Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskohanden. (Ur "Europa".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
nervas hand och Dianas sköna fingerspetsar. Derför
använde de gamla den största omsorg på vårdandet
af sina händer, och det är icke omöjligt, att i
Orienten, derifrån bruket af ringar härleder sig,
denna sedvana just uppstått, för att bibehålla och
förläna åt fingrarna en mjuk och smärt form. Måhända
har bruket i Indien, att formligen öfversålla
fingrarna medlingar, ja, till och med att pryda
sina tår och fötter med sådana, just uppstått af
denna önskan efter formskönhet. Tradition och bruk
skapa dock undantag hos Orientens skilda folkslag,
hvilket synes af de kinesiska qvinnornas hoppressade
fötter. Obegripligt är dertill ett annat bruk hos den
mongoliska rasen, der ofantligt långa naglar äro ett
tecken på aristokratisk börd: med fingerlånga, klolika
naglar vill man visa, att börd och samhällsställning
satt dem i tillfälle, att åt sig låta slafvar
uträtta lifvets vanligaste sysselsättningar. Redan
i sydliga delen af Kina hänvisa dessa långa naglar
på det obehöfliga i att uträtta äfven det ringaste
handarbete eller den enklaste syssla, men ju längre
man sedan kommer i sydvest mot Hindostan, desto
allmännare är det för de högst uppsatta, att begagna
detta privilegium af förfärliga klor. Detta "fina"
bruk är icke heller främmande för den europeiska
civilisationen, ej ens oförenligt med vårt lands
karga natur; klorna framträda dock här merendels i
förkrympt tillstånd.
Med en verkligt skön hand förenar sig icke lätt
hårdt arbete. I de högsta sällskapskretsar lägges
stor vigt vid vackra händer, man talar derför om
aristokratiska händer och aristokratiskt sätt. Men
ingen regel utan undantag, ty icke sällan träffar man
borgerliga personer med aristokratiska händer och
tvärt om. Vår hyllning åt alla sköna, ringsmyckade
händer, men valkar i en husmoders hand anstå henne
dock bättre, än alla gyllene ringar i verlden!
Åt händerna förlänade man ofta i forntiden en
öfver-mensklig eller öfvernaturlig kraft. Att i
sjukdomsfall pålägga händer, att använda strykning och
gnidning på en sjuk kroppsdel, blef i alla länder och
af alla folkslag räknadt att vara af en helande kraft.
Eedan under pharaonernas tid bereddes under åtskilliga
ceremonier händernas påläggning. Äfven israeliternas
skrifter vittna om detta bruk. Moses, sitt lands
störste lagstiftare, var tillika bevandrad i egyptisk
visdom. I hans böcker, liksom i gamla testamentets
profetiska skrifter, möta vi flera märkvärdiga
uttryck, hvilka framhålla handen som ett organ för
magnetisk kraft och inflytande i öfverensstämmelse
med våra moderna magnetisörers idéer. Man påstod
sig medelst den menskliga handen kunna fördela den
magnetiska kraften, ja, att en konstgjord somnambulism
och extas dermed kunde frambringas. Så möta vi
vissa ställen i bibeln, der handen tillskrifves
kunna framkalla visioner och förmåga att förutsäga
kommande ting. Händernas påläggning blef utförd vid
olika tillfällen, för att meddela åt en annan en
särskild kraft, gåfva eller egenskap, i synnerhet
vid religiösa ceremonier, såväl vid välsignelsen,
som vid offer och vid helandet af sjuka.
Den på mohamedanska och arabiska byggnader
ofta anbragta handen tyder man som en symbol af
en skyddande Gud, som strör sina håfvor öfver
menniskorna, eller som lägens hand, hvilkens fem
fingrar beteckna de fem hufvudbud-orden om "tron på
Gud och hans profet, bönen, barmhertighet, fasta och
pilgrimsfärd till Mekka och Medina". Vidare tjenade
handen som en amulett mot allt ondt, och bruket att
bära ett sådant skyddsmedel var bland Granadas mohrer
så inrotadt, att Karl V, tretio år efter eröfrandet
af mohrernas rike, förbjöd bärandet af små händer af
guld, silfver eller koppar. Till och med för några
få år sedan fann ju den franske resanden Davillier,
att landtfolket i Andalusien hängde små händer af
svart metall om halsen på sina barn eller band dem
om hufvudet på sina hästar och mulor, ja, till och
med på fågelburar som ett skydd mot "Ond blick",
och ännu i dag bära dessa händer det arabiska
namnet "mano de Azabache». Ännu i denna dag binda
israeliterna i Palestina (synnerligast i Jerusalem)
af nyssnämnda anledning en liten hand af silfver eller
guld omkring halsen på sina barn, och vid en blick,
som de misstänka att kunna föra något ondt med sig,
spärra de fem
fingrar. Också nygreken och albanesaren spärra sina
fingrar mot de menniskor, hvilka de känna sig hafva
förskräckelse för, till ett skydd mot inverkan af
deras "onda blick".
