Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 94.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Det var efter detta och sedan Hermine utbytt sin stora
toalett mot en hvit morgonrock, passande för soffan,
hvilken hennes herre förordnat att hon måste intaga,
som den vackra aftonen inträdde. Conny läste högt ur
en nyutkommen roman, men det var ej nog, han lutade
sig flera gånger i qvarten ned till hustrun, såg ömt
och oroligt på henne och jämkade ganska ofta dynan
i ordning, ja, en gång kysste han henne på kinden
och såg mycket lycklig ut. Hvad Hermine beträffade,
ansåg hon sig hafva blifvit introducerad i någon af
himmelens förgårdar.
Men ingenting är beständigt.
Följande dagen, då Hermine återtagit sin gråa klädning
och alla slags praktfulla lockar och krusiga vågor
af hennes sköna hår blifvit sedesamt bortstrukna
och gömda, inträdde man i det vanliga hemlifvet,
med undantag af att Conny nu ännu nogare observerade,
då hon under renskrifningen blef för röd och varm att
icke vara feberaktig. Då måste hon ut och gå, åtföljd
af honom. Men något vidare i ömhetsväg var det ej.
En afton, vid slutet af veckan, kom det ett,
som det syntes, omfångsrikare bref än vanligt från
föräldrahemmet. Utom brefvet från fadern till sonen,
fanns det ett till svärdottern och ytterligare ett
inuti detta från Amalia, den unga borgmästarinnan,
till tant Louise.
Under det de båda makarna läste hvar och en sin post
i Connys arbetsrum (han hade flera bref och tidningar
att genomgå), hände sig något, som aldrig händt efter
deras giftermål, nämnligen att Hermine plötsligt föll
i gråt, och en nervös, våldsam gråt dertill.
»O Gud, hvad är det som står på, Hermine, min dyra
hustru?» Conny, som vid dessa öfverrumpliiigar inom
äkten-skapslifvet ej hann taga vara på programmet,
flög upp och omslöt den darrande, unga qvinnan,
som snyftade likt ett barn mot hans axel.
"Men så försök då att tala! Jag förstår icke af pappas
bref, att något är galet hemma.»
»Amalias bref. . . Ack, Amalias bref!»
»Hvad i all verden kan hon skrifva? Är hennes man
farligt sjuk?» Connys varma ton fick en helt lugn
brytning.
»Det är icke fråga om honom. Vänta, bäste Conny, och
förlåt, hvad jag ej rådde för. Det går strax öfver,
nu blir jag bra. Men Amalias förtroende till din mor
upprörde mig grufligt.»
»Huru kan ett förtroende af Amalia hafva en sådan
verkan?»
»Läs nu brefvet.»
Hon räckte honom def och höll sina ögon fastade
på honom.
Han tog först moderns bref, som låg bredvid. Det
lydde: »Min älskade dotter!
Du får endast några rader i dag, emedan posttimmen är
så nära och dessutom pappa skrifver om allt, som kan
vara eder af intresse. Han är uppfylld af tankar på
nästa års riksdag och har senast i morgse frågat mig,
om jag tror att du med något grundligt minne belönar
det förtroende, han sätter till dig.
Jag har nyss fått medföljande bref från vår stackars,
kära Amalia. Jag misstänkte aldrig, då hon var här
och flaxade som en ung flickja, en riktig yrhätta,
att hon var i ett tillstånd, som brukar stämma den
lättsinnigaste natur hos en qvinna i en allvarlig
anda. Gud hjelpe henne, fattiga barn. Nu är hon
allt annat än lustigt stämd. Hon har riktigt gjort
mig orolig.
Sänd mig brefvet tillbaka. Som du och hon ej voro
så förtroliga, som jag önskade ni skulle varit,
vill jag att ditt hjerta skall vända sig till henne,
och det är jag öfvertygad om att det gör.
Din ömt tillgifna moder Louise von Z.»
Utan att säga ett ord tog Conny det andra
brefvet. »Min kärleksfulla, alltid förlåtande tant!
