Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. II. (Forts. fr. sid. 35.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
slagna till marken af hans ljungande vältalighet,
för att sedan, krälande i stoftet, tvingas att beundra
det stora snillet.
"Hvad ska’ vi nu ta’ oss till på aftonen? Det börjar
redan smådugga-, det blir allt regn på fullt allvar.»
"Inte kan man göra promenader utom hus i sådant
väder.»»
Reseqvartetten hade stannat under arkaderna till
Théatre Frangais, sedan den intagit sin middag hos
restaurant Catelain i Palais royal, och diskuterade
nu som bäst qvällens lifsfråga.
Att få se Sarah Bernard som Donna Sol i Ernani var
icke att tänka på, om man ej skaffat sig biljetter
många dagar förut. Småteatrarna bjödo ingenting
lockande, Hippodro-men hade man redan besökt två
gånger 5 hvad var att göra?
Tänk, om man kunde träffa på någon biljettmånglare.
Men hvad är det för en grupp af välbekanta figurer der
borta utanför kaféet? Sannerligen tror jag inte att vi
genom något trolleri plötsligen äro förflyttade till
Karl den XIILdes torg utanför Dramatiska teatern. Ja
visst! Fredriksson och Törnqvist och Personne! -
Och Josephsson - och Hamlet-Lindberg!
Nå, det var då ett lyckligt och egendomligt
möte! Reseqvartetten beklagar sin otur med qvällens
tilltänkta promenad och sin åtrå efter Sarah
Bernard. Fredriksson, för hvilken aldrig funnits
några ömöjligheter, slår Hamlet på axeln, hvi-skar
några ord i hans öra och denne - habitué, liksom de
öfriga, på teatern - ilar, laddad af tjenstvillighet,
öfver till biljettförsäljningens omnejd.
Några minuter af spänd väntan.
"Han skaffar biljetter!’» - försäkrar Fredriksson
med detta öfverlägsna leende, som dödar minsta embryo
af tvifvel.
Och Hamlet-Lindberg skaffade. Men - till följande
dagen.
"Charmant! Då ha också m biljetter!" ljöd det i korus
från våra landsmän.
Men huru Lindberg burit sig åt, hvilka smyg- eller
bakvägar som anlitats, om han användt gift eller
dolk eller späckade guldbörsar, derom vet jag ännu i
denna stund alls intet. De älskvärda landsmännen njöto
endast af vår förundran, utan att röja hemligheten af
deras försänkningar. Alltnog, min son och jag erhöllo
följande dag ett par ypperliga sittplatser på parterr,
medan damerna, som äro bannlysta från dessa endast
åt männer upplåtna bänkar, fingo nöja sig med den
tropiska hettan på tredje raden. Men hvad gör hettan,
då man fröjdas åt solen - donna Sol!
Dock, innan jag rör vid storheten Sarah Bernard, låt
mig ännu en gång förvånas öfver storheten "Frippe",
såsom vi forna eller närvarande sceniska kamrater
förtroligt benämna vännen Fredriksson.
Man skulle kunnat tro, att han vid Théatre Franc,ais
in-toge samma plats som vid kungliga Dramatiska
teatern, så bugade och fjäsade vaktmästarna för honom,
medan han behandlade dem. alla med denna förtroliga
nedlåtenhet, som de underdåniga så högt värdera.
När ett par tre akter gått, lade vi - såsom [seden
före-skrifver -, i det vi under entreakten gingo ut,
våra handskar eller teaterkikare på den onumrerade
plats vi innehade, hvarigenom den blef helig för alla
främmande inkräktare. En liten, oförskämd herre, som
suttit några bänkar bakom oss, äntrade emellertid
fram till min plats, lade mina handskar åt sidan,
och försvarade vid min återkomst helt trotsigt sin
olagliga position. Jag sökte vara så satirisk som
möjligt mot »en fransman, som förglömde fransmannens
artighet och tycktes vara okunnig om franska seder
i en teater salong".
Ingenting hjelpte. Den oförskämde blef allt
oförskämdare.
Men in trädde Frippe.
Jag meddelade honom hvad som passerat. Min
bunds-förvandt slösade genast hela sitt rika kapital
af elegant artighet och bitande skämtsamhet på den
okände. Allt förgäfves.
"Är ni direktör för teatern eller har ni årsabonnement
på platsen?" - replikerade inkräktaren försmädligt.
"Jag skall visa er hvem jag är!" – svarade Frippe
med en nästan furstlig min och hållning.
Nästa ögonblick angriper han å nyo vår motståndare,
men nu åtföljd och sekunderad af sin trotjenare,
vaktmästaren. Man blir högljudd. De kringsittande
taga ridderligt parti för vår rättvisa sak.
