Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera utstuderad toalett, än min kära hustrus? Hon
känner fullkomligt min smak för mörka färger och ändå
begagnar hon en ljusgul sidenklädning och är lika
inväfd i spetsar och rosetter, som sjelfva Amalia."
»Min bäste son, spetsarna äro svarta och dessutom
är hon ju fullständigt draperad i den svarta
spetssjalen. Det är den, som förlänar en sådan
allvarlig elegans åt hela hennes uppenbarelse.»
»Ja, och som har den egenskapen att fullkomligt
genomskinligt betäcka hennes hals och axlar.»
»Du är tokig! Icke kan hon väl vid stor middag göra
sig löjlig och gå i höghalsad klädning.»
»Men min smak, min bestämda åsigt ...!»
»Dem måste hon lemna å sido af aktning för sin
svärfar, som skulle blifva särdeles missnöjd,
om hon icke skattat åt den form, han ej vill se
öfverträdd. Han skryter dessutom så gerna med sin
vackra sonhustru, hvilkens toalett till dagen han
sjelf beställt. För resten kan du trösta dig med,
att under den korta tid, ni denna gång stanna qvar,
inga flera bjudningar skola äga rum »
»Det vore för väl! Jag kommer hvarken in i något
grundligt arbete eller (får tag i några grundliga
tankar, så länge detta ytliga lif fortfar.»
»Men, min käre vän, du är ja nygift! Har man ej då
en smekmånad?»
»Visserligen talar en gammal slentrian om den saken,
men mig förefaller det, som borde första månaden
af ett äktenskap benämnas törnemånaden – det är
ju den, på hvilken man först börjar att hoppassa
sina olika åsigter, sina fordringar, sina små och
stora vanor. Här stötes en grannlagenhetsfråga,
här en konvenansfråga, här en moralisk, en religiös,
en social fråga. Kortligen, man lefver så godt som
huller om buller i sin egen själ och vet litet om man
är hemma på jorden eller i månen. Jag gissar, att hela
första året åtgår att instruera och reglera sakerna
och sätta det gemensamma lifvet i sitt rätta system.»
»Min älskade Conny, om vår hederlige borgmästare,
som är begåfvad med en viss, liten Amalia, hölle det
der föredraget, vore det säkert icke så liten sanning
deri; men du, som blifvit välsignad med en, för både
ögat och förståndet utmärkt, qvinna, af dig är det
otacksamt mot Gud. Jag fruktar, att du ej förmår att
känna huslig sällhet.»
»Sällhet, min goda mamma, är ett mycket sväfvande
ord och i all synnerhet ett fullkomligt sväfvande
begrepp. Menniskan är icke kommen till verlden
för sällhetens skull, utan för pröfningens och
arbetets. Lifvet är för allvarsamt, att lemna stor
tid öfrig åt känslosamheten.»
»Men i det fallet skulle jag. önska veta, hvad det
var för en makt, som dref dig att först lemna din
förmånliga plats vid beskickningen och som derefter,
sedan du begifvit dig på resor, tvärt som en blixt
förde dig till Sverge, icke till oss, utan till
ditt andra hem, dit du ändå icke anlände förr, än
du per posto friat och bestyrt om både lysning och
bröllopsdag? Härflöt ej detta från begäret efter
kärlek och lycka?»
»Det härflöt från begäret efter ett lugnt och ordnadt
hem, der en god och klok hustru styrde och skänkte mig
familjebandets naturliga glädje. Jag hade ju så länge
hyst denna önskan och då jag fick höra, att Hermine
allt jämnt, efter brytningen af sin förbindelse,
lefde fri, beslöt jag, efter lång granskning, att icke
längre gifva mig tid till öfverläggning. Men se, nu
går min fru in, för att låta kurtisera sig af svärfar,
och der kommer första vagnen.»
»Farväl då, herr filosof! Du skall väl snart börja
uppsätta i system reglerna för den tillkommande
arfvingens uppfostran.»
Vid moderns sista ord gick en den vackraste skiftning
öfver Connys ansigte; det stela och konstlade
försvann, och han tillät ett mildt och ljust leende
dröja på läpparna.
Men nu öppnades än en gång dörren och Amalias röst
ljöd in genom rummen. »Är du färdig, Hermine? Kors,
är Hermine redan nere! Då skall man se, att andra
kusinaget har ett »mellan fyra ögon». Det är alldeles
grufligt, men låt mig höra, Conny, om du icke finner
mig charmant i min rosafärgade silkesflorklädning!
