Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engel eller dämon. Emal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eng-el eller ci £1111011.
L
Jinnes det en författare, som behandlat subjektet
qvinna utan att säga, att hon är en gåta? ..?» Q
vinna, se sfinx", skref en gång en qvinnohatare i
sin ordbok, och huru många hafva icke både förut och
sedan påstått, att qvinnan är outgrundlig? Än är hon
en engel, än en dämon, och våra poeter likna henne
vid sol, måne och stjernor, vid rosor och violer,
vid dufva och näktergal, vid gasell och hind, vid
allt förnimbart mellan himmel och jord.
Qvinnan är lik solen, säger en gammal tänkare; på
afstånd gör hon er solblind, på nära håll bränner hon.
Qvinnotrohet är ett underverk, men mången, som eljest
tror på sådana, tviflar på detta, påstår en oartig
skriftställare.
För öfrigt spar man icke på ytterligheter: man måste
hata eller älska henne, förakta eller beundra henne,
beherrska henne eller vara hennes slaf.
En filosof karaktäriserar qvinnan på följande sätt:
Kärleken är hennes lockbete: de stora fiskarna dödar
hon, med de små leker hon. Sjelf älskar hon icke;
kärleken är blott ett medel att förskaffa henne
inflytande, och liksom krigaren söker hon strid,
men försmår bytet. Hon trånar icke efter det hjerta,
som gifver sig åt henne, utan efter det, som motstår
henne. Lik Delila triumferar hon öfver mannen och
nyttjar hans passioner för sina egna ändamål. Hon
har inga tårar för de sår, hon gifver. Hon vattnar
kärlekens träd så länge sommaren varar, men när hösten
kommer, klyfver hon obarmhertigt den aflöfvade stammen
och värmer dermed sin vinterträdgård.
Det behöfver icke bevisas, att dessa omilda omdömmen
icke slå in på regeln, icke ens på undantagen: de
passa blott på Delilor-och de äro icke qvinnor! Liksom
Simsons styrka låg i hans hår, så låg Delilas i hennes
hjertas tomhet. Om hon älskat, skulle hon blifvit
beröfvad sin makt. Kärleken gör blicken skum och
handen skälfvande; men den qvinna, som icke älskar,
kan alltid vara på sin vakt: hennes hand darrar icke
och ingen tår hindrar hennes öga att se den svaga
punkten, der hon kan stöta till.
Qvinnan är jämnt på spår efter hemligheter, men kan
aldrig bevara någon, är ett gammalt påstående. Men
hvarför har man då öfver hela den civiliserade verlden
så många qvinliga telegrafister? Huru mycket vandrar
ej på en timme, en dag, ett år igenom dessa flickors
händer och under deras ögon? Man kan vara viss om,
att dessa unga Evas döttrar icke så mekaniskt förrätta
sitt arbete, som kanslisten, hvilken renskref sin
egen dödsdom, utan att märka hvem den angick. Och
likväl har det hittills icke funnits exempel på,’att
någon qvinlig telegrafist »förtalat sig".
Om qvinnan icke kommit till insigt af sitt eget
väsende och sina pligter, icke är det af brist på
goda råd och kommentarier.
En vacker qvinna utan godt hjerta liknar en blomma
utan lukt.
En kokett qvinna kan reta, tjusa, men aldrig i längden
behaga. Det är med koketten som med väderflöjeln:
den slutar icke att vrida och vända sig åt alla håll
förr, än den blir rostig, och om den då fortfar,
gnisslar det så illa, att hvar och en vänder sig bort
med afsky.
En qvinna, som gråter, emedan den hon älskar råkar
se på en annan qvinna, är en toka, som förvattnar
kärlekens blomma, så att hon får bottensyra.
En qvinna, som alltid är färdig att hos andra qvinnor
finna fel, gör sig misstänkt, liksom pojken, hvilken,
för att dölja att han sjelf ätit upp kakan, sade att
brodern gjort det.
En hustru, som vårdslösar sin man, skall drifva
honom från hus och hem; det vet hon, och dock visar
hon sig för mannen i papiljotter, för att hafva så
mycket vackrare lockar, då hon skådas af andra. Som
fästmö var hon idel solsken i hans närhet; som hustru
spar hon på Ij u f va leenden hemma, när ingen annan
än mannen ser henne, men är tjusande .och full af
behag för främmande. Jakob är icke den ende man,
som. funnit makan vara en annan qvinna än bruden.
