Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre löften. Historisk skiss af J. O. Åberg - Några ord om Sokrates' personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
hastiga streck. Derpå kröp han tillbaka samma
väg. var i säkerhet, mumlade han halfhögt för sig
sjelf:
Då han »Många timmar till får du ej
stolte De la Gardie!"
bära din guldkedja, du
(Forts. sid. 202.)
ord onr Soltrates9
garnet uppgår motståndslöst i den verld, som rör
sig för dess sinnen; att spörja efter ett hvarför,
är redan ett den börjande mognadens tecken. I Hellas’
folk hade menskligheten nått sin ungdomsålder; ensamt
den brokiga leken af företeelser tillfredsställde
henne ej längre; hon sporde om deras källa, hon
började söka grunden till det vexlande, enheten i det
mångfaldiga. Då emellertid städse det sökta, felaktigt
uppfattadt som ett yttre, mer eller mindre materielt
föremål (objekt), gled undan för hvarje bemödande att
gripa det, inställde sig ändtligen tviflet på dess
tillvaro och sattes i system af sofisterna. Att hafva
varit den förste, som löst tvif-lets motsägelser i
vetandets enhet och att för den mensklighet, som der
förut slafvade i fångenskapen under naturen, hafva
öppnat utsigten till andens oändliga och fria rike -
det är detta, som utgör athenaren Sokrates’ odödliga
förtjenst. Men då hans tillvägagående för ett ändamål,
som var raka motsatsen mot solisternas, anknöt sig
vid dessas verksamhet på ett sätt, som nästan inbjöd
okunnigheten att för vexla honom med dem, och då han
vidare, såsom fiende till så mycket af det häfdvunna,
med detsamma sjelf bekom fördommen till fiende,
verkade okunnighet och fördom i förening derhän,
att han, anklagad såsom »ungdommens förderfvare och
gudarnas förne-kare», dömdes till döden, och han tömde
villigt giftbägaren i sitt fängelse, der han tillbragt
tretio dagar, på sjutionde året af sin lefnad, 399
(enligt’andra uppgifter 400 eller 401) före Kristus.
Sokrates har aldrig uppställt något filosofiskt
system; han ville för sig sjelf ej ens veta af
namnet filosof; men det inflytande, han på den
följande filosofiska utvecklingen utöfvat, är
omätligt - större, i alla händelser, än att vi
här, inom utrymmet af några rader, skulle våga ett
försök till dess skildring. För närmare kännedom,
såväl om det nya uppslag, han gifvit vetenskapen,
som det egendomliga i metoden af håns filosoferande,
kortligen, om den vetenskapliga bilden af Sokrates,
måste vi hänvisa till något specialarbete öfver
filosofiens historia. Men Sokrates var ej blott
tänkare; han, personlighetens så att säga upptäckare,
var derjämte en af de underbaraste personligheter,
någon tid frambragt. Det är af Sokrates från denna
synpunkt, som det må tillåtas oss meddela följande,
från en välskuren fransk penna härrörande teckning,
särskildt egnad åt det svårförstådda, men derför också
ofta missförstådda, »dämo-niska-ii i hans uppträdande:
Hvad var, hvad kunde väl vara, grunden till det
sällsamma inflytande, Sokrates utöfvade på dem, hvilka
med honom kommo i beröring; detta oemotståndliga,
snart sagdt tyranniska, inflytande, som i viss
mån liknade den delfiske gudens öfver Py-thia;
ett inflytande, för hvilket Alkibiades, enligt
framställningen af honom i Platons »Gästabud",
funnit så vältaliga uttryck? Vi kunna ej bättre
förbereda svaret, än genom att draga oss till minnes
hufvudsumman af den snillrike äfventyrarens ord. »I
fordren af mig Sokrates’ lof», utropar han, »men huru
ens skildra honom, med hvem jämnföra honom? Liknar
han ej, till lynne som kroppsegenskaper, i mycket
silenerna, men sköter han ej också flöjten makalöst
som de - hvad säger jag? Tusen gånger bättre än
de! Marsyas hänförde sina åhörare, och så gör än i
dag en hvar, som återgifver hans melodier; men denne
Sokrates verkar detsamma utan hjelp af instrument,
med sina blotta ord. Det intryck hvarje annan, äfven
den skickligaste, talare åstadkommit, förflyger snart
för en hvar af oss; men vare sig man hör honom sjelf
eller blott honom åter-gifven af äfven den torftigaste
ordkonstnär, så blifva alla åhörare utom sig, de
må vara män, qvinnor eller ungdom. För min egen del
kan jag svära på, att jag, vid hans åhörande, känner
mitt hjerta slå våldsammare, än om jag vore besatt
af korybanternas dansraseri; hans ord framlocka tårar
hos mig,
de, efter hvad jag ser, göra hos flera. Han är man,
det ej ens Perikles varit, att tvinga mig tillstå,
det jag, jag, som brister i så många stycken,
handlade lättsinnigt, då jag åtog mig vården af Athens
angelägenheter. Vill jag icke sitta fjettrad af hans
mun till min sista dag, måste jag således tillstoppa
öronen, som för sirener, och fly det snabbaste jag
kan. Blott i hans sällskap har händt mig, hvad säkert
ingen skulle tilltro mig: att känna blygsel inför en
annan; han är den ende, inför hvilken jag rodnar. Jag
vet mig ingenting kunna invända mot hans råd och
ändock icke äga styrka, sedan jag väl lemnat honom,
att motstå folkgunstens lockelser; derför flyr jag
honom, men när jag sedan återser honom, då blygs jag
öfver att så illa hafva hållit mitt löfte, och ofta
tror jag, att jag helst skulle se, det han ej funnes
i verlden; i sådant fall skulle jag dock förmodligen
känna mig ännu olyckligare.»
