Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIV. Magnus Jacob Crusenstolpe. A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ligt anvisningar från högre ort,, i regeringens
intresse, samt att låta uppbränna handskriften till
andra delen af »Portefeuille». Vederbörandes verktyg,
expeditionssekreteraren Lindgren (»Granskarens »
redaktör), bekräftar dessa Crusenstolpes uppgifter,
påstående sig dock hafva »sjelfmant» framställt
förslaget. Crusenstolpe var emellertid bränd nog att
sky elden, och med år 1838 började han utgifva sina
namnkunniga »Ställningar och förhållanden, behandlade
i bref». Underhandlingsförsöken förnyades fåfängt
efter »första brefvet», likaledes efter det andra,
hvilket Svenska litteraturföreningens tidning, som
så hätskt bedömt »De frånvarande», lofordade så för
innehåll som framställningssätt-, det tredje var redan
utgifvet (i Mars), när man beslöt sig att åtala n:r
2, »hvars oskuld fem veckors ålder och tusentals
läsare då redan bevittnat». Crusenstolpe hade i
detta bref vidrört en befordran, hvarigenom kaptenen
vid Svea garde, majoren i armen M. Gr. Anckarsvärd
(broder till Karl Henrik Anckarsvärd) förbigåtts
af en yngre kamrat, kronprinsens hofmarskalk,
kaptenen vid samma regemente och majören i armen,
friherre J. C. Fleming, som utnämndes till major
»med tjenstebref». Enligt Statstidningen hade
utnämningen skett den 28 Januari, som var söndag
(hvilken oegentlighet den tjenstvillige Lindgren
trodde sig af hjelpa genom förklaringen, att kunglig
majestät gjort utnämningen den 28 Januari och tillkänn
a-gifvit den i statsrådet den l Februari!). Häraf
tog Crusenstolpe anledning till följande gyckel:
»Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag,
det skriften tillåter att på söndagarna draga oxen
ur brunnen; men befordringar och hofvets dignitärer
höra till en helt annan kategori. Konseljen, som
säkert inser detta utan förestafning, har sålunda
vid detta tillfälle brutit snart sagdt både emot Guds
och verldslig och konstitutionel lag.»
På dessa ord, innehållande en skämtsam beskyllning mot
»konseljen» för ett »brott», som Missger-ningsbalken
belade med tre riksdaler sexton skilling banko böter,
grundades det första åtalet under det nya
statsskicket för majestätsbrott, begånget genom tryckt
skrift, och yrkades ansvar enligt Missgerningsbalkens
kap. 5 § l, sådan den lyder i lagen af den 30 Maj
1835 (dödsstraff eller fängelse från två till tio
år). Sedan det till kämners-rätten instämda målet,
på grund af dess urbota beskaffenhet och den åtalades
adliga stånd, hänskjutits till hofrätten, beslöt
denna att icke, enligt föreskriften i kungliga
brefvet af den 25 September 1777, inberätta saken
till kunglig majestät och afbida dess beslut om
målets fullföljande eller nedläggande. Crusenstolpes
försvarstal är lysande: Lindgren uppgifver också, att
detsamma, som strax utgafs af trycket, en hel vecka
ej lemnade rum för andra samtalsämnen och orsakade
trängsel i boklådorna. Crusenstolpe anmärker, att han
väl utfört sin försvarstalan vidlyftigare, än sakens
enkla beskaffenhet syntes påkalla, men han hade ej
velat att hofrätten skulle räkna sig till skam de år,
han sjelf der suttit dommare. Och i svaromålet på
åklagarens slutpåståenden yttrar han: »Till rekonven-
Magnus Jacob Crusenstolpe.
tion anser jag mig berättigad; men det är icke här,
jag ämnar utkräfva, den. Svenska folket vare min
domstol, framtidens omdömme min upprättelse.»
Sedan juryn jakande besvarat frågan om de åtalade
ordens brottslighet, dömdes Crusenstolpe af hofrätten
till tre års fängelse å Vaxholm. Då Crusenstolpe
den 19 Juni såsom fånge inställdes inför hofrätten,
för att höra dess utslag, »hel-sades han af den
talrika publiken, som bestod helt och hållet af
bättre klädda personer, med det mest lifliga och
oförställda deltagande. Vi vät- och hurrarop skållade
ej blott, då han steg ur vagnen, utan då han inträdde
i rättens sessionsrum, der presidenten med klubban
länge förgäfves sökte få ljud. Rummet var fullt
af åhörare, och då dommen upplästes, afbröts den
läsande af häftiga stampningar, så att presidenten
åter nödgades använda klubban och med hög röst och
liflig gestikulation förmana till tystnad. Assessoren
följdes till sin vagn med samma uttryck af
deltagande och upprepade vivat-rop», berättar en
samtida. Fönsterinslagningen hos justitiekan-
sleren Nerman med flera uppträden, de om en huf-vudlös
skrämsel vittnande, utomordentliga försvarsåtgärderna
till lands och vatten, blodsutgjutelsen på Stockholms
gator, åtal mot och indragmcg af tidningar,
entledigandet af en bland svarandens jurymän,
Th. Sandström, från hans befattning i lotskontoret med
mera fullborda täflan af de maktägandes regeringskonst
i högmålsprocessernas tidehvarf.
Från Vaxholm, dit Crusenstolpe, ledsagad af sin
hustru, som delade hans fängelse, fördes den
20 Juli 1838, och der en mängd af borgare- och
bondeståndens ledamöter hos honom aflade besök den
10 Maj 1840, återkom han den 20 Juli 1841, då han i
sitt hem helsades med en serenad samt den församlade
folkmassans hurrarop. Under tiden hade hofrätten sjelf
stått till rätta, åtalad af justitieombudsmannen
(ho fr ättsrådet C. L. Lan din), emedan den dels
uraktlåtit att enligt kungliga brefvet af 1777 anmäla
målet hos kunglig
majestät, dels utan anförande af domskäl bestämt
strängare straff, än det i 1835 års förordning
utsatta minimum. Hvad det senare angick, lemnade
högsta domstolen enhälligt åtalet utan afseende;
om formfrågan åter utlät sig flertalet, att hon
vore så tvifvelaktig, att hvarken den ena eller den
andra åsig-tens tillämpning kunde anses för fel i
embetet, medan mindretalet väl fann hofrätten hafva
oriktigt förfarit, utan att dock, i betraktande af
omständigheterna, ansvar dera kunde följa.
Från fästningen utgingo flera alster af Crusenstolpes
flitiga penna, först och främst det till Brahe
(»Excellentissime!») adresserade, fruktansvärda
fjerde brefvet af »Ställningar och förhållanden»
(1838, Augusti), »Vidräkning och reform» samt »Röst
ur ett svenskt statsfängelse» (1839). Der börjades
ock »Morianen», den första inom den särskilda grupp
af hans skrifter, dit för öfrigt höra »Karl Johan och
svenskarna» och »Huset Tessin», medan i motsats mot
dessa »romantiserade» skildringar hans »Historiska
personligheter» göra anspråk på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