I trots af min värdighet som borgmästarinna, kläder
jag mig helst i luftiga kostymer. Se då på mig,
tvärvigg, eller låter jag kanske ej se mig?»
»Jo, men jag fruktar, att du snart flyger bort med
dina många flaxande kjortlar. Huru kan ett ärbart
fruntimmer stoffera ut sig så der? Du vore just en
liten prinsessa för teatern. Hvad säga herrarna
från rådhuset om allt detta krimskrams af flor,
band och blommor?»
»De säga, att borgmästarinnan är förtjusande. Farväl
med dig, du är vida värre än förut.»
-
Den stora middagen drog långt ut på aftonen, och
som Augusti nyss med sina skuggor ingått, hade baron
Sigesmund, för att göra festligheten mera värdig de
unga paren, till hvilkas ära den gafs, föranstaltat
om en präktig upplysning med fyrverkeri i den del
af parken, som låg närmast: ett skådespel, som af de
ömtåligare gästerna åsågs från balkongen, men af de
öfriga under en promenad i den lugna, sköna aftonen.
Hermine hade under hela tiden varit i den grad
beundrad och omringad, att hennes man blott på
afstånd kunde betrakta henne, allt under det han med
ortens magnater underhöll det mest gedigna samtal
i politik och landtekdnomi. Men den, som fjäsade
mest omkring henne, var den betagne svärfadern. Han,
eljest uppmärksamheten sjelf mot alla damer, gaf det
tydligaste företräde åt sonhustrun och skrattade
blott, då Amalia, i det hon flaxade från den ena
gruppen till den andra, påstod, att hon kände sig
horribelt sårad af värdens bristande uppmärksamhet.
Vid promenaden måste emellertid den gamle herrn,
som fått ortens förnämsta qvinliga notabilitet på
sin del, lemna sin son rättigheten att föra sin unga
hustru. Och denne förvånade henne icke så litet,
då han behagade komma ned med en varm sjal, som han
värdigades svepa omkring henne, hvarefter han helt
tryggt lade hennes arm på sin.
Det gick ett smickrande jubel genom hela kretsen öfver
baron Sigesmunds artiga och lyckade tillställning,
men när bifallsropen och artigheterna något saktades,
delade sig de promenerande åt alla sidor, då äfven de
gångar, som ej belystes af annat än ett blekt månsken,
fingo besök af enstaka par. Man behöfde nog motion,
innan man skulle börja aftonmåltiden.
I en af de nästan icke alls besökta gångarna hade
Conny fört sin hustru.
»Nå», sade han efter en temligen lång tystnad, »du bör
verkligen vara tillfredsställd med den uppmärksamhet,
du vunnit! Huru olika äro ej de lätta och lifliga
samtal, du i dag fört, emot dem, vi fordom under
perioden af vår första bekantskap förde!»
»Bäste Conny, du säger detta liksom det skulle
varit dig kärare, i fall jag icke väckt den ringaste
uppmärksamhet.»
»En äkta man af mitt slag finner i det stora
sällskapslifvet ingenting, som kan tillfredsställa
honom, icke ens om han åtnjuter äran att se hustrun
omgifvas af rökoffer, som något ifrigt tändas åt
henne och för hvilka hon i gengäld bortkastar sin
älskvärdhet, sina leenden, sina tankar och intryck.»
»Detta, min vän, är så litet sannt, att jag tvärt
om under hela tiden, från middagens början tills vi
började promenaden, fört ett verkligt dubbellif. Min
flygtiga uppmärksamhet och mina lätta ord hafva varit
för dem, med hvilka jag talat, men min själ och mina
sanna tankar hafva varit hos dig. Skall han då aldrig
en enda gång komma till mig, skall jag ej ens få ett
hjertligt ögonkast?»
»Det der låter rätt vackert. Olyckligtvis är det en
känd sak, att observerade gifta damer icke försmå att
visa, det äfven deras männer hembära dem sin hyllning;
men detta, väntar du förgäfves af din.»
»Så illa du uppfattar eller, rättare, med flit
uppfattar min mening! Jag är ingen fåfäng eller
kokett qvinna och då jag längtade efter dig, var det
för din skull, icke för det lumpna syfte, som dina
läppar icke bort uttala.»
»Förlåt mig då, Hermine! Allt detta bråk har gjort
mig retlig, och tack för att du ej visade mig,
att du blef sårad. Men ett lifvadt samtal förde du
likväl i dag, då du bestämdt var långt ifrån mig »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
