Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett marknadsminne, upptecknadt af Thyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
»Robert, Robert!»
Ett, två, tre, fyra, fem - åtta slog
rådsluguklockan. Gud nåde mig!
»Robert, Ro ...» Nej, nu var det alldeles slut! Min
domnade arm föll maktlös ned mot sidan, och jag sjelf
på en hög med skräp, som låg uppstapladt i ena hörnet.
Ombytet vid positivet hade försiggått så hastigt, att
det icke blifvit observeradt, men när nu musiken för
andra gången tystnade, vände sig publiken förargad om.
Den uppfattade dock genast förhållandet.
»Nej, men se på pojkkräke’, så rent eländig han
ser ut, å hon, som inte håll’ sig för god att sköta
spele’!»
»Undan, pojkar! Här skall valsas!» ropade den
ljushårige drängen, fattande tag i vefven.
»Tjo! Låt pojkstackaren sofva, tycks nog behof vät,
å inte ä’ dä hanne göra för henne, inte».
»Robert, Robert», ljöd det nu i tempo presto. »Ärade
herre, schläpp!» skrek tysken, tydligen i full
förtviflan öfver sitt instrument. Men ingen hörde
honom, tack vare det oändliga stoj och oväsen, som
uppstod kring den nye musikanten.
»Robert, Robert», ljöd det, nu prestissimo. »Robert,
Robert!» Jag trotsar något hof kapell, att kunna taga
maken till tempo.
»Nobla herre, schläpp!» ropade tysken ännu en gång
och fattade med båda händerna kring den oförskräckte
spelmannens arm.
»Den pojke är en verdömd limmel, en landstriker,
som jag feder och kläder för ingenting och som bare
hviler sig. Täcker ödmjukast, ärade herre. - Beppo!»
Gossen reste sig hastigt och gnuggade sig i ögonen.
»Du schpeler ju gerne på den positiv?»
Tyskens vänliga röst verkade tydligen fördelaktigt
på hopen.
»70 sono faticato») mumlade barnet matt och kastade
en skygg blick på husbondens hala ansigte.
»Ärade herrschkaper höra sjelfva. Det vara hans
högsta fröjd. Bara komma på en liten sömnsjuka,
som jack noch schkall bote efteråt», tillade han
mellan tänderna och med ett uttryck sä elakt, att
jag ofrivilligt bäfvade för min skyddsling.
Gossen kastade en förtvinad blick omkring sig och drog
sedan hastigt vefven omkring ett tag, men blott ett
enda, sedan sjönk han med ett svagt ångestskri ned
till golfvet, under det en varm blodström forsade
öfver de bleka läpparna.
»Der skall du ha’, din skojare!» ropade den nyss
afsatte exekutören och tilldelade tysken en örfil, som
aldrig var bättre gifven och aldrig bättre förtjent.
Med ett af raseri förvridet ansigte reste
panoramaherrn sig upp ifrån golfvet, dit det häftiga
slaget slungat honom, när i detsamma markattan,
som hittills ingen observerat, ursinnig kasta’de
sig öfver honom och började att med tänder och klor
bearbeta hans hufvud och ansigte. Somliga af åskådarna
flydde, i tanke att det var sjelfva mörkrets furste,
som infunnit sig, andra skrattade och uppmanade
det rasande djuret med höga rop att hålla i sig;
tysken svor eder så långa och så många, att man kunde
ordentligt häpna, och under allt detta oväsen låg
gossen orörlig, dödsblek, blodig på golfvet, med en
flik af det röda draperiet till hufvudkudde.
Slutligen lyckades tysken fånga sin
angripare. Ursinnig, sönderklöst och sönderbiten,
höjde han honom i luften, tydligen i tanke att krossa
honom mot väggen.
»Kom inte sta!» ropade den ljushårige drängen och
ryckte det flämtande djuret ifrån honom. »Lille
herrn har slagits som en hel karl», tillade han
aktningsfullt, »och du behöfver allt hvad du får,
din fördömda barnplågare.»
Hvad skulle man taga sig till med gossen?
»Jag skall springa hem efter hjelp», sade jag
beslutsamt.
