Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två sägner från Hitterdalen. O. L. J-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två sägner från Hitterclalen.
l.
Sagan, om Hitterclals
Lf alla gamla kyrkobyggnader i Norge - man kan helt
visst tillägga i Skandinavien - är väl Hitter-dalens
en af de äldsta och märkligaste, och den, liksom
så många andra äldre föremål, hvilkas upprinnelse
måste räknas från många sekler tillbaka, har sin
egen anmärkningsvärda historia, som i folkets mun
gått från slägte till slägte.
Den saga om Hit-terdalens kyrka, som jag här vill
förtälja, har jag antecknat på en studieresa, som
jag för ett par år sedan företog i Norge, och min
sagesman var en af de mera välbergade bondsönerna
der i trakten:
Långt inne i den gråa forntiden hände en sommardag,
att folket, som bodde i Hitterdalen, fick till sin
stora förvåning se en konstigt och präktigt byggd
kyrka stående inne i skogen. Ingen hade någonsin
sett henne förr, och till följd af hennes ovanliga
byggnadssätt och många andra omständigheter kom man
öfverens om, att hon omöjligen kunde vara gjord af
menniskohänder, och som man visste, att en stor och
mäktig jätte bodde i ett närbeläget berg, så tillskref
man honom hedern af detta utmärkta byggnadsverk.
En sak hade han dock glömt eller måhända icke velat
göra. Der fanns nämnligen ingen klockstapel, utan
när församlingen efter någon tid vågade taga kyrkan
i besittning, byggde den sjelf en sådan och försåg
den med en stor klocka af vigd malm, som
Portal till Hitter dals kyrka i Norge.
(Skiss af 0. Leop. Jansson.)
med sitt ena finger gjorde ett hål, lossade sedan
repet, som han bar omkring sitt lif, och band det i
hällen samt slungade så denna med hela sin makt rätt
emot kyrkan, som låg borta i fjärran. Dock ville ödet,
att hällen föll ned ett par famnar ifrån templet
och blef sålunda stående flera alnar ned i jorden,
der hon står ännu i den dag som är.
När sedermera hände, att någon af de
kyrkobesökande hädade Guds ord under gudstjensten,
blef han ansedd såsom
tillhörande jättens anhang och leddes då vanligen
ut till berghällen, der han till straff fick stå
fastbun-den med ett rep om halsen, utsatt för den
öfriga församlingens bespottelse och hån.
Efter allt detta kom en tid, som var svår för hela
Norge, ty en förskräcklig farsot härjade med så
förödande framfart, att det nära nog blef slut på hela
befolkningen. Många år förflöto och skogen växte allt
mer och mer, så att dess träd slutligen slogo sina
grenar tillsammans öfver kyrkans högsta tornspira,
och man kiinde derför ej se hvarthän det märkvärdiga
templet hade tagit vägen, och det nya slägte, som växt
upp, förblef länge i okunnighet derom. Då hände en
dag, att en man var ute på björnjagt i fjällen, men
den j ägt en höll på att sluta olyckligt, ty björnen
blef honom öfvermäktig. Han lyckades dock till slut
att komma ur den hårdhändta omfamningen och sökte så,
medtagande sitt kastspjut, räddning i flykten. Den,
som ej var sen att följa efter, var emellertid björ-
EVALD HANSEN.
kunde höras vida i
dalen och långt bort öfver de omkringliggande fjällen.
Så kom söndagen, och för första gången skulle klockan
ljuda, för att kalla det när och fjärran boende folket
till templet, men knappt hade de första ljuden af
klockan klingat ut öfver nejden, förr än man inne i
berget, der jätten bodde, hörde ett dån och brak som
förskräckte alla. Strax derpå såg man ock, huru berget
remnade och huru den väldige, gråskäggige resen kom
fram derur och sprang till fjälls, ty han kunde ej
lida ljuden af den vigda klockan.
När han till slut var kommen utom hörhåll, vände
han sig om och tog i vredesmod fatt i en berghäll,
i hvilken han
nen, och i rasande fart bar det af utför fjället.
Då fick jägaren plötsligt höra ljudet af en klocka,
och han skyndade åt det hållet utan rast eller
ro. Helt plötsligt befann han sig utanför Hitterdalens
kyrka. Dörren stod öppen och han sprang in, alltjämnt
förföljd af den retade björnen.
Framkommen till altaret, vände han sig om och då han
ej såg någon annan utväg till räddning, beslöt han
att ännu en gång våga ett nappatag med sin fruktade
motståndare. Beslutsamt fattade han spjutet och gick
så björnen in på lifvet. Några ögonblick derefter
låg denne utsträckt på golfvet, dödligt träffad af
jägarens vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