Jag kommer i dag att skrifva helt annorlunda än
vanligt. Hvarför skulle jäg för tant dölja, hvad
andra hustrur hålla för
ära och sällhet. Det var till och med,först på
hemresan, som jag kunde förmå mig att anförtro mig
åt min man, och han måste lofva mig att ej skrifva
derom. Tokig, som alltid, ville jag att det skulle
blifva en syrpris.
Nu är jag dock så helt och hållet förändrad, att jag,
som var så modig, liknar ett uppskrämdt barn. Jag
tror, att jag icke öfverlefver det, tant. Ja, det
tror jag bestämdt Hvad det är orätt att gifta sig
... Nej, det var kanske syndigt! Jag vet icke stort
hvad jag säger, ’men jag blifver allt mera olycklig,
ju närmare tiden kommer - och nu är den nära. Får jag
lefva, blifver jag en annan menniska; men är detta
bref det sista, så förlåt
den oförståndiga Amalia.
P. S. Jag törs ej visa min man detta bref. Han skulle
då blifva grufligt bekymrad. Han skänker mig den
hängi friaste omtanke».
»Ja», sade Conny i djup medkänsla, »han hade verkligen
anledning, den stackars mannen, att blifva något mer
än bekymrad. En så lättsinnig varelse, hon varit,
blir hon aldrig mer, och dylika aningar komma blott
från svaghet och brist på förtröstan till Honom,
som ensam kan hjelpa.»
»Det är svårt att döma, när lynnet är sjukt», menade
Hermine med half röst,
»Nej, det bör vara antagligt, att den qvinna, som
blifvit helgad genom moderskapet, tryggt lemnar
utgången i Guds hand. För mig är intrycket på dig,
långt mer ofattligt. Jag kan icke inse, hvarför
brefvet från Amalia, hvilken jag efter detta skall
se i en långt bättre dager, verkat så starkt. Var
uppriktig! Du måtte säkert icke vara frisk?»
»Kanhända är jag det ej. Plåga mig icke just nu med
frågor. I morgon kanske jag kan svara.»
Om vi säga, att Conny stod fullkomligt slagen af
häpnad, vore det ej för mycket sagdt. Denna retlighet,
synnerligen i tonen och det mot honom!
Han gick ut, utan att säga ett enda ord. Han var
förvirrad, och förvirringen blandade sig, för första
gången under hans lif, till och med i de order han
utdelade. Detta bringade honom i ännu sämre lynne.
XVI.
Deri försmådda prostinnan erkännes som en stor
axiJtetoritet.
Följande dagen beslöt den äkta mannen att visa,
det han icke tänkte utsätta sig för några vidare
retlighetsprof. Han begärde inga flera upplysningar,
han tycktes totalt hafva glömt deras samtal, var hela
förmiddagen ute på jagt och tog på eftermiddagen
med största förbindlighet emot prostherrskapet,
som mycket lämpligt kom på visit, Prosten infördes
efter kaffet i värdens eget rum, der litterära
diskussioner och åtskilliga angelägenheter inom
församlingen afhandlades. Prosten var, såsom förut
blifvit sagdt, en vanlig verldsraan. Prostinnan, en
liten god och gudfruktig qvinna, en smula sqvallrande
och en smula tråkig, hade i närvarande stund ett
alldeles förträffligt tillfälle att taga Hermine i
en oskyldig examen. Det var så sällan hon kunde komma
åt den unga frun, sin egen köttsliga systerdotter.
Först och främst beskref nu prostinnan, såsom
inledning, huru obegripligt obehagligt det varit, att
det nykomna herrskapet, major von Halens på Anneby,
skulle vid sin stora middag gå miste om så godt som
förnämsta familjen i pastoratet.
»Jag försäkrar dig, mitt snälla barn, att maj oren
var halft stött, majorskan ledsen, fröknarna harmsna
och de tre sönerna, kammarherren, löjtnanten och
hofrättsnotarien, alldeles tröstlösa. Jag misstänker,
att din man är svartsjuk som en turk. Hvad det är
fult! De der hyggliga herrarna äta väl icke upp dig
heller. Tala öppet, söta Hermine. Du vet, jag är
tystlåten och grannlaga.»
»Min bästa tant! Jag kan icke tillåta att Conny
blifver så missförstådd. Saken var den, att jag,
under det jag klädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
