Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Menniskans arfslott.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
X.
Hos svärföräldrarna (fortsättning).
Hermine hade nu inne i ett af de tre rum, som blifvit
öfverlemnade åt de nygiftas begagnande, ordnat ett
arbetskabinett åt sin make. Skrifbordet, med alla
portföljerna, var fullständigt, bokhyllan nära
soffan tillreds för hvilan, och vattenkaraffinen,
jämte is och sodavatten, på det lilla bordet vid
soffans öfre ända. Ingenting saknades på bordet,
der hvarken cigarrfodralet eller tändstickorna
blifvit bortskymda. Gardinerna voro lagom fällda,
och resten af fönstren hade naturliga jalusier,
bildade af krukväxternas grönska.
Hermine stod på tröskeln och beskådade sitt
verk. Hennes sköna ögon strålade af en inneboende
glädje, som förhöjde hennes fägring. Men huru kom det
sig, att dessa ögonens oförställda uttryck liksom
beslöjades, då hon igenkände sin mans steg? Hon
kastade en hastig blick i spegeln och fick en min af
en smula misslynthet, då hon fann sin spegelbild mera
strålande, än den borde vara. Hennes ville icke
låta dåra sig af skönhet. Den egenskapen borde hans
hustru för ingen del lägga an på. Också var hennes
morgondrägt, som hon ännu behöll, oändligt enkel och
modest, i ljusgrå färg, med en snitt, som ej lemnade
något öfrigt att önska i fråga om betäckning. Den
var så olika som möjligt Amalias fladdrande toalett,
med bandrosor, spetsar, knappar och rullåer.
Conny steg in.
Hermine vände sig emot honom med ett lagom välkomnande
leende. Han gaf henne handen och i det han vänligt
tryckte hennes, sade han helt upprymd:
»Jo, så är det att vara gift man och hafva en hustru
med smak och omtanka! Hade icke du ställt till det här
behagliga rummet åt mig, med all den komfort en trött
vandrare kan önska, så skulle jag nu fått söka ihop
allt det här ur koffertarna. Tack, min Hermine! Jag
kastar mig på soffan att börja med. Diktamen får jag
uppskjuta, ty jag har pratat bort mina idéer under
en färd med inspektoren.»
»Får jag ej bjuda dig på sodavatten?»
»Jo, gerna! Och sätt dig så här bredvid och låt mig
höra, hvad du tycker om far och mor – och lilla fru
Amalia. Jag är säker, att du i galleriet gjort godt
besked för dig.»
»Ja, din far (ack, jag älskar redan mina svärföräldrar
med en ödmjuk och varm kärlek!), din far var, som
jag tror, ganska nöjd med det lilla konstsinne, jag
utvecklade. Men vi stördes af din kusin, som jag ej
rätt förstår mig på.»
»I hvad fall då? Säg mig det uppriktigt! Du tyckes
tveka; gör icke det, Hermine! Hvarför har Amalia
misshagat dig?»
»Jag skulle vara tacksam, om du ville fråga din
mor derom.»
»Nej, jag tycker icke att omvägar tjena till
något. Jag hör helst dig.»
»Nå väl, hon tycktes lägga an på några små elakheter,
till följd af att jag vägrade åtfölja min svärmor
och henne på en promenad i vagn.»
»Och hvad uppgaf du för skäl till ditt afslag?»
»Att jag skulle ordna dina böcker och manuskripter,
emedan du lofvat att låta mig få skrifva efter din
diktamen.»
»Åh, då förstår jag! Hon skröt naturligtvis af sin
egen emanciperade ställning och gaf dig tillbörliga
pikar? Nå, det betyder ingenting. Hustrur kunna visa
sin älskvärdhet på olika sätt. Är du säker, att det
ej var något mera?»
»Men är du, bäste Conny, säker på, att det är alldeles
rätt af dig att fordra, det jag repeterar alla din
kusins små obetänksamheter?»
»Ja, det är jag och jag tror att hennes småprat,
dåraktigt som vanligt, det antages, ej kan hafva
något att dölja eller lägga vigt vid.»
»Må vara då. När hon ledsnade på nöjet att betrakta
målningarna, yttrade hon, att hon hade tråkigt och
derför måste hitta på någon liten elakhet. Hon ville
söka upp dig, för att berätta att hon trodde, det
hennes man för min skull
afböjt att göra henne sällskap hit och knappt lofvat
hemta henne. Men hon kom strax tillbaka med ett öppet
bref, som hon erhållit från sin man och hvilket just
förkunnade, att han om några dagar ernade sig hit.»
