Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Sokrates' personlighet - Väfstolsfantasier. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
intet att skaffa med kött och blod. Vilja vi följa den
vises själ på denna dess spaning efter idealet: godt,
så låtom oss lyssna till hans egen skildring deraf!
"För att nå det mål, dit jag syftar», säger han,
»eller kunskapen om den sanna skönheten, måste man
börja vid skönheten här nere och, ständigt med den
högsta skönheten i sigte, från den förra höja sig till
den senare genom alla skalans grader: först utgå från
känslan af en yttre och beundran för blotta utseendets
skönhet; sedan, med förakt för hvarje enskild lidelse,
hvilken, såsom varande en inskränkning, bör aflägsnas,
lära sig, att den skönhet, som innebor i den ena
kroppen, är befryndad med den andras, och njuta alla
varelsers samfälda skönhet såsom en enda och samma
sak; vidare öfvergå från den kroppsliga skönheten
till känslans skönhet, från denna till vetandets, ända
tills man, från insigt till insigt, sålunda uppstiger
till den högsta, till vetandet i sin fullkomlighet,
som till föremål har skönheten sjelf, den man sålunda
lär känna sådan hon i och för sig är. O, vänner,
det enda, som gifver detta lif något värde, är just
anblicken af denna eviga skönhet, som ej är skapad
eller förgänglig, som hvarken tager af
eller växer till, som ej är skön’i den ena af sina
delar och ful i den andra, skön för den ena menniskan
och ful för den andra, utan som, saknande hvarje
för sinnena förnimbar form, anlete, händer, hvarje
spår af något, det kroppen tillhörer, är källan till
alla andra skönheter, utan att deras uppkomst eller
undergång någonsin medför hennes vare sig minskning
eller ökning eller någon den ringaste förändring.
»Jämnförda med en sådan anblick» - fortsätter han -
»hvad vore väl guld och prydnader, hvad de fagra
anleten, som nu störa edert lugn och som locka
eder derhän, att ni, om det läte sig göra, ville
försaka föda och dryck, för att få göra intet annat,
än betrakta och umgås med dem? Jag frågar, hvilken
lott skulle det ej vara för en dödlig, att vinna
skåd-ningen af den oblandade skönheten i dess renhet
och enkelhet, ej mera iklädd en menniskas kött och
färger och alla till förvissning dömda behag; att
se ansigte mot ansigte, i dess oförlikneliga form,
den gudomliga skönheten! Den dödlige kunde i sanning
sagas vara af gudarna älskad; den, mer än hvarje
annan, en odödlig!»
Nå väl, en sådan dödlig var just Sokrates sjelf!
"V af ^tol^f antab^ier*.
lär på de
" offentliga utställningarna, der det menskliga
arbetet i all sin mångfald uppträder till täflan,
man betraktar de utställda industriföremålen,
gläder sig åt den i dem återspeglade konstfärdigheten
och värderar ej mindre arbetets soliditet, än de
smakfulla mönstren och de behagligt verkande
färgblandningarna, är det likväl sällan man har
tillfälle att undersöka, genom hvilka medel
och under hvilka vilkor dessa arbetets yppiga
frukter utvecklats och mognat. Man fröjdar sig
åt hvad man ser, man instämmer gerna i de loford,
man omkring sig hör uttalas, man yttrar sig på
sin höjd med eller mot de omdömmen, juryn med sina
prisbelöningar stadfåstat, och åtnöjer sig för öfrigt,
derest särskilda orsaker icke framkallat en mindre
välvillig stämning, med att bland minnena från
utställningen medtaga, som ett samladt intryck,
en känsla af glädje och tillfredsställelse öfver den
arbetets triumf, man bevittnat.
I nio fall af tio kan man säga, att denna känsla dock
väsentligen skulle stegras, ja, ej sällan nå gränsen
af beundran, om man direkt från utställningslokalen
förflyttades till tillverkningsorten, till fabrikerna,
till arbetarnas hem, och finge se på hvad sätt det råa
materialet undergår sin förvandling, tills produkten
i fullständigt skick framträder ur maskinen eller
arbetarens händer, för att intaga sin hedrade plats i
marknaden. Något hvar känner till, hvad till exempel
väfnadsindu-strien i Vestergötland åstadkommer -
dessa randiga, rutiga,
Väfvare i Jellalabad.
blommiga och på tusen sätt faso-nerade
väfstols-fantasier, hvilka tillika vanligast utgöra
den ree-laste verklighet. Få hafva dock någon
riktig föreställning om den enkla beskaffenheten
af de medel, genom hvilka denna industri af
en genom en nästan ofattlig flit långt drifven
yrkesskicklighet uppehälles. Vi afse nämnligen icke
här den väfnads-industri, som representeras af de
stora fabrikerna, utan den, som bedrifves af kojornas
invånare. Man kan gå från koja till koja
rundt om hela Marks härad och öfverallt finna samma
skådespel: en väfstol af torftigaste slag och i den
en qvinna, som arbetar som för brinnande lifvet. Detta
kan hon också sägas göra i dubbelt mått, ty på driften
i väfstolens slagbom, på skottspolens fart och på
tillväxten af välbommen - att ej tala om uthålligheten
i väfverskans armar - beror merendels familjens hela
existens. Väfstolen är dess enda skördgifvande åker,
ofta dess enda mjölkande ko. Han måste således vara
i gång jämnt och ständigt. Att ändå den inkomst,
han gifver, icke är ens ett godt dagligt bröd, derom
vittnar kojans’fattigdom, derom vittnar framför allt
den i förtid vissnade väfverskans utmärglade utseende.
Måste man finna det beundransvärdt, att denna
väfverska med så enkla hjelpmedel och under
sä tryckande omständigheter kan frambringa en
arbetsprodukt, som uthärdar täflan med det bästa i sin
väg, hvad skall nian då säga om den väf-vare, hvilkens
tillverkning hela verlden beundrar i de indiska
. 1880,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
