Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medusa. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter hvad Ovidius vidare anför, skall Medusas hår
sedermera hafva blifvit af Atene, till straff för en
skymf mot gudinnan, förvandladt till ormar.
En ännu kraftigare betonad riktning på det rent
menskliga visa tvänne sagor, som meddelas oss af
Pausanias, »Antikens Bädeker» (i andra^ seklet
efter Kristus). Dessa sagor, som påtagligen äro af
vida yngre ursprung, gå icke ut på något mindre, än
att Medusa skulle hafva varit en verklig, historisk
person. Den ena framställer henne såsom en vildinna,
som från Libyens ödemarker råkat förirra sig till
Argos och der gjort invånarna stor skada, hvarför hon
dödats af Persevs. Enligt den andra sagan, skulle hon
efter sin fader Forkos’ död hafva herrskat »öfver
folkstammarna kring Tritonsjön». Hon plägade sjelf
föra sina krigare i striden och sålunda kom hon en
gång att i spetsen
ligaste och intressantaste företeelserna inom hela
den antika idealutvecklingens historia. Kanske ser
man ingenstädes ett vackrare prof på det helleniska
skönhetssinnets skaparekraft, än denna gradvisa
ombildning af ett fulhetens ideal till ett skönhetens,
utan att dock det, som i Medusa-begreppet är det
väsentliga, det demoniskt hemska, utplånats, snarare
motsatsen. Det är ännu den skräckinjagande gorgonen,
men oändligt förädlad.
Det är emellertid först sent, som, efter all
sannolikhet, den nya typen nått sin fulla utbildning,
nämnligen först i tiden under eller närmast efter
Alexander den store. Vi möta äfven här samma riktning
på det patologiska, det ohyggliga, som karaktäriserar
de båda frigrupperna Laokoon och hans söner och den så
kallade Farnesiska tjuren, tvänne bildverk från denna
Medusahufvtid*
(Efter en relief i Neapels museum.)
för sin här möta Persevs och hans krigarskara, Men
om natten före striden blef hon lönmördad, och då
Persevs fann hennes lik, väckte dettas skönhet hans
beundran och han skar af hennes hufvud, för att visa
det för grekerna. »Icke långt från torget är i Argos
en grafhög uppkastad, och under denna skall Medusas
hufvud ligga.» (Paus. II, 21.)
Myten och konsten stå i det innerligaste samband
med hvarandra. Ombildningar i myternas anda orsaka
omgestaltningar i konstens. Så närmar sig också
konsten under 300-talet fore Kristus, (Praxiteles*
tid) allt mera det rent menskliga: gudabilden blifver
nära nog genrebild. Äfven Medusa-idealet undergår
en sådan förvandling, som vi sett vara fallet inom
myten: från ett hiskligt, grinande vidunder blifver
hon en ung, skön qvinna. Denna nya Medusa-typ hör
till de egendom-
tid, hvilka vi förut (årgången 1879, sid. 148 och
361) återgifvit i afbildning och beskrifvit.
Det är uteslutande under form af »mask», som
denna Medusa-typ uppträder - naturligt nog, då
den utvecklat sig ur det äldre gorgoneion, som ju
var ett apotropaion. Dylika masker, alltid i full
face, ses ofta å antika så kallade gemmer, skurna
ädelstenar. Men äfven i marmor äga vi ej så få antika
Medusamasker af denna typ, understundom till och med
kolossala, såsom till exempel trenne i Vatikanens
antiksamling, hvilka en gång prydt kejsar Hadriani
åt Venus och Roma helgade tempel i Kom, samt en i
Kölns museum. Hit hör också en mästerligt utförd
Medusarelief i botten på den berömda så kallade
Ta%za Fcvrnese i Neapels musettm, en skål af onyx
(den största kända af detta kostbara material),
funnen i Horn i kejsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