Så der låta våra moralpredikanter; men har väl
någonsin en varning för svag is afhållit djerfva
skridskoåkare att våga lifvet för nöjet att väcka
beundran?
Hvarför sätter qvinnan så ofta sin sällhet på spel,
hvarför framstår hon stundom som en paradox? Månne
icke för att behaga er, skapelsens herrar, som
nödvändigt vilja att hon skall vara engel eller
dämon? Man måste göra er rättvisa och tillstå, att
ni lika så snart nöja er med den senare som med den
förra, ja, att ni offra mer på dämonerna än englarna.
Det har funnits en filosof, som indelat qvinnorna i
två kategorier: de, som äro älskade, och de, som icke
äro älskade. Den qvinna, mannen älskar, intager honom
helt och hållet. Går han ut, skyndar han tillbaka till
henne; sofver han, drömmer han om henne; äter han utan
hennes sällskap, har han ingen aptit; han är en svag
varelses ännu svagare slaf. Huru mången Herkules har
ej hållit i garnhärfvan åt en skön Omphale!
Den qvinna, mannen älskar, kan vara stolt, kan
behandla honom illa - han är ändå tacksam för de
smulor, som falla från hennes nyckers rika bord. Deji
qvinna, han icke älskar, kan tilltala honom med
rörande innerlighet: han märker det icke.
Den qvinna, han älskar, har ofta ingen känsla för
honom. Den qvinna, han icke älskar, tillber honom
kanske af hela sin själ.
Den qvinna, han älskar, kan hafva tusen olater:
hon är alltid en engel. Den qvinna, han icke älskar,
må vara ett dygdemönster: hon har ändå tusen fel.
Den qvinna, han älskar, kan locka honom in i de
galnaste äfventyr. Den qvinna, han icke älskar,
kan icke förmå honom att i regnväder gå tvärs öfver
en väg.
Den qvinna, han älskar, bryr sig kanske icke om, huru
mycket han älskar henne. Den qvinna, han icke älskar,
skulle evigt minnas ett vänligt ord, om än aldrig så
tanklöst uttaladt.
Den qvinna, han älskar, är ofta hans onda engej,
som leder honom i förderfvet. Den qvinna, han icke
älskar, skulle vara hans goda engel och rädda honom,
om han blott tilläte det.
Den qvinna, han älskar, tröstar sig öfver hans förlust
och går kanske på bal samma dag, han begrafves. Den
qvinna, han icke älskar, sitter på hans ensliga graf
och gråter.
Qvinnan, liksom blomman, lefver blott ett skenlif,
påstår en filosof. I dag i salongen, i morgon på
sophögen. I dag skön och röd, i morgon gul och död. I
dag omfladdrad af glänsande fjärilar, i morgon rof
för snåla maskar. I dag den yppiga rosen, i morgon de
vissnade bladen. I dag smekt som ljuf och doftande,
i morgon tåld som läkeört - det är blommans, det är
qvinnans lott!
Lyckligtvis hafva icke alla ett så dystert
åskådningssätt: Schiller ställer qvinnan vida högre,
och i en legend heter det, att der Moses’ syster
Miriam gick fram, upprann i hennes spår en källa,
som torkade ut, då hon dog. Man kan icke gå längre
i beundran för qvinnan.
En humorist från "den gamla goda tiden" liknar
qvinnan - det vill säga den vackra qvinnan - vid
en tobakspipa. Pipans bestämmelse är att föras till
varma läppar, och att suga dess munstycke är ljufvare,
än den ljufvaste honung . . . Pipan är till för att
rökas - qvinnan är till för att mottaga rökelse. Pipan
kommer en ofta att taga sig en liten blund-huru mången
gång kommer icke en vacker flicka oss att blunda för
allt annat? Pipan är ett sällskap - kan man önska
sig bättre sällskap, än en behaglig qvinna? De bästa
piporna äro af sjöskum - de vackra qvinnorna härstamma
genom Venus från hafvets skum.
Deremot skilja sig piporna och de vackra qvinnorna i
mångahanda saker, om man får vara uppriktig. En pipa
kan hvar enda karl hafva på sin hylla, men en vacker
flicka står alls Jcke. att "ta’ på hyllan". En pipa
ger oss goda konsept, men en vacker qvinna kommer
oss att tappa konsepten. Det hör just till en pipa
att vara stoppad, men en vacker qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
