Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade din mor, som med qvinnornas vänliga takt
lyckades dölja sin öfverraskning.
’Sedan sågo vi henne i prostgården, dit vi
blefvo inbjudna till middag’, bifogade jag. ’En
gammal diplomat kan naturligtvis aldrig blifva
decontenanserad, i annat fall var saken nog störande
för att hota min sinnesro. Lyckligtvis vet jag,
att du ej var starkt fästad.’
’Hvad tyckte kusin Conny om henne?’ hette det
dernäst. ’Vann hon ej nåd inför hans ögon?’
’Du vet väl bäst’, sade jag skrattande, ’att Conny
är ett slags idiot i afseende på förmågan att låta
intaga sig af qvinliga behag. Allt, hvad jag kan
säga, är, att han icke brydde sig om att ens göra
oss sällskap på middagsbjudningen, utan for hem i
allt lugn ...’ Efter detta svar skyndade jag ut,
erinrande mig att posten gick om en timme och att jag,
under alla omständigheter, i dag borde skrifvit.
Jag kommer ej fram med något beklagande. Jag känner
dig och vet, att det skulle vara öfverflödigt, men
jag kan dock icke annat än beklaga, att det aldrig
vill arta sig med mina förhoppningar på stamträdets
tillväxt.
En annan angelägenhet är just nu också för mig en
anledning till bekymmer och, öppet taladt, äfven
till någon harm. Din gudfader, grefve L., som denna
höst kommer att emottaga ministerposten i ***, sade
till mig för några dagar sedan, då han var här, att
han mycket gerna skulle vilja hafva dig engagerad
vid beskickningen. Han visste, att du visat utmärkta
anlag, då du fragmentariskt tjenstgjort hos din far
som privat sekreterare. Men ehuru mitt gamla hjerta
slog af förtjusning vid tanken på att du skulle
företaga dig något, som rätt kunde anslå din familj,
vågade jag ej lofva mer, än att jag skulle skrifva
och meddela dig det smickrande anbudet. Naturligtvis
umgås jag ej med hopp att du skall antaga det. Skynda
dig likväl att besvara mina nyheter.
Din ömt tillgifne fader Sigesmund von Z.»
Detta bref framkallade en reaktion i den unge mannens
hela både kropps- och själssystem. Hvilken oväntad
lycka att nu, utan misstydning och pinsamma frågor,
få tillfälle att exponera sin vanliga liknöjdhet.
Detta blefve vid hans uppträdande i hemmet, dit han
genast ville ställa färden, intet oäfvet lärospån
för hans diplomatiska bana, ty det var ju som en
fingervisning af den makt, hvilken på ett visst
slags maskeradt språk kallas ödet, att han just
nu, då han ej visste hvar han skulle göra af sig,
erhöil detta anbud. Huru skulle han ej glädja sina
föräldrar, och fast han fullkomligt väl visste, att
denna väg ej var den, som han i längden ernade gå,
så hade han ändå visat sin goda vilja. När han sedan,
om ett eller annat år, komme tillbaka, måtte han väl
sjelf hafva glömt den här olycksepisoden. Ja, det hade
han med all säkerhet, ty han var bestämdt ej skapad
hvarken för sensationsintryck eller inkonseqvenser,
och det skulle vara den enda inkonseqvens i hans lif,
om han ej lyckades utplåna hvad han föraktade att
lemna en plats i sitt minne.
En man bakom ordet – en man, en fullvuxen vilja!
Samma afton skrefs svaret.
»Min dyre, käre fader!
Icke kan jag väl alltid svara nej till det fader
och moder så varmt önska. Jag tänker antaga, hvad
som här erbjudes, och göra mitt bästa, för att visa
mig värdig de goda tankar, man, har om mig. Men jag
erinrar om, att det endast är ett prof. Får jag ej
en sannskyldig håg för detta slags dubbellif, så
vänder jag åter. Men då lofvar jag pappa, att jag i
stället för den diplomatiska skall beträda en bana,
som jag tror att jag ej skall vanhedra. Vänta! Det nya
representationsförslaget intresserar mig. Jag har ju
tillfälle att kunna blifva vald som riksdagsman från
någon af de orter, der vi hafva våra egendommar.
