Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bosniskt värdshus - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 94.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£ en teckning af professor Zverina i Wien, som läsaren
återfinner å sidan 000, har ett dubbelt intresse,
ty deri framställes på en gång och efter naturen ej
blott en scen ur det krig, hvari Österrike, till följd
af Berlin-traktatens beslut, plötsligt måste uppträda
som ena parten, enär den andra ej godvilligt fogade
sig efter stormakternas befallning, utan äfven ett af
dessa ställen, hvilka i all sin yttre otreflighet för
den resande utgöra efterlängtade tillflyktsorter,
ett värdshus eller gästgifvaregård, der han kan
få hvila ut och der han har rätt att för betalning
fordra tillfredsställande af sina lekamliga behof. Yi
befinna oss i Bosnien. Efter våra begrepp reser man
icke särdeles beqvämt der, icke heller erbjuda dess
värdshus mycket af trefnad. Folket har försjunkit
i råa vanor; förtryckt och aldrig i säkerhet för
våldshandlingar och grymheter, har det ingen lid
haft Öfrig för tillgodoseende af lifvets behag;
de omsorger för trefnad, hvilka alltid åtfölja en
tryggad tillvaro, hafva, snart sagdt, blifvit alldeles
glömda i de turkiska Donauprovinserna. Underligt nog,
att folket der icke äfven glömt, att det har ett
fädernesland - ock förunderligt, att det för detsamma
icke förlorat förmågan att offra allt!-
Men vi återvända till vårt värdshus och vår lilla
krigar-skara. Teckningens högerparti utgöres af
hufvudbyggnaden. Upp till verandan leder en trappa
af enklaste slag, och en liten förbyggnad skyddar
ingångsdörren i den öfre våningen emot väder och
vind. I midten, hvars af grofva balkar uppförda
visthusbod skymmer en del af värdshuset, befinnes det
vanliga gästrummet, försedt med spis och tillgängligt
för hvarje främling. Till venster se vi ett litet
med träsniderier utsiradt kapell (minaret), senare
uppfördt och husets stolthet och huf-vudprydnad. I
nedre våningen der familjen egentligen uppehåller sig,
finna vi äfven fähusen, en i landet vanlig anordning.
Ur takåsen utsticker en stång, uppbärande en flätkorg,
som användes till fågelfångst. Britsen utanför huset
tjenar i fredliga tider de vandrande handelsmännen
till upplagsplats för deras varor.
Den lilla soldattruppen (insurgenter), som för
med sig en kreaturstransport, håller här en stunds
middagsrast. På en slags veranda framför huset sitter
anföraren för bandet och emottager, af en utspänd
teppich skyddad emot solens strålar, en patrulls
rapport. Vädret är qvalmigt; de utställda posterna
hålla sig med möda vakna, tungt stödda mot den långa
bössan, för att icke falla omkull; de arma karlar,
hvilka som poster placerats på taket, befinna sig i
ett ännu mindre afundsvärdt läge, och herzegovinen,
åt hvilken uppsigten öfver boskapen är anförtrodd,
skulle helst af allt vilja lägga sig kamratlikt bland
svinen, dem han betraktar med afundsjuka blickar. De
öfriga menniskorna sofva, liggande på ryggen, eller
- hvad de efter måltiden gerna göra - på magen. En
latmask har till och med krupit under verandans golf
med kroppen nedmyllad i den kyliga sanden; kanhända
tänker han också derigenom undgå befälhafvarens
uppmärksamhet, som tid efter annan finner med sin
värdighet öfverensstämmande att utdela om äfven
onödiga befallningar, för att hålla disciplinen
vid makt.
Bäst som alla i middagshettan ligga försänkta i
orolig halfslummer, anmäler posten på taket att
han på en närgränsande bergskam märker en patrull
af österrikiska ulaner. De sofvande rusa upp
för brinnande lifvet, effekterna packas i hast på
trosshästarna, hornboskap och svin sammanföras omildt
till marschordning, och så sätter sig den lilla skaran
i rörelse, för att uppslå nattqvarter på en säkrare
plats. Timmen derefter är det kanske österrikarna,
som äro herrar på värdshuset, upppassade med lika
ödmjukt krökt rygg, om ej lika vänligt sinne, af
värden, alltid beredd att mot kontant erkänsla fylla
sina medmenniskors verkliga och glada behof.
curfelott»
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
XIV.
