Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vegetationsbild från Australien - Hunden. (Canis familiaris. Lin.) V. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 103 - .
hafva de endast så kallade fyllodier, det vill
säga på kant stående, från sidorna tillplattade
bladskaft. Huru egendomligt skall icke en lund eller
en skog taga sig ut, som består af sådana träd, som
naturligen sakna nästan all förmåga att skugga! Många
arter, äfven af vidt skilda familjer, förete dessutom
vissa gemensamma egendomligheter, såsom till exempel
de ständigt gröna läderartade bladen hos flera träd
(bland annat hos Eucalyptus-arterna), något som
gör att de australiska skogarna till stor del äro
beröfvade den friskhet, som utmärker norra halfklotets
iöfskogar. Slutligen må nämnas, att Australiens flora
skiljer sig på ett slående sätt från de öfriga
verldsdelarnas. Mer än nio tiondedelar af samtliga
dess växtarter förekomma endast der och i ingen annan
del verlden; Lika karaktäristisk visar sig också
djurverlden, bland hvars representanter främsta
rummet intages af * pungdjuren (känguruerna), som
förekomma i stor mängd och många variationer. Denna
Australiens bestämda olikhet i förhållande till
de öfriga verldsdelarna har gjort, att man länge
föreställde sig. att det var af ett yngre ursprung och
att derför dess natur var mindre utvecklad. Man har
dock nu kommit till den insigten, att det australiska
fastlandet tvärt om är verldens äldsta del.
( Canis
kan icke betvifla, att hunden är det första djur,
som menniskan tvingat under sitt oinskränkta
herravälde, gjort till husdjur. Hunden har blifvit
och är en hjelpare åt, ett sällskap och en älskling
hos menniskan: åt vilden och jägaren uppspårar han
matnyttigt villebråd, åt nomaden vaktar han boskapen
och åt åkerbrukaren är han en trogen väktare för hus
och hem med mera.
Hos alla folkslag, på hvilken bildningsgrad de ock må
stå, finnes hunden, som således tillhör hela jordens
rund, liksom menniskan.
Om hunden allt i från begynnelsen utgjort en egen
art, hvilket väl är det troligaste, eller möjligen
uppkommit genom blandning utaf flera olika arter,
såsom af vargen, räfven, scha-kalen, derutinnan
äro zoologerna långt ifrån fullt ense. Intet djur
är emellertid så rikt på olika raser och varieteter
deraf, som hunden. Endast i Sverge finnas många slag,
hvilka man. sökt indela sålunda:-
Vakthundar. Dessa äro till storleken vanligen som
vargen. Hit*höra följande: l:o) Dalbohunden. Denne har
kortare och tjockare nos än vargen; är grof hårig,
ofvan svart och under blekgul, till lynnet from om
dagen, men ytterst ilsken, nattetid. Dalbohunden har
sitt namn efter den provins, der han mest förekommer,
nämnligen . Dalsland, men han finnes också både i
Bohus län, Vermland och Dalarna. Det är af denna
hunds skinn, man erhåller de bekanta, så kallade
»Dalbo-pelsarna», uti hvilka man företrädesvis
får se dalkarlar och norrländingar insvepta. 2:o)
Blodhunden, äfven kallad slagtare-och g arf varehund
(Canis familiaris sangvinariiis\ har bred och hängande
öfverläpp, är mörkt gråbrun med svarta fläckar,
arg och vaksam. Blodhunden hålles vid slagterier
och garfverier, och deraf härleder sig också hans
namn. Den diet, han sättes i tillfälle föra, torde
icke. obetydligt inverka på hans lynne: kött och blod
till födoämne ger mod hos både djur och menniskor, och
såväl lynne som andra egenskaper gå i arf. Fordomdags
användes blodhunden i Skotland och Irland såsom
stridskämpe vid uppror och i politiska fejder. I
senare tider har han i England och Amerika fungerat
som polisbiträde vid efterspanande af förbrytare. 3:o)
Engelska dog g en (C. f. mo-lossus. Lin.) har mycket
kort och tjock nos och läppar, dessa senare hängande;
ögonbrynen äro framstående. Doggen fanns i England
redan på den tid, romarna underkufvade detta land
eller första århundradet af vår tidräkning. De läto
föra denna hundras till Kom, för att uppträda i
dess cirkus (skådebanan för strid emellan och med
vilda djur).