Aldrig har sedlighetens och snillets öfvermenskliga
makt varit föremål för en mera träffande teckning;
ej ett drag synes deri fattas, icke-en gång det
högmod hos en lägre natur, som reser sig mot en
gudaingifven. Och dock äro nya tillägg möjliga;
Platon har visat det i en annan dialog, »Theages».
»Sokrates», säger en af de deri uppträdande,
»för att draga vinst af dig, behöfde jag ej vara i
samma kammare, blott i samma hus som du; men vore
jag i samma kammare, så vore vinsten ännu större;
fäste jag dertill ögonen på dig medan du talade,
så vore det bättre, än om jag såge åt annat håll;
berörde på köpet mina kläder dervid dina, så skulle
jag ytterligare förkofras i vetande och dygd; och
nu, nu då jag är vid din sida, skulle jag Önska,
att jag hela mitt lif igenom så finge lyssna till
dig.» Hvem gifves väl, som ej häri igenkänner sig
sjelf, hvem har ej i sin ungdom rönt ett beslägtadt
intryck, d% händelsen fört honom tillsammans med någon
öfverlägsen? Den hemlighetsfulla kraft, som utgår
från ett sådant väsen och hvaraf vi genomträngas;
de osynliga band, som förena varelse med varelse,
ej medelst orden blott, men medelst blickarna,
beröringen, ja, till och med, der dessa vilkor
saknas, medelst blotta tanken; alla dessa fenomen,
man må kalla dem magnetiska, elektriska eller hvad
annat fsom helst, de der framkallas af vår beundran
lika väl som vår tillgifvenhet, äro erfarenheter,
som ensamt kunna förklara för oss denna Sokrates’
eljest oförklarliga makt. - Men hvilken var då Mr
sjelfva källan till dessa fenomen, som vi till en viss
grad i vårt eget lif kunna iakttaga? Här stå vi vid
den fråga, hvarifrån vi utgingo; svaret skall gifvas
oss genom en blick på egenskaperna hos sjelfva den
personlighet, af hvilken dessa yttringar framkallades.
Sokrates var ej blott hvad man kallar en hel man;
han var ännu mer, han var, så att säga, en komplex
af sitt slägte. Skämtare och drömmare, tviflare och
troende, klar i sitt tal, som det sunda förståndet
sjelft, och på samma gång fylld af den poesi, som är
inbillningskraften förbehållen, öfverflödade han mer
af motsägelser, än sjelfva den för sådant beryktade
Alkibiades. Han kunde, efter godtfinnande, tillbringa
en hel natt vid bägaren utan att berusas eller nöja
sig med en Diogenes’ måltider; öfvermodig, snarare än
modig, sågs han [vid återtåget från Delion draga sig
tillbaka med långsamma steg, ständigt med ansigtet
vändt mot fienden och med samma lugna, nästan stolta,
blick, som utmärkte honom, då han ströfvade kring
Athens gator. Vid expeditionen till Potidaia, då,
under den rådande kylan, ingen vågade sig utomhus,
utan att vara på bästa sätt insvept, begagnade han
ingen annan drägt, än sin vanliga mantel, och gick
barfota på den frusna marken till förargelse för de
öfriga, som trodde, att han ville håna dem. Detta
förakt för kroppen var hos honom förenadt med en
utpräglad omsorg om dess renlighet, ja, om Ixahaget
i dess skick. Han dansade ofta, då han var ensam i
sin kammare, ej blott för det helso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
