast, beslöt nu att
sysselsätta honom för sin räkning och derigenom gifva
honom tillfälle att ytterligare utveckla sina stora
konstnärsgåfvor. Han fick således nu i stort utföra
sina nordiska älsklingstankar, dem han aldrig släppt
ur sigte under dessa år af studier och försakelser;
och från nu förskrifver sig också hans för norden
epokgörande verksamhet. Strax i början af 1828 mottog
Fogelberg Karl Johans beställning af Odin, utförd i
marmor i kolossal storlek. »Det är», säger en biograf,
»fåfängt och öfverflödigt att söka skildra den glädje
och hänförelse, hvaraf konstnären intogs vid detta
glada bådskap.» Efter att någon tid hafva återställt
sin angripna helsa genom
en badresa till Ischia, företog han verket mot
slutet af samma år. Det forna utkastet lades ej till
grund: der var Odin framställd sittande, här blef
han stående. »Med nordisk själ och grekisk mejsel»
fullföljdes arbetet, som slöt i början af 1831 och
i April samma år afsändes från Eom.
»Liksom», yttrar nyss anförda lefnadstecknare,
»denna väldiga, imponerande och i all sin fornnordiska
egendomlighet plastiskt sköna staty inom konstverlden
i Eom väckte ett omätligt uppseende och liflig
beundran, så framkallade den vid sin ankomst till
Stockholm allmän glädje och hänförelse.» Äfven de mest
kompetenta granskare voro ense i att erkänna detta
arbetes förträflighet för sig och dess stora betydelse
för grundläggandet af en särskild nordisk stil inom
plastiken. »Djup, stolt, herrskande, kraftfull»,
säger en författare i den tidens bästa estetiska
organ »Heimdall», »var den nordiske allfader, och
sådan är han här framställd. Hvad som främst fäst
vår uppmärksamhet är det hela af statyns uttryck och
hr Fogelbergs lyckliga förmåga att i den töckniga
obestämdhet, hvilken omgifver Eddans myter, hafva
träffat den karaktär, som återkallar iden, Eddan
lemnat oss om hans hjelte. Hr Fogelberg har således på
ett tillfredsställande sätt löst den svåra uppgiften
af den nordiska mytens användande för bildande konst,
genom det harmoniska förhållande, hvari han förstått
förena mytens
ande med plastikens stränga
fordringar.––––Uti hufvudet
synes konstnären velat nedlägga uttrycket af
detta till hälften barbariska, som man fäster vid
föreställningen om denna bild ur den skandiska sagans
natt; och om någon skulle hysa en betänklighet i
afseende på försöket att vilja återgifva detta i
en konst, der formens skönhet är ett väsentligt
vilkor, så bör han besinna, att denna uppfattning
hufvudsakligen ingår i hela karaktären af den
framställning, hr Fogelberg velat göra och som
derförutan icke blifvit, hvad den nu är.» Granskaren
framhåller derpå stödens andra förtjenster, särskildt
den frånvaro af antikhärmande, man i densamma varsnar,
och som vittnar så högt om mästarens ursprunglighet
och skapande förmåga.
Till detta märkvärdiga konstverk, som nu genom gåfva
af arftagarne tillhör vårt nationalmuseum, sluta
sig de båda andra gudastoderna af samma hand och
på samma ställe, hvilka helsa besökaren välkommen i
svenska konstens förnämsta helgedom. Dessa äro, hvar
i sin stad, lika förträffliga till uppfattning och
kanske än mognare och mer fulländade hvad utförandet
vidkommer. Då vår uppgift ej egentligen var att
sysselsätta oss med dem eller andra af Fogelbergs
verk, än det, som sidan 9 i afbildning meddelas,
nämna vi blott, att de påbegyntes först 1841 och
fullbordades 1845 samt mottogos, om möjligt, med än
större bifall af såväl den romerska konstverlden,
som af konstvännerna i hemlandet. Fogelbergs senare
lefnad * var en rad af konstnärliga triumfer, väl
förtjenta frukter af ett konstnärslif i anda och
sanning, som aldrig sträfvade efter dagens bifall,
men samvetsgrannt och med hänförelsens heliga
eld vårdade idealen och, obekymrad om den yttre
verlden, uteslutande verkade för deras framträdande i
konsten. Fogelberg blef också den svenske konstnär,
som erhållit de största monumentala uppgifter, då
honom af Stockholms stad uppdrogs att bilda Birger
jarls stod, medan konung Oskar anförtrodde honom
utförandet af sin faders ryttarestaty och Göteborg
det ärofulla värfvet att föreviga bilden af denna
stads grundläggare, den store Gustaf Adolf. Dessa
konstverk aftäcktes, som* bekant,: samma år (1854),
och Fogelbergs besök i hemlandet, för att öfvervara
högtidligheterna dervid, liknade en konstnärskonungs
eriksgata. Knappt hade han slutat denna sköna färd och
stod i begrepp att åter taga hemvist i sitt kära Eom,
innan . döden oförmodadt skördade hans lif i Triest
den 22 December 1854. Hans lefnad slöt stilla, och
han kunde dö, ty hans storartade verk hafva rest
honom en minnesstod, som sent, om någonsin, skall
försvinna ur hans folks hjerta.
* Se närmare härom i Svenska Familj-Journalen 1875,
sid, 259.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
