Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robinson Crusoes författare. Anderson-Edenberg - Ett marknadsminne, upptecknadt af Thyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
uppträdde i rent politiska frågor, ådrog honom
emellertid allas misshag. Fördragsamhet ingick
icke i den tidens religiösa åskådning. Med eld och
svärd allena ville man utbreda Guds rike på jorden;
genom hot och tvång, genom tortyr och allt slags våld
ville man uppbygga den kyrka, der försoningens lära
skulle predikas! När slutligen Defoe vid inträffande
tronledighet genom utgifna ströskrifter började arbeta
för, att England skulle kora sin tronföljare ur det
protestantiska hannoverska furstehuset, blef oviljan
mot honom så stark, att han åter, 1713, dömdes till
fängelse. Denna dom upphäfdes dock snart, men när en
furste af Hannover sedan, 1714, verkligen upphöjdes
på Englands tron och denne med lika oväntad, som
oförklarlig, otack lönade
Defoe, drog han sig helt och hållet tillbaka från det
politiska lifvet och egnade sig sedan uteslutande åt
rent litterära sysselsättningar, hvaraf följden blef,
utom en mängd folkbildande, populära uppsatser,-
en hel rad romaner, verkliga äfventyrsskild-ringar,
bland hvilka den berömdaste blef Kobinson Crusoe, som
utkom 1719 och öfversattes första gången på svenska
år 1752. Defoe, hvilken betecknas som grundläggare
af den art förfat-tareskap, hvars mästare vår samtid
ägt i en Dickens, en Thackeray, har efter döden äfven
åtnjutit äran af att få sina samlade arbeten (tjugo
band, utgifna 1840-1841) försedda med anmärkningar
af Walter Scott och andra engelska litteraturens
stormän. Han dog i London den 6 April 1731.
Anderson-Edenberg.
Ett
upptecknadt af Thyra.
sed min tolfskilling, min marknadsslant, hårdt tryckt
i handen somnade jag slutligen.
Marknaden var en stor händelse i vårt lilla samhälle
och för oss barn ett ämne till fröjd från det ena
året till det andra.
Under hela den sist förflutna veckan hade
staden befunnit sig i ett tillstånd af liflighet
och oro. Stånd hade framkörts, »bond-qvarter»
iordningställts, varor uppackats, rnånglerskor från
Stockholm anländt, till stor harm för Jacobina,
stadens enda, men så mycket värdigare representant
för deras älskvärda kår, mystiska tält uppslagits,
och i morgon var den stora dagen.
Kedan tidigt var jag vaken på nytt. Tyst och
försigtigt, för att icke väcka vmoster, »som aldrig
sof", smög jag mig fram till fönstret, för att se
om »panoramaherrn», som förhyrt bryggstugan, var
anländ. Jag hade så länge som möjligt väntat på honom
qvällen förut, och det var med sorgliga aningar,
att han alls icke skulle komma, som jag slutligen
lade mig.
Nej, han var kommen!
Jag kunde i den kulna, gråa halfdagern upptäcka huru
menniskor med ljus i händerna skyndade fram och åter
i det stora rummet, och, misstog jag mig ej, svajade
redan en stor, eldröd fana som skylt utanför dörren.
Herre Gud, den som vågade kläda på sig ändå!
Lyckligtvis hade moster på senare tider uppfunnit ett
alldeles säreget botemedel för sömnlöshet. Hon knöt
nämnligen hvarje qväll en duk så hårdt öfver ögonen,
att hon omöjligt kunde öppna dem, och det påstod hon
gjorde en märkvärdig verkan.
På denna omständighet byggde jag mitt hopp och kom
också, med kängorna i hand, mycket riktigt både
osedd och ohörd förbi sängen, der moster låg och
lekte blindbock med sömnen, ut i köket, der redan
alla voro i full rörelse.
Sedan jag fått en kopp kaffe och en sträng tillsägelse
att passa på mattimmarna och icke ställa till något
spektakel »som vanligt^, lemnades jag åt mitt öde,
en af dessa dagars herrligaste fördelar.