"Jag sitter der jag sitter!" - pöste den ohöflige,
och bultade sig med korslagda armar fastare qvar på
sin plats.
Nu blixtrade det till i Frippes och vaktmästarens
ögon.
En minut senare grep en polissergeant revolutionären
i kragen och flyttade brottslingen temligen omildt
ut ur salongen, under hela omgifningens skadeflin åt
den ursinnige, som förgäfves sprattlade och stretade
mot i dörren.
"Du får dig en duell på halsen, Frippe!» - profeterade
jag.
"Bah!" - svarade Frippe och mönstrade i minnet hela
sin vapensamling vid Dramatiska teatern. .
Glad åt utgången och stolt öfver det inflytande,
min talangfulle landsman vetat tillkämpa sig äfven i
denna främmande teateratmosfär, återtog jag min goda
plats, för att vid ridåns uppgång ånyo beundra den
frejdade skådespelerskan.
Beundra? Ja, men tillika begrunda.
Skulle vi i vårt land kunna fullt gilla hennes
framställningssätt? Skulle jag hos mina forna elever
vid kungliga teatern i Stockholm tillåtit ett sådant
sjelfsvåldigt handhafvande af gudagåfvor, med hvilka
naturen slösat? En hög, smidig och graciös figur,
ett intelligent och uttrycksfullt, om också ej
egentligen skönt, anlete, en sympatetisk stämma, en
nervös kraft och en glödande inspiration, men jämte
alla dessa skatter en oförlåtlig glömska af sin pligt
mot illusionen, konsten och publiken.
Så länge donna Sol sjelf talade och spelade, var hön
helt och hållet inne i sin roll; men huru vanvårdade
hon ej det stumma spelet, huru sysslade hon inte med
sin toalett och sina^ attityder och tycktes med sitt
minspel säga till salongen: "Är* det inte fasligt
varmt i qväll härinne?" midt under sin älskade Ernanis
dödande själsqval, hvilka hon naturligtvis genom sitt
stumma spel oupphörligen skulle ha delat. Med den
största nonchalans i verlden tycktes hon nu hviska
till åskådarna: »Vänta, tills det kommer min tur,
då spelar jag, och då applådera ni! Nu ta’r jag mig
en välbehöflig fristund och hvilar mig. Man kan ju
inte öfveranstränga sig i den här värmen.»
"Slamsa!" - utbrast min granne, Josephson, i fullt
berättigad konstnärlig och regissörlig harm. - "Du
skulle våga spela så i Sverge och under min ledning!"
Men "Slamsans" blickar flögo just nu spejande öfver
salongen, medan Ernani rasade, kanske till en del
öfver sin medspelerskas synbara likgiltighet. Hon
lyssnade inte till anmärkningen på det barbariska
språket.
Dock, nu närmar sig ögonblicket för hennes replik,
det synes tydligen på hennes små tillrustningar-, nu
spelar hon, nu lider och rasar hon-, qvinnan öfvergår
till lejoninna, hon närmar sig med otrolig djerfhet
till det skönas yttersta gräns bredvid det bizarras
bråddjup. Men hon svindlar ej, hon faller ej. Hon är
i de flesta stunder sublim. Vi förlåta henne under
jubel nu de stora synderna nyss.
"Nåja", säger min sidokamrat, den stränge regissören,
något blidkad, »så der kunde hon ha kostat på sig
att spela alltigenom!»
Mounet-Sully (Ernani) var en ståtlig apparition
med sin höga, smidiga och starka figur, sitt vackra
anlete och sin malmrika stämma, men alla hans graciösa
rörelser och åtbörder före-föllo mig såsom lydde de en
hemlig tråd, och de tillhörde snarare gymnastens och
dansörens prestationer än skådespelarens. Särskildt
oskönt förekom mig hans ofta återkommande maner,
att ställa sig jämnföttes, såsom gällde det att
kunna stå qvar på ett område, stort som en tallrik,
medan den öfriga kroppen bugtade sig likt en orm,
som blifvit fastnitad vid stjerten.
Men spelet var glödande, ja, sjudande och inspirerad^
stämman sympatetisk, och vi kunde omöjligen inte
förstå huru den rikt begåfvade konstnären icke kunde
finna en enda ärlig vän, som gjorde honom uppmärksam
på det åtbördsmaner, i hvilket han var försjunken,
men ur hvilket han med någon kamp borde kunna lätt
frigöra sig.
Dock, jag glömmer, att i dessa reseskisser den
detaljerade konstkritiken icke egentligen är på sin
plats, ty den skulle alldeles uttränga »kåseriet»;
derför berör jag icke hufvud-personernas utmärkta
medspelare.
Jag säger endast till mina läsare: »Resen till Paris,
och dömmen sjelfva! Sannerligen är inte Paris en stad,
i hvilken man aldrig hinner att ha tråkigt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
