Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur hofnarrarnas historia. E-g. - En före detta storhet. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
De franska hofnarrarna voro i allmänhet afgjordt
qvickare, än alla andra, och brukade gerna
hafva sitt ord med, äfven då man talade i all
varsamma’saker. Kedan i fjortonde århundradet var
hofnarrens befattning i Frankrike en häfdvuimen
och fast hofsyssla, som blott få konungar lemnade
obesatt. I arkivet i Troyes finnes ett bref från
Karl V, hvaruti denne underrättar borgmästare och
magistratspersoner i denna stad, att hans hofnarr dött
samt uppmanar dem att, enligt gammalt bruk, sända
honom en annan. Troyes hade således den egendomliga
äran att förse konungen af Frankrike med hofnarrar!
Ett domslut, som en gång en fransk narr fällde, vann
så stort bifall af den tidens lagkunniga, att flera
bland dem upptecknade det i sina läroböcker. En
kock fordrade nämnligen att af en bärare erhålla
betalning för lukten från hans stekar, af hvilken den
sistnämnde njutit. Mycket folk samlade sig omkring de
tvistande, och äfven Hans, en ryktbar narr, kom till
stället samt uppmanades att fälla dom i saken. Han
lät bäraren lemna sig ett mynt och kastade detsamma
upprepade gånger på kockens bord. Derefter antog han
en högtidlig min, tryckte sin med åsneöron af papper
försedda mössa djupt ned i pannan, lät sitt träsvärd
föreställa _
spira, klarade strupen och förklarade i tadelfri
kanslistil, att bäraren med klangen af sina penningar
kontant betalt kocken för lukten från hans stek.
De engelska hofnarrarna utmärkte sig oftast genom sin
grofkornighet. Konungarna, till och med de, hvilka
eljest ingalunda voro milda till lynnet, läto dessa
rolighetsmakare säga sig otroliga oförskämdheter. Så
kallades en gång Henrik VIII af sin hofnarr för hanrej
inför hela det församlade hofvet, utan att narren
blef straffad! Drottning Elisabeth deremot tyckte
alldeles icke om att höra dylika artigheter; likväl
lät hon en gång öfvertala sig att börja ett samtal med
en narr, som var beryktad för sitt bitande skämt. Då
hon frågade honom, om han nu tänkte förehålla henne
hennes fel, svarade han: "Visst icke; jag brukar icke
tala om de saker, hvarom hela staden talar:»
Engelsmännen hade på den tiden ännu ätt glädja sig
åt starkare nerver, än invånarna i Europas öfriga
länder, och sådana grof heter ansågos då blott för
angenäma kryddor på samtalet. Till följd deraf voro
också hofnarrarna i England synnerligen talrika. Icke
allenast konungarna, utan
äfven de flesta af landets stormän och förnämiteter,
höllo sig sådana. Likväl kan icke förnekas, att
äfven de engelska narrarna understundom försökte vara
sina herrskare nyttiga. En Karl ILs kammartjenare,
hvilken tillika fungerade som hofnarr, uppträdde
en gång i pilgrimsdrägt inför konungen, och då
denne frågade, hvart han skulle resa, svarade han:
»Till helvetet för att hemta hit Oliver Cromwell,
som jag hoppas mer skall bekymra sig om staten, än
hans efterträdare gjort," Och en hofnarr hos Karl
I slog en gång hatten af hertigen af Buckingham,
emedan denne visat konungen vanvördnad.
I Eyssland saknades icke heller hofnarrar. Peter
den store underhöll till och med ett helt
narr-kollegium. Tjenste-män och officerare, som visat
sig vara odugliga, upptogos i detsamma; unga adelsmän,
dem han sändt utomlands för att erhålla utbildning,
plägade han likaledes ofta göra till hofnarrar,
om de ej motsvarade hans förväntningar. Äfven
sådana, som låtsadfe sig vara svagsinta, för att
undgå bestraffning, dömdes understundom att hela
sin lifstid behålla denna roll. Likväl funnos i
denna samling äfven verkliga dårar, hvilka tsaren af
medlidande underhöll.
