Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gabriel-Honoré Riquety, grefve af Mirabeau. A. H. - Medusa. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138––-
Hadriani mausoleum, det nuvarande kastellet Angelo.
En afbildning deraf synes å sid. 136.
Ypperst af alla sådana masker är dock den berömda
så kallade Medusa Rondanini i Mimenens glyptotek. *
Sitt namn har den fått efter det palats i Kom,
det Rondaniniska, der den förut förvarats. Den
saknar bakhufvud och hals och är af hvit parisk
marmor. Liksom de trenne väldiga maskerna i Vatikanen
har också denna sannolikt fordom varit afsedd till
prydnad i något byggnadsverk, som slutsten i ett hvalf
eller dylikt. Om dess bestämmelse derjämte varit att
göra tjenst som ett apotropaion, torde vara svårt att
säga. Utförandet är mästerligt. Tekniken häntyder
på den romerska kejsartiden, men utan tvifvel är
den en kopia efter ett äldre original. Af den äldre
typen kan man knappt spåra några få reminiscenser:
i vingarna å hufvudet, i ormarna, som flätat sig in
i håret och likt ett hakband knyta sig ihop nedom
hakan, i ansigtsovalens jämnförelsevis betonade
bredd och i den half-öppna, den öfre tandraden
visande munnen. Det fula har blifvit skönt. Det
väsentliga i Medusamaskens karaktär, intrycket af
hemsk fasa, är dock förunderligt väl bibehållet,
ja, skärpt. Yi, moderna menniskor, kunna knappast
undgå att le åt den äldre typens groteska grin,
i våra ögon äro dessa gorgonmasker alls icke så
fruktansvärda som i de gamla grekernas, på oss blir
intrycket deraf mera komiskt än tragiskt, men man
står sannerligen icke lång stund framför det herrliga
hufvudet i Miinchens antiksamling, med blicken fäst
på detta, utan att känna en viss kylig kåre längs
efter ryggraden. Yi hafva, för vår del åtminstone,
aldrig sett ett plastiskt konstverk, der det sköna och
det ohyggliga varit så innerligt förenade som här, i
detta hänseende ett värdigt motstycke till Shakspeares
Richard III. Det mål, dit den äldre konsten ville,
* Gipsafgjritning i vårt Nationalmuseum
(skulpturkatalogens äga vi en kopia i gips (n:o 841).
är här fullt uppnådt. I detta anlete ligger något
verkligt förstenande. Hvarpå beror detta?
När, såsom vi nyss sett, det mytiska allt mera
utbildades i riktning på det menskliga, vunno allt
mera de rent menskliga detaljerna i sagan ett allt
större intresse, allt varmare sympatier på det öfrigas
bekostnad. En sådan tendens skulle lätt fresta konsten
till psykologiskt-fysiska problemer. Sålunda tog
också konsten det afhuggna gorgonhufvudet om hand,
för att .deri, i stället för det forna, vederstyggliga
grinet, söka framställa ett skönt qvinnohufvud i
det ögonblick, det våldsamt skiljes från kroppen -
eller, rättare sagdt, ögonblicket strax efter. Yäl är
det dödt, detta hufvud, men ännu ligger deröfver en
reflex af dödsminutens sista lifsyttringar; ögonen,
näsvingarna och framför allt de liksom till klagan
halföppnade läpparna, mellan hvilka ännu den sista
dödssucken mödosamt tyckes arbeta sig fram, visa
detta tydligt. Det ligger en outsäglig själavånda i
dessa sköna drag, så mycket hemskare, som de redan
äro liflösa, redan stelnade. Är det så, då veta vi
också, hvarpå detta egendomliga, förstenande uttryck
beror. Gorgonerna äro icke annat än skapelser af
en länge sedan försvunnen tids folkfantasi, för oss
äga de icke, såsom för grekerna, någon verklighet,
vi hafva alltså inga skäl att fasa för dem och vi
göra det heller icke - men en sak ges det dock, som
för oss ännu i dag har, och alltid skall hafva, samma
järnhårda verklighet som för greken: det oss alla med
visshet förestående vigtiga ögonblick, som skiljer
mellan lifvet och det förtäckta tillkommande. Det är
döden, som här genom konsten funnit sitt kanske mest
träffande och dock af skönheten adlade uttryck. Det
är en förnimmelse deraf eller åtminstone en omedveten
känsla af något dylikt, som vållar den stilla rysning
vi erfara framför detta antika marmorhufvud. Döden
är hela mensklighetens gemensamma sanna Medusa.