Vindthundar. Å dessa synes nosen, som är smal,
spetsig och böjd, nästan oformligt lång; de äro
liksom åtsnörda och uppdragna emellan bakre delen
af magen och korsryggen, hela kroppen, särdeles
halsen, är långsträckt och mager? svansen tunn och
benen höga, färgen gul, brunsvart eller hvit. De
äro mest skarpsprungna af alla hundraser, deras
syn- och hörselförmåga i högsta grad utvecklad, men
lukten slö. Vindthundarna hafva, att jag så må säga,
ett utländskt utseende. Också, för så vidt man vet,
leda de sitt ursprung från Egypten, hvarifrån de
torde hafva kommit till Grekland och derifrån sedan
vidare. De äro förevigade i bilder å fornåldriga
egyptiska monu-
iafis. Lin.)
menter. Vindthundarnä taga just ingen dressyr och
fästa sig föga mera vid" sin husbonde, än vid andra
personer, mot hvilka alla de äro vänliga. Deras enda
användning är för hetsjagt på hare, som dock måste
"tas opp» af stöfvare, ty det duga vindt-hundarna
ej till; -men sedan haren en gång kommit på benen
för dem, släppa de honom ej gerna förr än de tagit
honom. Af denna ras finnas tvänne varieteter: l:o)
vanliga vindthun-den, som har slätt och groft hår och
2:o) ryska vindthunden, som är något krullhårig ,och
större än den förre.
Jagthundar. Individer af denna ras äro medelmåttigt
stora med breda, långa, afrundade och hängande öron
och klo på den så kallade »sporren» (den femte,
innersta och högt upp på bakbenen sittande tån), då
dea nämnligen finnes, hvilket icke alltid är fallet,
liksom det’ock förekommer hundar med dubbla sporrar
(två på hvardera bakbenet). Luktsinnet är hos dem
mest utveckladt, Jagthundarna äro förståndiga,
sin ägare ytterst tiligifna och i allmänhet
mycket dresserbara. Hit höra: l:o) RapphÖnshunden,
med tjock nos, hvilken hos -somliga är klufven,
så att den- liknar mynningen af en dubbelbössa,
stora öron, hängande läppar. Färgen är antingen hvit
med bruna eller svarta fläckar eller också enbart
svart. Eapp-hönshundens första egentliga, kända
hemland skall vara Feni-cien. Att han äfven funnits
i Egypten, bevisa de afbildningar, som derstädes
finnas från fordom äfven af denna hundras. Han
antages vara bland de längst tillbaka i tiden uti
Orienten (Österlandet) begagnade Jagthundar. I
Spanien, hvarifrån han kommit till’’Tyskland
och England och derifrån till oss, kallas han den
orientaliska fågelhunden. Ehuru han hos ess Mr namnet
rapphons-hunå^ är han lika användbar till jagt å
hvilken sorts fågel som helst Hans jagtmetod är icke
att skälla på eller, som jägarna säga, »köra», utan
att »M för fågel», sålunda utvisande för jägaren,
hvar villebrådet finnes. Varieteter. af denna
ras äro: korthåriga rapphonshunden och långhåriga
rapphonshunden. 2:o) Spanieln. Denna är i afseende å
storleken medelmåttig, har stora öron, hårbeklädnaden
år"fin, silkeslen och krusig samt till färgen antingen
bmn och hvit eller svart och hvit. Denna hundras är
sin husbonde in i döden, ja, till och med efter hans
död, innerligt tillgifven. Varieteter af spanieln
äro: Ung Charles hunden och Marlborough-spanieln med
flera, 3:o) Stofvaren, som också gör skäl för namnet
spårhund, torde väl kunna anses vara den hos oss
allmännast förekommande och derför mest kända. Han
är antingen svart eller brun (dock har jag sett och
äfven jagat med enbart hvit stöfvare), med gula eller
hvita ben och en liten rund gul fläck öfver hvartdera
ögat. Stöf^arén användes till jagt egentligen å hare
och räf9 dem han uppvädrar (»tar upp») och derefter
förföljer skällande, dock på ett annat sätt (finare),
än då skällandet gäller någonting annat. Varieteter
af denna ras äro: tyska stöfvåren, hvilken vanligen
f4rekommer röd eller ljusbrun med hvita ben; är
större, men har mindre satt kroppsbyggnad och drifver
saktare, fastän mer ihållande, än smålands-stofvaren,
som merendels är svart med gula ben och ganska bred i
bringan, Smålands-stöf våren »skäller fågel» vanligen
också och kallas derför på sina ställen äfven, ehuru
mindre lämpligt, för fågelhund. 4:o) Taxen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