Hu.ru. en liustru. skall lycfeas l>e-sin ni a 11,
utan att l>eliuga lioiiom för mycket»
fyra. månader hafva förflutit, sedan den vackra
sommardag (hemkömstdagen), då studenterna från
prest-gården gjorde ett afbrott i Connys husliga,
moraliska och kristliga anordningar för det framtida
lifvet. Men det oaktadt blefvo ynglingarnas glada
röster, frispråkiga skämt-fullhet och varma invitation
till följande dagens middag icke på långt när så
svalt upptagna, som Hermine fruktat.
De allvarliga ämnena hade hunnit en’ punkt, der de
lämpligt kunde stanna, och ehuru Conny sjelf under
ingen del af sitt universitetslif haft ringaste
lilla släng af dessa unga herrars fria sätt och
något stormande raskhet, så förstod han och fördrog,
vetande att det ej var så långt qvar, innan de skulle
utbyta sin lyckliga hemsejour mot återvändandet till
lärosätet. Och de tänkte icke ens hemkomma till julen,
emedan de skulle tillbringa denna hos slägtingar,
hvilka hade unga, glada, oförlofvade flick-kusiner
att bjuda på.
Beträffande prosten och prostinnan i egna personer,
så hade Conny fordom (då Hermine varit magneten)
trifvits ganska väl med dem, men sedan Hermine
blifvit hans hustru, förliktes han .ej riktigt väl
med den nödtvungna förtrotigheten. Han fann prosten
som religionslärare hvarken nog upphöjd eller nog
enkel. Prosten ville kanske icke taga intryck af de
filosofiskt religiösa verk, som fyllde hans bokhyllor,
men han hade tagit detta intryck, utan att äga den
stora förståndets och hjertats, hemlighet, som fordras
för att skilja agnarna från hvetet. Också fann hans
församlingsbor föga uppbyggelse i kyrkan, oaktadt de
redligt sträfvade att hålla sömnen på af-
stånd. Men i alla kommunalfrågor och råd var han
förträfflig och icke på ringaste sätt för mån om sitt
eget, tvärt om. Och derför var församlingen i alla
fall nöjd.
Prostinnan misshagade Conny allra mest. Må man dömma
om hans intryck, då hon efter den der första middagen
helt enkelt tog sig den friheten ätt yttra: »Ni
behöfva alls icke här, hos sjelfva slägten, vara så
främmande och återhållsamma, mitt unga herrskap. Nog
vet man, hur nygifta kuttra med hvarandra.»
»Jag förvånar mig», sade Conny på hemvägen, »att
din tant, kära Hermine, kan utveckla en så rent
af osmaklig ogrann-lagenhet. Hon kom dig också
att rodna.»
»Och dig att blekna», svarade Hermine småskrattande.
»Vi voro båda generade - och kanske gjorde hon dig
enskilta frågor?»
»Icke en enda» (som jag vågar upprepa, kunde hon
lagt till).
Nej, kuttrande turturdufvor funnos icke i det hemmet,
annat än i dufslaget. En kyss vid morgonhelsningen
och dito, då man tog godnatt, och handkyssning efter
måltiderna, se der hela kurtisen.
Men i öfrigt hade på de fyra månaderna allt gått
förträffligt. Hermine hade hunnit ganska långt i sin
handsekters-befattning och Conny syntes riktigt på
väg att vara lycklig, der han, liggande på soffan
med cigarren mellan läpparna och reseanteckningar
i hand, dikterade dels ur dem och dels ur sina
improvisationer, under det han allt emellanåt, medan
Hermine höll ögonen på manuskriptet, lät sina ögon
hvila på henne, i stället för på konceptet. Just så
behagade hon honom ofantligt, men råkade hon i ifvern
och värmen skjuta till de praktfulla hårflätorna,
så att de ringlade sig ned på den hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