Ay mara-m um ie.
(Se art. "En för detta storliet" sid. 20.)
Kejsarinnan Anna gjorde "en furst Galizin till
hofnarr, emedan han utträdt ur den grekiska kyrkan.
I Ungern tyckas hofnarrarna hafva varit sällsynta,
ty Ludvig II efterskänkte en gång en skuld på sjutio
tusen gulden, såsom ersättning för en hök och en
hofnarr.
Hofnarrbefattningen synes ibland hafva varit ganska
inbringande. Många bland den tidens store älskade
att lysa genom frikostighet, och rolighetsmakarna
begagnade sig skickligt och hänsynslöst af denna
böjelse. Om de visste att på ett roande och behagligt
sätt framställa sin begäran, så erhöllo de vanligen
hvad de åstundade. Följaktligen lyckades många
bland dem samla betydande rikedommar. Den spanske
hofharren Borra ägde en tunna guld och berömde sig
af att genom sin narraktighet hafva förvärfvat mer,
än de lärde genom sin visdom. Och Angeli, den sista
besoldade rolighetsmakaren hos Ludvig XIV, samlade
en förmögenhet af sextio tusen kronor. Hurongmus,
hofnarr hos en , hertig af Mantua, spelade ibland
bort ända till fyra tusen kronor på aftonen och
måste således äfven hafva till sitt förfogande
ägt betydande tillgångar eller inkomster. De knep,
medelst hvilka dessa narrar visste att aflocka sina
gynnare gåfvor, voro mången gång ganska lustiga och
sinnrika. En florentinsk narr begagnade sig slugt
och med godt resultat af den omständigheten, att han
varit farligt sjuk och att man tiU och med ansett
honom för död. Han begaf sig till det hertigliga
palatset och berättade fursten, att han verkligen
varit död, men då han i andra verlden bekännt, att
han dött fattig, emedan han ej förstått sig på att
samla penningar, hade man svarat honom, att en sådan
odugling icke kunde användas i himmelen, hvarför han
blifvit tillbaka-skickad till jorden. För detta infall
erhöll han ett landtgods.
En engelsk narr var skyldig drottningen af England fem
hundra pund sterling och bemödade sig länge förgäfves
att få denna summa efterskänkt. Han hade fått veta,
att drottningen vid en viss tid af dagen skulle gå
förbi det hus, i hvilket han bodde. Då lät han göra
sig en likkista och lade sig uti densamma, hvarefter
några af hans vänner buro honom ut på gatan, just
när drottningen skulle passera. Denna visade något
deltagande då hon erfor, .att det var narren som
skulle begrafvas. »Är den spefågeln död?» yttrade
hon. »Han
var en odåga och var skyldig mig fem hundra pund. Men
dem skänker jag honom gerna.» Då reste sig narren
upp i likkistan och sade: »Jag tackar ers majestät
underdånigast; denna nåd är så stor, att den åter
gjort mig lefvande.»
Uschakoff, en af Peter den stores hofnarrar, skref en
gång till en konung, som behandlat honom med välvilja,
men icke gifvit honom något: »Jag tackar ers majestät
för all mig bevisad nåd. Jag skall berömma densamma
i mitt fädernesland, men jag fruktar att man icke
skall tro mig, om jag icke kan förete något bevis
på sanningen af hvad jag säger. Och härtill skulle
en häst från ers majestäts stall lämpa sig alldeles
förträffligt.» - Han erhöll hästen.
Om vi påstode, att hofnarrar icke förekommit i Sverge,
så skulle vi dermed söka förskaffa våra hädangångna
konungar och stormän, men framför allt vårt folk, en
oförtjent ära. Huru små och inskränkta de förhållanden
än äro, till hvilka vi blifvit hänvisade, hafva de
dock utifrån rönt inverkan äfven på detta område, och
så stor lyx har hos oss alltid, äfven under tryckta
förhållanden, varit rådande och begäret att apa efter
andra städse så starkt, att jämnväl narrbefattningen
ansetts höra till och kunna sprida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