Med hatten i nacken, svettdrypande och sönderrifven,
sprang eller, rättare, knuffade jag mig tvärs öfver
gatan hem till oss och mötte i förstugan min mor,
som, beväpnad med en stall-lykta, just skulle gå ut
och söka sin - om ej i dyg-
der, så i år - Benjamin. Glömsk af egen fara,
berättade jag andlös, hvad jag sett, och som min
mor alltid var redo att hjelpa, der hjelp behöfdes,
gjorde hon inga onödiga frågor, tog icke upp tiden
med förebråelser, utan följde mig genast. Bryggstugan
var så packad med folk, att vi endast med möda kunde
tränga oss fram. Gossen låg nu med hufvudet i en
barmhertig bondgummas knä.
»Jag tager honom upp till oss», sade min mor
kort. »Hvilken vill bära honom?»
»Jag», sade den ljushårige drängen, hvilken med
markattan under armen misstroget bevakade hvarje
rörelse hos tysken, som å nyo, smilande och mjuk,
sökte påkalla »ärade publikens» uppmärksamhet för
sina taflor, under det från positivet, nu draget af en
fräknig bondpojke, fortfarande ljöd: »Robert, Robert».
Folket lemnade villigt rum för det lilla tåget, och
sedan den unge martyren för råheten och egoismen
blifvit lagd i en mjuk, varm bädd, efterskickades
läkaren.
»Intet hopp», ljöd hans dom.
Barnets hela kropp var full med blånader och sår,
märken efter förutgångna misshandlingar, och dessutom
ända till hemskhet afmagrad. Det stackars, lilla
bröstet rosslade och arbetade tungt, men så småningom
lugnade sig de ojämna andetagen och en stilla sömn
infann sig.
»Arma, lilla barn, utkastadt i verlden ensamt,
hjelplöst för att förtrampas, lida och dö!».sade min
mor sakta, under det tvänne tårar, ovanliga gäster i
hennes ögon, föllo ned på den lille främlingens panna,
»Hädare mw», mumlade barnet ömt
Han hade då ägt en mor, som gråtit öfver
honom! Hvarför hade hon lemnat honom ensam, för att
lida, förtrampas, dö?
Bevekande bad jag att få dela min mors vaka, hvilket
dock icke bifölls; jag fick endast lof att sitta uppe
ännu en timme.
Barnet sof alltjämnt, men utanför ökades bullret och
oväsendet för hvarje ögonblick. Det hade växt upp
storm på hafvet, stormen öfvergick till orkan, när
helt plötsligt det blef tyst och lugnt, som genom ett
trolleri. Klockan slog tio, en trumhvirfvel hördes,
och för den dagen var marknadslifvet afslutadt.
Den plötsliga tystnaden väckte den sjuke. Han slog
upp de mörka, oändligt sköna ögonen, hvilka redan
hade detta frånvarande, väntansfulla uttryck, som
blott de få, hvilka gläntat på evighetens port, och
såg sig undrande omkring. I detsamma stack markattan,
som hittills orörlig suttit på hufvud-gärden, med de
blinkande, tårade ögonen fastade på troligtvis sin
ende väns ansigte, fram hufvudet och lade det med
ett sakta, klagande ljud mot hans kind.
»Bolio mio», hviskade barnet ömt. »Bolia mio. Amate
Bolw», tillade han bedjande och försökte att lägga
markattans ludna hand i min mors.
Gråtande lade jag mig, och när jag vaknade, hade
Beppo återvändt till sitt »lella patria», som hans
sista ord varit.
Händerna hvilade hopknäppta på bröstet, och det
affallna ansigtet hade ett uttryck af stilla frid,
som visade att hemkomsten varit Jjuf, om ock resan
varit svår.
Amate Bolio! Arma Bobio! Hopkrupen på det lilla
likets bröst, nekade han att emottaga någon föda och
hans sakta, oupphörliga jämmer var bjertslitande
att höra. På tredje dagen upphörde Bobios klagan
för alltid, och de båda barnen af det soliga södern
gömdes i en gemensam graf der uppe, högt l den kalla,
kärfva norden.
Panoramaherrn försvann redan andra marknadsdagen,
troligen rädd för alla efterräkningar.
Besynnerliga motsats! Jag hyser ännu i dag en afgjord
förkärlek för positiver, tack vare de glada minnen, de
framkalla, men har aldrig kunnat förmå mig att åhöra
operan Robert. Sjelfva namnet har en plågsam klang
i mina öron och i mitt hjerta ljuder ännu i brutna,
osammanhängande toner: Robert, Robert, en gr a fsån
g,’ inflickad i en fars.
23*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
