Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunden. (Canis familiaris. Lin.) V. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
största respekt. Häraf äga vi två varieteter:
lutt-doggen, som har sitt namn (engelska ordet bull,
som betyder tjur) derutaf, att han användts vid
»»tjurfäktningar", och mopsen, hvilken är helt liten
och användes till det enda, han duger, nämnligen
^knähund» och egentligen, som bättre är, blott af
äldre fruntimmer. Mopsen är en liten, egoistisk
varelse, som bara vill må väl och blifva smekt och
buren utaf sin herrskarinna.
Mången menniska, som gör någon nytta här i lifvet,
nödgas hafva det mycket sämre i afseende på både mat,
dryck, husrum, sängplats och omgifning, än dessa
mopsar, hvilka blott "skälla på alla menniskor"
- och bitas också, när det bara passar sig för
dem. Så hundvän jag i öfrigt är, kan jag dock ej
rätt med dessa onosliga s^hundar och lemnar derför
all rasbeskrifning öfver dem helt och hållet å sido,
så mycket hellre, som de uti vårt praktiska tidehvarf,
från nyttans synpunkt sedde, äro lika öfverflödiga,
som till exempel "Svinhundar", "fähundar" och
"lathundar", dem jag naturligtvis också lemnar åt
sitt öde.
Förutom dessa påpekade hundraser och deras varieteter
må jag nämna, att en numera utdöd ras funnits här,
såsom det tyckes af för handen varande bevis, både
vild och tam, samtidigt med det uråldriga folk, som
begagnade vapen af sten. Denna hund synes närmast
hafva liknat vallhunden. Att stenålderns folk satt
stort värde, på -sin hund, kan man sluta derutaf,
att han med sin husbonde och dennes jagtvapen fått
dela den sista hviloplatsen - grafven.
Anmärkningsvärda hundraser, hvilka icke, om ej
i sällsynta fall, representeras hos oss, äro:
New-Foundlands-hunden, som användes till att
frälsa drunknande, Smet Bernhards-hunden, hvilken
räddar under snöstormar i fara stadda menniskor
på alperna, Grönlandshunden, använd och känd såsom
dragare af släde (i stället för häst) å den eviga
snön längs i norr, snart sagdt, jorden omkring,
och Islands-hunden, förekommande äfven i Norge,
hvarifrån han härstammar. Han begagnas i synnerhet
till jagt å vattenfågel vid hafvets kuster.
På åtskilliga ställen utomlands begagnar man hunden
att, förspänd en liten kärra, draga små lass,
synnerligast grönsaker, till torgs i städerna.
Hunden är ett rofdjur, hvars naturligaste födoämne är
kött; men under sitt förtroliga umgänge med menniskan
har han lärt sig och håller gerna till godo med att
förtära nästan allt, hvad menniskan äter. Såsom en
egenhet kan jag nämna, att man rätt ofta får se hunden
med god smak äta krusbär, dem han i så fall sjelf
helt behändigt förser sig med från krusbärsbuskarna,
hvilkas taggar han mycket försigtigt undviker. De
närmaste slägtingarna till hunden här uppe i norden
äro vargen, räfven och fjällrackan. Det är med hänsyn
till det mindre vänliga förhållande, som städse råder
mellan hunden och dessa hans nämnda anförvandter,
man har det kända uttrycket: "Slägten är värst,
sa’ räfven om de röda hundarna". Emellan hundar och
pojkar finnes bland annat den stora likheten i deras
uppträdande, att, om de också äro aldrig så stora
vildbasare hemma, så äro de dock mycket beskedliga
och fromma af sig lorta.
Den högsta ålder en hund uppnår är 15 till
20 år. De sjukdommar, han är utsatt för, äro
gikt och vattenskräck. Gikten är för hunden,
liksom för den starka menniskan, en vanlig
ålderdomskrämpa. Vattenskräeken åter är mera sällsynt,
men dock så mycket farligare: säker död för hunden
och likaledes för hvarje lefvande varelse, som
blir biten af honom under hans galenskap. Denna
sjukdom anses uppkomma, bland annat, derigenom, att
hunden under heta sommardagar lider brist på friskt
vatten. Sjukdommens kännetecken äro följande: hunden
visar ett nedslaget lynne, går gerna och döljer
sig å mörka ställen, morrar emot kända personer,
låter hufvudet hänga ned och sätter svansen mellan
benen; vidare få ögonen en egen glasglans under-
inflammation och hunden dräglar onaturligt, visar
skräck för vatten, går från och till den mat, man
sätter för honom, utan aptit och söker slutligen bita
allt, hvad han öfverkommer. - Dock bör man, innan
sjukdommen kommit till denna utveckling, skjuta det
arma djuret, på det icke men-
niskor må råka ut för samma förfärliga sjukdom,
smittosam endast genom bettet.