Tli. E. n:o 870). Äfven af den nyssnämnda
Selinuntereliefen (i Palermo)
^nder landsflykten i Holland försörjde Mirabeau sig
och sin väninna genom sin pennas alster. Redan förut
hade hans skrift Om despotismen utkommit (1775). Bland
hans många arbeten under vistelsen i Holland må nämnas
hans Råd till Jiessarne och andra tyska folk - en
ljungande protest mot den skändliga menniskohandel,
som landtgrefven af Hessen och andra tyska furstar
idkade, i det de till engelsmännen sålde tusental af
sina undersåtar att användas mot de för sin frihet
kämpande kolonisterna i Nord-Amerika. I Maj 1777
blefvo Mirabeau och Sophie de Monnier gripna af
franska polisagenter; hon fördes till ett kloster,
han till statsfängelset i Yincennes, der fadern höll
honom inspärrad till hösten 1780, lemnande honom i
så utblottadt tillstånd, att han knappt hade kläder
att skyla sig med. Yi kunna ej här berätta, hvilka
bemödanden han underkastade sig, för att besegra
sin faders hat och återvinna sin frihet, ej heller
beskrifva de omfattande studier, åt hvilka han egnade
sig, ej heller omtala faderns ända till vanvett
stegrade hätskhet, gifvande sig luft i de rysligaste
anklagelser mot sonen. Deremot böra vi något
uppehålla oss vid Mirabeaus i Yincennes utarbetade,
kanske mest betydande skrift: Om sigillbrefven och
statsfängelserna, ett lysande minne af Mirabeaus åt
oförskräckt kamp mot despotismen invigda lif.
Med »sigillbref» (lettres de cachet) förstod man en af
konungen undertecknad, af en minister kontrasignerad
order, som med uteslutande af all undersökning,
dom och lagliga former påbjöd, att en person skulle
kastas i fängelse på obestämd tid - stundom blef
fångenskapen kort, stundom bröts "den först af döden;
namnet förklaras deraf, att papperet, hvarpå ordern
var skrifven, veks så, att man ej kunde läsa den
utan att skada sigillet. Komna i bruk vid slutet af
sextonde århundradet, blefvo de i det följande ett af
despotismens förnämsta maktmedel och användes i ett
omfång, som man knappt kan tro, ehuru uppgifterna
derom äro blott allt för väl bekräftade. Under de
tjugo år, kardinal Fleury var förste minister,
livnbtm.
(Forts. fr. sid. 131.)
utfärdades åttio tusen dylika »bref»; under Ludvig
XYI efterträdde den ädle Malesherbes, en minister
för kungliga huset, la Yrilliére, som undertecknat
femtio tusen. Hvar och en, som hade en ovän eller
ville befria sig från någon, den der på ett eller
annat sätt stod honom i vägen, skaffade sig vid
hofvet ett sigillbref; ja, det gick derhän, att man
för tjugofem louis-dorer köpte arresteringsorder in
llanco. Mirabeaus skrift om dessa ohyggligheter är ej
blott en protest i den kränkta rättskänslans namn,
utan ock en med mycken grundlighet utförd historisk
och juridisk belysning af ämnet.
Frigifven ur fängelset, hade Mirabeau väl kunnat
genom kunglig nåd undgå verkningarna af den förut
nämnda dödsdommen; men trots denna* frestande utsigt,
trots de faror och svårigheter, som hotade honom,
valde han ej denna utväg, utan gick att yrka den öfver
honom fällda dommens upphäfvande, emedan han endast
på detta sätt kunde tjena äfven fru de Monniers sak;
mot henne skulle utslaget eljest hafva bibehållit
sin bindande kraft. Han öfverlemnade sig således
frivilligt som fånge i myndigheternas händer och förde
med utomordentlig skicklighet och kraft sin process,
som ledde till Upphäfvandet af den öfver honom
och fru de Monnier fällda dom. Enligt sin faders
önskan, sökte han att försona sig med sin hustru,
ehuru hennes förhållande till honom ingalunda varit
mera tadelfritt, än hans till hustrun. Hennes slägts
motstånd ledde till en ohygglig rättegång, som slöt
med, att domstolen dömde till skilsmesså. Förbindelsen
mellan Mirabeau och Sophie de Monnier bröts ock
under ömsesidig svartsjukas ingifvelser, och från
denna tid står Mirabeau ensam. Hans son med hustrun
och hans dotter med Sophie de Monnier hade båda dött
vid späda år. Den återknutna förbindelsen med fadern
upphör alldeles. Äfven farbrodern, svagt vikande för
markisens vilja, drager sig tillbaka. En ny afdelning
af Mirabeaus lif begynner.
År 1784 begaf sig Mirabeau till England. Återkommen
derifrån samma år, började han sitt märkliga
pennkrig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
