Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Exemplets makt. (Efter Meta Wellmer.) - Svenska folksägner. Samlade af Herm. Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dylika upprörande förhållanden. Plutark berättar
nämnligen, att en ung flicka hängde sig i
Mileto. Detta frivalda dödssätt fann snart efteraperskor,
och ibland Miletos unga jungfrur
uppstod en formlig sjelfmordsmani. För att sätta en
gräns för detta vansinne, utgafs en befallning, att
sjelfmörderskornas nakna kroppar skulle utställas på
stadens offentliga torg. – En annan historieskrifvare
berättar om en i Marseille bland unga flickor
uppkommen sjelf mordslusta. Äfven i Versailles förekom
1793 en oerhörd mängd sjelfmord, och om i Indien en
fanatiker kastar sig under guden Jaggernauts vagn
samt blifver krossad af de framrullande hjulen, så
veta vi genom många sådana fall, att snart ett större
eller mindre antal personer följer det gifna exemplet.
Under det jag för två år sedan uppehöll mig i Madrid,
berättade man mig en tilldragelse, hvilken man der
ännu hade i lifligt minne. Hela året igenom höra
nämnligen de spanska barnen, huru fullvuxna personer
med vild lidelse intressera sig för de afskyvärda
tjurfäktningarna, och de råaste enskildheter
blifva då på det lifligaste beskrifna. Det är således
ganska naturligt, att gatpojkarnas älsklingslek är
tjurfäktning. Dessa på intet sätt barnsliga lekar
bedrefvos i Madrid med verklig vildhet och förorsakade
en gång, att den gosse, som föreställde tjuren,
blef stucken med en fällknif. Långt ifrån att hysa
medlidande med det blodiga offret, ville de förvildade
kamraterna fullt förherrliga tillställningen och
skyndade att rista upp hans mage, ryckte inelfvorna ur
hans kropp och kastade dem på marken, hvilken handling
helt och hållet var föranledd deraf, att de så ofta
hade hört, det en tjurfäktning riktigt vore lyckad,
om arenan betäcktes med högar af inelfvor från af
tjuren ihjelstån gade hästar och hundar.
Dylika verkningar af exemplets makt äro fasansfulla
och predika bättre, än ord kunna uttrycka,
angelägenheten af att framför allt annat framställa
goda föredömmen för det uppväxande slägtet och aldrig
glömma den sanningen, som erfarenheten utan återvändo
inskärper, nämnligen att »äpplet aldrig faller långt
ifrån trädet».
Svenska folksägner.
Samlade af Herm. Hofberg.
I. Folket på Hellernp.
(Från Halland.)
På Hellerups gård i Ljungby socken bodde för långliga
tider tillbaka ett herrskap, som hade en dotter,
hvilken af alla älskades för sitt vana och milda
sinnelag. En månljus sommarnatt, när hon längre än
vanligt låg vaken, såg hon dörren öppnas och en liten
tomte, klädd i grå tröja och röd mössa, steg tyst in
i rummet och tassade fram till hennes säng.
"Ni skall ej blifva rädd, nådig fröken!» sade han och
såg henne vänligt i ögonen. "Jag är här för att bedja
er om en tjenst, som ni säkert inte skall neka mig."
"Gerna vill jag hjelpa er, om jag kan", sade fröken,
som började hemta sig från sin förskräckelse.
"Oh, det kan ni väl", sade tomten. "Jag och de mina
ha i många år bott i köket, under der vattentunnan
står. Hon är gammal och otät, så att vi jämnt plågas
af takdropp, och på köpet spilla pigorna vatten,
så att vi aldrig ha torrt i vårt bo."
"Jag lofvar att låta flytta den i morgon", svarade
fröken, hvarpå tomten gjorde en djup bugning och
försvann.
Följande dagen flyttades tunnan på frökens befallning
till ett annat ställe, och tomtens tacksamhet blef
snart uppenbar: aldrig brändes gröten, aldrig slogs
en tallrik sönder, och om pigorna hade "Ott-göra",
väcktes de på gifvet klockslag.
Någon tid derefter stod tomten en natt åter vid
frökens säng.