Den, som är olycklig nog att blifva biten af en galen
hund, skall ögonblickligen utkrama och tvätta bettet i
kallt, rent vatten, intill dess ett järn hinner värmas
till rödglödgning, hvarmed såret grundligt brännes,
i afvaktan på läkarehjelp. Galna hundars bett hafva
visat sig hos menniskan åstadkomma vattenskräck med
dess förfärliga och qvalfulla död först flera månader
efter, sedan bettet skedde.
Hundens tillgifvenhet för menniskan är så stor, att
man vill påstå, det hunden till och med så småningom
visar alldeles enahanda lynne, som hans husbonde. På
hundens slughet eller goda förstånd, hvad man nu
må kalla det, och innerliga tillgifvenhet för sin
husbonde finnas en mängd långt för detta antecknade
faktiska bevis. Ibland dessa må följande här nämnas:
Nära en gård, hvarest fanns en hund, som ständigt var
bunden, varseblef man det ena fåret efter det andra
ihjelbitet, under det dessa djur gingo ute på bete
nattetid. Ingen kunde utfundera, hvem som begick detta
dåd. Man beslöt då »vaka ut bofven". Och se, midt i
natten krängde nyssnämnda hund af sig kopplet, gick
så åstad och bet ihjel ett får, promenerade derefter
ned till ett vattendrag och tvättade sin blodiga nos,
hvarefter han gick hem, krängde på sig kopplet och
låg sedan så oskyldig som - ett barn i sin vagga.
Uti ett presthus i Skåne fanns en "gårdvar". När
folket var ute på arbete, låg han hemma och vaktade
huset, dock obunden. Bredvid sig hade han sin lilla
matskål af trä. En vacker dag kom han promenerandes
till en granngumma med sin skål i munnen. Gumman,
troende sig fatta hans mening, fyllde hans skål med
mat, den han begärligt förtärde och lunkade sedan hem
igen med sin skål i munnen. Flera gånger, när hans
husbonde glömt att gifva honom mat, förnyade han på
enahanda sätt sitt besök hos granngumman.
En landtbrukare af mina bekanta hade en
smålandsstöf-vare. En dag kom hunden in i köket, der
han ofta fick hålla till, men skällde oupphörligt
och viftade med svansen. Man kunde icke begripa,
hvad hunden ville eller mente. Emellertid öppnade
man dörren, hunden skyndade ut och man följde
honom. Under hans oupphörliga skällande bar det af åt
ladugården. Der tystnade hunden, ställande sig framför
fårkätten. Vid närmare efterseende befanns utanför
densamma ligga en död lamunge. Det var således derom,
hunden ville underrätta.
På sommaren 1794, då det så kallade välfärdsutskottet
styrde Frankrike, häktades, bland många andra,
en aktad em-betsman under förevändning att han
konspirerat. Denne em-betsman hade en hund, till
rasen spaniel, hvilken dock naturligtvis icke
tilläts komma med in i fängelset. Han tog då sin
tillflykt till en af sin husbondes grannar. Men
likväl infann han sig hvarje dag på samma timme vid
fängelseporten. Slutligen fick han gå dit in. Hvarje
dag derefter åter utvisad, kom han dock alltid den
följande morgonen tillbaka. Då dommen öfver den
anklagade skulle afkunnas, smög sig hunden in mellan
vakten och lade sig mellan sin husbondes ben. Dommen
lydde, som vanligt, på halshuggning och, när den
verkställdes, var hunden med. Han ville ej lemna den
hufvudlösa, döda kroppen. När denne var begrafven,
lade hunden sig på grafven, hvilken han aldrig lemnade
oftare, än då han gick till sitt nya hem för att få
mat. Så fortfor han i tre månader.. Han ville då ej
längre hafva någon föda. Han försökte slutligen gräfva
sig ned till sin husbondes lik och hade dermed varit
sysselsatt i tjugofyra timmar, då krafterna s veko
och han dog.
Hunden har, som bekant, satts i förbindelse med den
vidunderliga historien om menniskors förvillelser
och skrock. Vi anföra här några exempel:
Der hunden tjuter och gräfver, bådar han dödsfall.
När hunden äter gräs, blir det dåligt väder.
Hunden ser, hvad ingen annan ser (nämnligen i
spö-keriväg).
"Den onde" tar ofta skepnaden af en svart hund. (Förr
i verlden - till exempel under husbehofsbränningens
tid - såg man ofta stora, svarta, hufvudlösa hundar
med eld i munnen!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