»Jaså, han kommer då verkligen.» En rörelse i Connys
blod ökade hans färg. »Och den lilla trollsländan
tänkte verkligen på, att genom några af sina oskyldiga
insinuationer väcka min svartsjuka! Men var i det
fallet alldeles lugn, min goda Hermine. Då du ej
älskade honom under er förlofning, blir du den sista
qvinna i verlden, som, sedan du ingått ett äktenskap
af fritt val, gifver din man anledning till oro.»
»Af hvilken anledning jag än ingått ett äktenskap»,
svarade Hermine, »så är det säkert, att jag aldrig
af en så förolämpande orsak gifvit min man skäl till
oro. Icke dess mindre, då en hustru ännu har föga
erfarenhet om sin makes karaktär och sinnesart,
ansåg jag Amalias sätt att förströ sig vara nog
anspråksfullt, då det åtminstone kunnat väcka,
om icke oro, så möjligen någon retsam känsla hos
dig, ty hon har ett sätt att manövrera med sina små
vapen, som icke alldeles bör förbises. Tänk på det,
i fall hon en annan gång får ledsamt. Hon är ej så
alldeles obetänksam, och jag vill icke dölja för
dig, att sedan hon gått ut, din mor lät mig förstå,
att hon torde känna en liten afund, till följd af en
föregången missräkning.»
»Det der är endast en moderlig illusion. Men huru
det än förhållit sig, så trodde jag dig, Hermine,
allt för högsinnad, att med bitterhet bedömma någon
som du besegrat.»
»Conny, dina ord gå med afsigt förbi målet. Jag
har lika litet besegrat en rival, hvilken du aldrig
tänkt på, som jag visat bitterhet mot Amalia i denna
egenskap. Jag har funnit misstänksamhet ingå i ditt
lynne och jag har bland en hustrus pligter räknat
den, att söka undvika att väcka onda instinkter till
lif. Men du låtsar qväfva en gäspning, du ernar kanske
sofva en liten stund före middagen. Jag går och kläder
mig under tiden.»
»Gör det, min lilla Hermine. Här lärer komma främmande
som vanligt. Jag vet icke huru mina kära föräldrar
ännu stå ut med att hålla öppet hus. Skulle du vilja,
att vi lefde så der?»
»Icke, om det ginge an att undvika.»
»Det gör det alltid, då man vill.»
»Det tror jag ej.»
»Men du har ju en verklig oppositionslust. Hvarför
kan man ej bilda sitt lif efter egen smak?»
»Derför, att så många personer, jag menar i synnerhet
männen, bildat sig en hel hop förhållanden, innan de
inträdt i äkta ståndet, hvilka förbinda dem att lefva
på helt annan fot än en man, som, i likhet med dig,
sätter det meditativa lifvet öfver allt annat.»
»Och som fått en följeslager ska, hvilken ...»
»... sympatiserar med sin make. Jag kan väl förstå
dina föräldrars lif. Men jag tackar Gud, dyre Conny,
för det vårt icke blifver det samma.»
»Och jag tackar Gud, att jag fått en hustru som
tänker så.»
-
Fjorton dagar hade passerat sedan de nygifta ankommo
till Sigesberg och åtta dagar sedan sällskapet
ökades med Hermmes forne trolofvade, herr borgmästaren
Albert Ellers.
Denne unge man, äfven om han till sin yttre
personlighet icke var fullt så distinguerad som baron
Conny, hade dock utan fråga ett både värdigt, fint och
behagligt utseende. Och den trygga ledigheten i hans
uppträdande gjorde ett förmånligt intryck, som icke
på ringaste sätt lät förstå, att han kände sig behöfva
stå tillbaka för sin hustrus rika, förnäma slägtingar.
Hvad ytterligare förhållandet till denna oroliga,
fladdrande hustru beträffade, så tycktes han ej taga
sig nära alla hennes små försök att visa sig som
en spetsig sjelfherrskarinna, snarare bemötte han
henne som ett lekfullt barn, det man dock emellanåt
är nödsakad att lägga en liten nätt tygel på.
Det gamla värdfolket fastade sig med aktning och
välvilja vid denne hederlige och älskvärde unge man,
som tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
