Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delft. T. - Tvärt om! (Efter Fritz Reuter.) Cl. Tert. - En bottenlös olycka. Zéro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
A. Bjelkes samling). Men ser man bort från idens
befängdhet, så måste man erkänna, att dekoreringen
af fiolinen, för så vidt man kan dömma sig dertill,
der färgen saknas, verkligen är gjord med smak,
helst hvad den undra sidan angår.
Det finnes flera af detta slag. Den här afbildade är
en af de vackraste och bäst bibehållna och tillhör
Aug. Demmins samling i Paris, en man, som vi hafva att
tacka för ett af de vigtigaste verken öfver keramik
(»Guide de Tamateur de fai-ences et porcelaines»
etc. Paris 1863). För öfrigt äro fajans-fioliner
ytterst sällsynta, och deras antal torde, efter hvad
kännare påstå, uppgå till blott fyra, högst fem.
Sin egen fajansfiolin beskrifver Demmin sålunda:
"Den tredje, som tillhör min samling (köpt af
Schwab, antiqvitets- och konsthandlare i Haag), är
likaledes dekorerad i blått, i smakfulla mönster,
och på öfversidan prydd med figurer i kostymer från
Ludvig XIY:s tid, särdeles upplysande för den tidens
holländska moder. Trenne personer spela åtskilliga
stränginstrumenter (en fiolin, en mandolin och en
fiolöncell); fem andra dansa menuett och en dam har
satt sig att hvila ut vid ett bord.» (Om det är för
hennes räkning den nationella holländska kritpipan
ligger der, må vi lemna osagdt.) "Spottlådan står
icke långt från fyrfatet, två oundgängliga bohagsting
i hvarje holländskt hushåll. På andra sidan ser man
fyra amoriner sväfva, hållande grenar i händerna, det
hela omgifvet af ypperliga renässansornamenter. Ämnets
behandling påminner om gra-
vyrer af Gerard de Lairesse, född i Liittich 1640,
död i Amsterdam 1711."
Det berättas angående dessa fajansfioliner en
"legend», som i sin mån torde, i fall den är sann,
kunna åtminstone motivera den bisarra nycken. - Under
Delfts blomstringstid i sjuttonde seklet bodde der
en man, som hade den lyckan att äga en fajansfabrik
och derjämte en annan, ännu större, att äga fyra
unga, vackra döttrar. Till dessa friade samtidigt, så
berättar stadens krönika, fyra unga fajansmålare och -
"förunderligt att omtala» - alla fyra fingo, såväl
af de unga damerna, som - och detta är märkligare
- af fadern ... ett huld t ja. Alla fyra parens
bröllop skulle firas på samma dag. Till ett muntert
bröllop hörde då såväl som nu fioler, och en skämtsam
modellör, som ville visa verlden, hvad en skicklig
artist i hans fack förmådde i Delft, lånade sig en
Stradivarius och modellerade efter denna fyra nästan
lika instrumenter af fajans. Åt de fyra fästmännen
lemnade han nu hvar sin af dessa att måla och glacera,
allt efter hvars och ens egen smak. Nå väl, balen,
som afslöt det fyrfaldiga bröllopet, öppnades med en
stor kadrilj under de harmoniska tonerna från dessa
fyra fajansfioler, till icke ringa hjertklappning
för stadens musikaliska instrumentmakare.
De fyra fiolerna förvarades omsorgsfullt af de
fyra nygifta familjerna, men hafva under tidernas
lopp småningom skingrats åt skilda håll. Trots
det bräckliga materialet, hafva de uthärdat en
uppsluppen bröllopsfests alla stormar och hafva
sedan hållit ihop i kanske mer än tvänne sekel.
~ T.
Tvärt om!
(Efter Fritz Retiter.)
gamle Moses Abraham sitter till bords. Eft
präktigt, rökt gåsbröst, det första som i år
kommit ur röken, står framför honom, då Joel Itzig
träder in. »Guten Morgen, Apraham!» säger han.
- »Schmaklig måltit! Hvat är tet? - Nej,
se mans pau! Hvat i all verlden? – Jak tror,
att tet är gås . . . Har tu reten fått ten röket?»
Gamle Abraham känner sig icke riktigt väl till
mods. Det rökta gåsbröstet smakar honom allt för bra,
och han vill derför ogerna låta någon annan få dela
med sig deraf. Emellertid går det icke an att
låtsas som om ingenting funnes på bordet, utan han
måste bjuda sin gäst.
»Kom, sätt tik ner! Schmake på ten! Tag och ät
en pit!»
»Ack», säger Itzig, »tet ger mik ondt-, Jak har
reten ätit. Jak var porte hos ten Moses Salomon,
und han bjed mik på äggkake.»
»Na, hvat ger tet? Sätt tik här och tak en pit,
pare för att probere.»
»Ja, när tu är så envis, så får Jak väl tock
fersöke. Jak schall mans sch make lite.»
Och Itzig smakar nu af alla krafter. Gåsbröstet är
förträffligt, och inom kort, i en handvändning nära
nog, har han smakat upp hela gåsen. Det finns icke
en bit qvar.
»Tet kaller han schmake!» säger Abraham. -
»Hätenefter, tet säger Jak tik, schmake tu hos Salomon
und ät hos mik!»
Cl. Tert.
se
ICn bottenlös olyolca.
umman vid spiseln stod der och muttra’: "*»Aldrig det
kokar, fast här jag stått! ...» Men hur hon muttra’,
börja det puttra: Putteri-putt-putt-putteri-pott!
ȁh, hvad den soppan kommer att smaka! Den skall bli
gubben riktigt i lag; Tycker mig se hans skäggiga
haka Skina af flott och lust och behag.
»Maken till kruka säkert ej finnes, Till just den
här, snart tretio år; När hon kom hit, så väl jag
det minnes, Ärter jag kokte, grät mången tår . . .
»Öfver min gosse grät jag; en änd>a Tog just den
da’n med barnkräket, ack! Måtte i dag slik sorg mig
ej hända - Tyckte precis, i krukan det sprack.»
Krukan dock fortfor med sina läten:
Putteri-putt-putt-putteri-pott! Kokad blef knotan,
kokad potäten; Gubben re’n hördes, gumman fick brådt.
Bordet var dukadt, maten var färdig, Krukan från
spiseln gumman nu tog; Trind låg potäten, knotan stod
värdig, Redan af gumman adlad till bog.
»Farsgubben helst ta’r rätterna varma, Nu skall han få
dem riktigt i lag», Småmyste gumman - »nåde mig arma,
Late mig ej på fläcken få slag!
»Jesses, hvad ser jag! - Är det en villa? Här rinner
soppan, der föll min bog; Ja, cch se der, potäterna
trilla! Aningen, tycks det, ej mig bedrog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
