Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köks-synder. V. - Bjelkenstjernska grafmonumentet i Österhaninge kyrka. Carl Arvid Klingspor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utom ofta, att vattnet för häftigt afdunstar och
maten brännes, samt blifver osmaklig.
En annan olägenhet härvid är, att kök och korridorer
fyllas med täta ångmoln, som i synnerhet under
kalla dagar, då luften är mindre benägen att upptaga
vattenångorna, slå ned i vattenform på väggarna och
förorsaka stor skada, i synnerhet om garderober finnas
i närheten, ty mögelbildningen befordras härigenom.
Att minska eldningen, när vattnet börjar koka,
är en svår sak. Då är det bättre för
bränslebesparing att från början lägga måttligt
under. Den genom för stark eldning vid vattnets
uppkokande inbesparade tiden är för obetydlig att
fästa sig vid.
Slöseriet med ved eller stenkol förekommes lättast
genom användandet af gas- eller fotogenkök. Der
kan värmen ökas eller minskas efter behag. Men
oaktadt årtionden stått till buds för beräkningar
att spara, har det dock i detta afseende, med ganska
få undantag, stannat vid det gamla bränsleförödande
uppvärmningssättet. Husmödrarnas lösen tyckes vara:
»Framåt sakta!»
En annan ofta förekommande operation i köket, hvarvid
äfven mycket syndas, är köttkokning. Vanligen slås
kallt vatten i grytan och köttet nedlägges deruti,
innan grytan sättes på elden, och när kokningen
ändtligen börjat, anlitas gaffeln flitigt, för att
undersöka, om köttet är mört. Efter kokningen undrar
man dock på, att det är både segt och hårdt. – Önskar
man en kraftig soppa, har man handlat rätt, men också
gjort köttet mindre värdefullt.
Genom att låta kött komma i beröring med kallt vatten,
urlakas dess lösliga beståndsdelar, dess största
näringshalt. Mången husmoder gör ännu större
förlust genom att först tvätta köttet i kallt
vatten, i tanke att frigöra det från blod, innan
det lägges i grytan. Detta är visserligen en
renings-, men på samma gång en försämringsprocess.
Österhaninge kyrka.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
Med tvättvattnet bortkastas nämnligen en stor mängd
näringsämnen, hvilka åtminstone kunnat komma soppan
till godo. Behöfver färskt kött göras rent, bör man
torka af det med en fuktad linnelapp eller, ännu
bättre, skära bort de osnygga delarna.
Vill man bibehålla alla närande beståndsdelar i
köttet, bör det genast läggas ned i kokande vatten. Då
stelnar den i köttet befintliga ägghvitan och bildar
ett skyddande pansar omkring detsamma. Detta hindrar
vattnets inträngande och inverkan på de lösliga
beståndsdelarna. Endast en kort stund behöfver man
hålla vattnet i kokning, tills just bildandet af
detta pansar ägt rum. Sedan minskas värmen. En temperatur,
som är tio till femton grader under kokpunkten är
tillräcklig för köttets anrättande. Man kan derför
lyfta kokkärlet från eldens omedelbara inverkan och
ställa det på en varm plats.
Sålunda anrättadt kött är lika närande och
välsmakligt som stek. Det är en allmän och vida
utbredd fördom, att kokt kött blott kan vara mört
och saftfullt, om det anrättas i stora stycken om
tio skålpund och derutöfver. Man försöke blott en
gång här uppgifna förfaringssätt – för att strax
öfvertygas om motsatsen – med små stycken om
ett till två skålpunds vigt, i synnerhet om man
inskränker kokningen till endast nödig tid. Denna
bör vara så mycket kortare, ju mindre köttets vigt
är. Den köttsoppa, som man erhåller genom nyssnämnda
förfaringssätt, är mycket svag; närande och smakligt
kött och kraftig soppa utestänga hvarandra. Det ena
måste man obetingadt försaka. Lättast kan man umbära
soppan, då man nu har ett godt ersättningsmedel
i köttextrak-tet. Är köttsoppa oumbärlig vid
middagsmåltiden, så tillgripe man detta hjelpmedel, men
äfven här måste man akta sig att göra det goda för
mycket! Hvarje husmoder eller kokerska gör sig lätt
förtrogen med dess användande.
V.
Bjelkenstjernska monumentet i Österhaninge kyrka.
Af den prakt, som svenska adeln utvecklade under sin
storhetsperiod, igenfinnes ännu otaliga spår, ehuru
mycket än tiden och kanske ännu mer förstörelselustan,
understödd af okunnigheten, arbetat för att utplåna desamma.
Amiralen och riksrådet, friherre Klas Hansson Bjelkenstjernas
minnesvård har dock undgått både det ena och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