Liksom åtskilliga folkslag ansågo händers påläggning
hafva en helande kraft, så skulle också, enligt
folktron, fjerde fingret i detta hänseende besitta
en högre styrka, och redan de gamla romarna kallade
detta finger: "läkaren" (medicus). Med detta finger
kringrörde de gamle läkarna de af dem tillagade
läkemedlen, emedan de ansågo, att detta särskildt
rikt begåfvade finger skulle känna, om det i medicinen
fanns något ämne, som kunde skada den sjuke.
Icke heller få vi låta vara onämnd kiromantien
eller den föregifna konsten att af händernas
linier förutsäga ett kommande öde. Kiromanterna
påstodo och påstå, att Gud genom dessa tecken
på ett tillförlitligt sätt i hvar menniskas hand
tillkännagifver hennes böjelser och begär, hennes fel
och dygder, hennes kärlek och hat, samt att hvarje
vigtig tilldragelse i men-niskolifvet står skrifven
och inpräglad i outplånliga drag, till hvilkas tydning
det dock fordras en djupare vetenskaplig forskning
och konst. Eedan hos Aristoteles finna vi spår af
kiromantien, men först i medeltiden spred sig begäret
att forska i framtiden allt vidare. Äfven i våra
dagar finnas, som bekant, de, hvilka spå i händer,
äfvensom de, hvilka tro derpå.
På handens utseende skönjes också årens gång. Må man
blott kasta en jämnförande blick på ett barns och
en åldrings hand! Sjukdom och kroppslig svaghet
skönjas ju också af handen, hvilkens magerhet
följer med kindens affallna rosor. Men icke nog
med kinden, äfven med läpparna delar handen ett
visst ljuft öde: älskaren i hofvets salar eller i
armodets koja trycker gerna på den älskades hand
sin kyss. I sällskaps-lifvet uttrycker man sin
aktning eller vördnad genom en hand-kyssnmg; detta
bruk antogs redan under romarnas äldsta tid. Salomo
säger också: "Smickrare blifva icke trötta att kyssa
händerna på sina gynnare". Hos Homér kysser Priamus
Achilles händer och Roms magistratspersoner räckte
åt underlydande sina händer att kyssas. Det måste
verkligen hafva varit en underbar anblick, då man såg
huru Cato, efter att hafva nedlagt sitt befäl, kysste
alla soldaternas händer. Hos de romerska kejsarna,
hvilka betraktade handkyssningen som en etikettsfråga,
gränsade denna till en narraktig fetischdyrkan;
stordignitärerna måste knäböjande ära verldens
herrskare och vågade endast kyssa hans mantel,
och ringare personer var det icke ens tillåtet att
framför kejsarna kyssa sin egen hand. Detta afguderi
flög med modets stormvingar omkring till alla hof,
och vid några af dessa afhandlades denna plägsed med
förundransvärdt allvar som en vigtig statsfråga,
för att derefter utföras på det värdigaste sätt
och för att sedan - åtminstone på somliga håll -
först efter det envisaste motstånd vika för en något
klarnad uppfattning om hvad som är förenligt med
men-niskovärdet.
I Tyskland och England - med en och annan efterap-ning
i Sverge - kysser man af aktning damernas händer,
men i Italien anse q vinnorna detta vara en allt för
stor förtrolighet. Lika litet kan en polska tillåta
en dylik frihet, utan framräcker sin panna eller
skuldra; i Ryssland kysser mannen qvinnans hand,
men qvinnan kysser hans panna. Spanioren säger ofta
under samtalets gång: "beso sus manos" (jag kysser
edra händer), ehuru han icke låter orden följas af
handling, lika litet som österrikaren, i synnerhet
wienaren, som vid alla möjliga tillfällen använder:
"Ich ktiss’ die Hand!" (jag kysser handen). I några
af Österrikes lydländer kysser man vid en gåfva
icke gifvarens hand, utan man sänder en slängkyss,
hvilken sed man har ärft af de gamla romarna.
Vi hafva äfven en del om handen betecknande ordspråk,
såsom: låt den venstra handen icke veta, hvad den
högra gör, ur hand i mun, menniskans öde hvilar i
hennes hand, sätta handen till plogen, en fågel i
hand är bättre än tio i skogen, hand ur hand, bära
på händerna, bjuda hjerta och hand, hafva en hand
med i spelet, kunna en sak på sina fem fingrar,
hålla trådarna i sin hand, knyta näfven i fickan,
lägga fingret på munnen, låta gå sig ur händerna,
lägga vantarna på något, veta något vara i goda
händer, råka i dåliga händer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