I salen stod min mor, iklädd hvitt förkläde och
renstärkt mössa, sysselsatt med att lägga upp
kaffebröd, under det äldsta syster dukade kaffebordet
- och ett sådant kaffebord sedan! Alla stormadammerna
skulle hafva kaffe med »dopp», under det gubbarna
drucko piccardon på kontoret och fingo dosorna
fyllda med Ljunglöfs n:o 1. Pigorna sprungo omkring,
som yra höns, af fruktan att något af »grannlåta» -
hvad’ dermed menas skaU strax visa sig - skulle gå
dem förbi. Kalle i boden smorde matolja i håret och
ställde tupen på kant, till stor harm för min far,
som, uppklängd på en silltunna, höll på att exponera
påfvens och Graribaldis porträtter i näsduksformat
på en damborste. »Pirre»* och »ami» hade blifvit
instängda i ett vindskontor, för att ej blifva
ibjeltrampade, och katten hade tagit sin tillflykt
till kakelugnsnischen.
Ändtligen slog klockan åtta.
En döf trumhvirfyel hördes, och nu kom »grannlåta»
tågandes nedför »storgatan», den enda gata vi hade,
med en hel skock hurrande gatpojkar i spetsen, bland
hvilka äfven jag, förödmjukande nog, måste låta
räkna mig.
Efter oss kommo fyra artillerister, »nyblankade så
de skeno som ett par messingsluckor», för att citera
en bondgummas ord-, efter dem, ridande på en snöh
vit gångar e, behängd med ett purpurrödt schabrak,
stadens rådhusvaktmästare, iklädd himmelsblå uniform
med blanka knappar, trekantig hatt, som dock för
tillfället satt bakfram, och en lång »pamp», som
martialiskt slog sin bärare på benet.
På ömse sidor om gångaren marscherade å nyo tvänne
artillerister (vi hade tolf till vårt försvar förlagda
i staden) och bakom syntes en oöfverskådlig folkmassa.
Det hela var en mäktig och imponerande syn, också
neg och bockade sig det beundrande bondfolket lika
andäktigt, som om det befunnit sig i kyrkan. En
menniska, fallen för srnå-aktigheter, skulle
visserligen kunnat hafva diverse att anmärka mot både
ryttarens person och hållning, i det att. rocken alls
icke räckte till, der den bäst behöfdes, hvarigenom
knapparna kommo midt i ryggen i stället för i veka
lifvet, och att hans sätt att föra sig i sadeln
mer påminte om en tom säck, ut-hängd till vädring,
än en »ryttare så båld». Men lyckligtvis fanns det
ingen småaktighet i vårt samhälle och nu rörde sig
tåget framåt i ostörd glans. Slutligen stannade det
på stora torget framför rådstugan.
»Förbannad pers det här», mumlade ryttaren, torkande
sitt svettdrypande ansigte och satte till rätta
glasögonen, hvilka under de sista fem minuterna
endast »följt med af en händelse». »Pass nu på,
pojkar!» tillade han högre, »Nu gäller det. Håll i’n
säkert, den fördömda sprakfålen, eljest bär det rakt
åt Helsingland!» Artilleristerna grepo gångaren i
betslet och nu började ryttaren med snörflande röst
upprabbla en kungörelse från magistraten, som med
böter och straff hotade en hvar, som störde lugnet
under marknadsdagarna.
»Så förklarar jag marknaden utlyst», tillade han med
Ijude-lig röst, »och så ett hurra för hans majestät
kon-un-gen - den besten!»
Sista epitetet gällde sprakfålen, som till följd af
spätt i alla fyra benen hade svårt att stå stilla
och derför försigtigt lyftat på högra foten. »Hjelp
mig ned, pojkar, från det fördömda krittret!»
En halning, och rådhusvaktmästaren, en af marknadens
kostligaste och mest beundrade figurer, försvann,
-för att i pri-vatlifvets lugn tillbringa de följande
tre hundra sextiofyra dagarna.
Vid tolftiden var redan en hel del menniskor
samlad och marknadslifvet i full gång. Nere vid
»packarlafven» låg en massa båtar lastade med
strömming, lingon, smör etc., och här gjorde stadens
fruar sina inköp för vintern.
Med silkesschaletten sedesamt hopfäst under hakan
och näsduken hoprullad i handen, gingo gummorna och
sågo sig omkring, under .det gubbarna betänksamt
öppnade »taskaboken» och ofta för en småsak af tolf
skillings värde lemnade en hun-drariksdalerssedel
till vexling. Det var stormarknad i dag, och man
skulle visa, att man inte var * barfota, förstås.
På öfre sidan af torget hade månglerskorna sin
plats. Blodröd af förargelse, med ny, brandgul
bomullsduk på hufvu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