"Jag ville bedja er", sade han, "att hedra mitt
hus och stå fadder åt min nyfödda dotter." Fröken
klädde sig skyndsamt och följde sin okände ledsagare,
hvilken förde henne genom en mängd gångar och rum,
som hon visste aldrig fanns i huset och stannade
slutligen i köket. Här döptes den lilla på vanligt
sätt efter kristligt bruk. När fröken skulle gå,
bad tomten henne hålla upp förklädet och mottaga en
faddergåfva. Ehuru det, som tomten gaf henne, såg ut
som hyfvelspånor, visade hon sig mycket tacksam och
fördes genom de slingrande gångarna tillbaka till
sitt rum. När tomten skulle taga afsked, sade han:
"Om vi än en gång skulle råkas – och det göra vi nog
– så kom väl i håg att icke skratta åt mig och de
mina. Vi värdera er för er godhet; men skrattar
ni åt oss, så återse vi hvarandra aldrig, mer."
När tomten gått, kastade fröken hans gåfva i
kakelugnen och lade sig att sofva. Men följande
morgonen, när pigan skulle göra upp eld, lågo i
spiseln smycken af det klaraste guld och af ett så
konstrikt arbete, att ingen sett deras make.
Några år derefter skulle fröken stå brud och bröllop
firas med prakt och ståt. I flera veckor rustades
det i kök och handkamrar; men så fort det blef tyst
om qvällarna, hördes under golfvet ett sakta slammer,
snarlikt det, som rådde i köket om dagarna. Om sider
var den högtidliga dagen inne. Smyckad i krans och
krona, infördes bruden i salen, der gästerna
voro samlade. Under vigseln kom hon att kasta sina
blickar åt spiseln i salshörnet och såg huru tomtarna
der voro samlade till en likadan fest. Bruden var
hennes guddotter, brudgummen en liten tomte, och allt
tillgick på samma sätt som i bröllopssalen. Ingen af
bröllopsgästerna såg hvad som tilldrog sig i deras
närhet; endast att bruden hade sina ögon fästa på
spiseln, det märkte de. Frampå qvällen, när hon åter
betraktade den sällsamma bröllopsfesten, såg hon en
af tomtarna, som passade upp, stupa omkull öfver en
enrisqvist. Glömsk af de råd, hon fått, utbrast hon
i ett hjertligt skratt; i samma ögonblick var synen
försvunnen, och från den stunden har aldrig någon
tomte låtit se sig på Hellerup.
II. Den bergtagne.
(Från Småland.)
I Igeltorps socken af Norra Vedbo härad bodde en
bonde som hade en dräng vid namn Johan. En dag kom
klubban från Myntorps gästgifvaregård, ty skjutsturen
stod på. Johan kastade grimman på ryggen och gick,
under det han hvisslade den nyaste kärlekstrallen,
till hagen, hvarest hästarna betade. Men den dagen
var det alldeles förgjordt att få tag i Brunte. Väl
syntes han då och då mellan buskarna, men så fort
Johan närmade sig, slog han bakut och sprang sin
väg. Drängen sprang och svetten perlade i strömmar
utför hans panna, men fåfängt. Slutligen började han
i förtreten att svärja på ett ogudaktigt sätt. I det
samma stod han framför en berghäll, och då han kastade
ögonen uppåt, såg han på en utskjutande bergklint en
fager jungfru, som satt och kammade sitt hår.
"Är du der, gossen min?" ropade flickan. Drängen lät
sig ej förskräckas, utan svarade lika muntert:
"Ja men, fästmön min!"
"Kom hit!" ropade flickan å nyo.
"Jag kan inte", sade Johan.
"Försök!" sade flickan.
Och drängen försökte. Till hans förundran fick han
fäste för fötterna på släta bergväggen; huru det gick
till, förstod han ej, men snart stod han vid jungfruns
sida. Hon såg på honom med sina stora, underliga
ögon. Då lade sig ett töcken öfver hans förstånd,
och innan han visste ordet af, hade han glömt skjuts,
hem, slägt och vänner. Halft medvetslös fördes han
in i berget; men för dem, som sökte efter honom,
var han borta.
Brunte gick i skjuts mången god dag och bonden
skjutsade sjelf, ty efter sönerna började växa till,
ville han inte skaffa sig någon dräng i Johans ställe.
En dag några år efter det Johan försvann kom klubban
åter till gården. Grubblande öfver drängens öde,
gick bonden åt hagen efter hästarna. "Det var skada
på pojke", sade han för sig sjelf; "jag undrar,
om han blef bergtagen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