Den nyhet, pappa berättade angående en viss
förlofning, kom till pass. Jag har ej varit i
prostgården sedan mina kära föräldrar reste. Brefvet
inträffar kort före mig.
Pappas vördnadsfulle son
Conny.
P. S. Onödigt är nämna min önskan, att vi glömma
det ämne, som vi afhandlade här på Kroneby ... Det
är begrafvet.»
-
VIII.
Under en bröllopstur.
Det var ett vackert äkta par, som, åkande i en vacker
och beqväm vagn, på en den vackraste försommardag
begifvit sig ut på sin första resa. Tiden: två år
sedan händelserna i inledningen afslötos med hjeltens
definitiva beslut att för allo begrafva minnet af dem.
Men det, som anses begrafvet i hjertats kyrkogård,
hvilar stundom så oroligt, att det måste upp igen,
för att lefva om lifvet i nya gestalter ...
Utsigterna på ömse sidor om landsvägen voro särdeles
anslående, och detta var möjligen anledningen, hvarför
de nygifta sågo ut genom hvar sitt fönster. Slutligen
blefvo trakterna dock beröfvade all prakt och
öfvergingo till något så torrt och tomt, att väl
ingen menniska kunde finna nöje i att åskåda dem.
Den unga bruden drog först hufvudet tillbaka och
vände sig åt sin make, som med en viss ifver höll
på att slå askan af en cigarr, hvilken visade sig
obenägen att brinna.
»Kanhända, Hermine», yttrade den dagen förut blifne
äkta mannen, i det han nu i sin tur vände sig om,
hvarvid dock på hans ansigte långt ifrån någon
brudgumshänryckning återstrålade, »att du känner dig
besvärad af röken?»
»Det vill jag ej neka», svarade den sköna Hermine
leende. »I en så trång boning, som en vagn, kännes
den tyngande för andhemtningen.»
Conny kastade cigarren ut genom det neddragna
fönstret, utan ett ord. Han hade ej rökat inom vagnen.
»Tack, min vän! Låtom oss nu språka litet. Du är ej
vid lynne?»
»Jag är vid det lynne, som tillhör min natur.»
»Det tror jag icke. Jag tror tvärt om, att, då du
redan dagen efter vår förening visar dig lik en
riddare med slutet visir inför din hustru, du håller
på att inom dig uppgöra planen för en äktenskaplig
tornering, der du ernar utveckla ett nytt sätt att
föra dina vapen, tills du fått din motståndarinna, om
ej precist kastad ur sadeln, dock så nära derintill,
att du kan känna dig trygg.»
Den obeskrifliga ton af glädtigt, men dock fint
gäckeri, hvari allt detta yttrades, under det den
unga qvinnans ögon, strålande och fulla af ett annat,
allvarligare språk, tilltalade honom, gjorde ett
dubbelt förvirrande intryck på mannen.
»Om jag säger, att du förvånar mig, Hermine, så har
jag dermed sagt det minsta, och om jag tillägger, att
jag alltid varit öfvertygad, att det först är efter
vigseln, som man börjar att lära känna den qvinna,
man anses hafva vunnit, visst icke öfvervunnit,
så förmodar jag, att du häruti kan se förklaringen
till min slutenhet.»
»Nej, Conny, det måste jag så mycket mindre göra,
som du ju nu uttalar två fullkomligt motsatta
meningar. Du talar om din förvåning öfver mitt svar,
såsom det minsta, och likväl förklarar du dig hafva
varit beredd på, att först efter vigseln lära känna
den qvinna, du valt. I fall du var så väl beredd,
hvaröfver förvånar du dig då, säg mig det?»
»Jag förvånar mig öfver, att min erfarenhet kunde
börja så tidigt.»
»Än min då? I går afton, då du förde mig från
prostgården till det förtjusande hemmet på Kroneby,
voro vi så lyckliga, så eniga, så hoppfulla. Men
hade vi hunnit mer än i ljuf frid dricka vårt kaffe
på morgonen, då du förkunnade mig att du ändrat vår
resplan? Vi borde först i öfvermorgon hafva anträdt
färden till Sigesberg och nu skulle vi i stället resa
genast och låta mina kära slägtingar i prostgården,
med hela det stora middagssällskapet, förgäfves
vänta oss.»
»De kunde ju icke alls vänta oss, då vårt afskedsbref
kom fram tillräckligt tidigt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
