Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hemmets stilla verld - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
dufvan alla dagar- men nästa lördagsmorgon var hon
åter på besök, lika tam, lika skön och lika förtjust i
sina kamraters sällskap. Dock, hon måste hafva haft
någon längtan, ty hon dröjde ej heller denna gång
längre än en dag.
Tredje lördagen var hon åter tillbaka, men då var hon
åtföljd af make och son, lika skönt skiftande i alla
färger, som hon sjelf, lika tama och tillitsfulla.
Nu hade hon med sig dem, hon älskade, och nu stannade
hon qvar med sin familj. Hösten kom och flyttningen
skedde och de små emigranterna följde oss till det
nya hemmet, der de fingo ett stort, ljust dufhus
och tycktes trifvas väl. I många år voro de hos oss,
och liksom den första lördagsmorgonen den sköna du
f vans ankomst tillhviskade mig godt hopp för vår
okända framtid, ett hopp som stärktes, då hon kom med
de sina och stannade qvar, likaså visade det sig, att
hon hade lyckan med sig. Jag frågar henne ej längre:
"hvem styrde hit din väg?», ty äfven denna lilla
händelse i mitt lif har lärt mig, att lyckan aldrig
skyr det hem, der kärlek, fromliet och förnöjsamhet
äro som barn i huset.
II». "Den olbemärlsrtes taelt.
^Gå upp till skogsbacken vid X-tullen och stryk af
litet enris att pryda förstugan med», sade matmodern,
»jag hade alltid girlander omkring väggarna af sådant,
då vi bodde på landet, och det såg så prydligt ut;
jag ville så gerna hafva det äfven i år, ehuru
vi bo i staden; men bryt äfven af några qvistar,
de vackraste du kan finna på buskarna, så skola vi
sätta dem i vaser, det är ändå litet grönt.»
Och Kerstin, tjenstflickan, tog hem afstruket ris
och lade i förstugan i djupa festoner; och vackra,
rediga qvistar blefvo
satta i en glasskål på julbordet. De voro litet
gulaktiga nu i kalla vintern, men det var ju ingalunda
att undra på; det gladde, ändock den unga husmodern
att se dem; hon älskade så innerligt det sköna,
herrliga, friska: landet. .
Till nyåret reste familjen bort, och enriset stod i
sin skål i den ljusa, varma våningen och njöt af sin
lycka att slippa stå midt i snödrifvan och frysa.
»Huru godt vi ha’ det här», sade de stackars, små
qvistarna till hvarandra, »och huru glad och nöjd hon
gick här och smekte oss alla dagar, oss, som andra
afsky! Vi älska henne derför och äfven derför, att
hon ej försmår den föraktade enbuskens kärlek. Om
vi kunde visa, att vi älskade henne l Om den, som
skapat oss, ville skänka oss förmågan att göra något
till hennes glädje! Om han blott ville, ty nog veta
vi att han kan!» Och naturens herre kunde och ville;
ty när familjen efter en vecka återkom, hade qvistarna
skjutit friska, gröna skott, och glädjen hos husmodern
var som ett lyckligt barns. Men de gjorde mera, de
hade fått förmåga till mycket mer än så, de satte
gröna knoppar efter ännu åtta dagar och voro grönare
än någonsin, de voro som ute i naturen, då vår och
sommarvärme herrska, och inom kort strödde de sina
fina blomfrön rundt omkring sig - de blommade för
sin vän!
Och qvistarna hörde och sågo sin vårdarinnas
förtjusning och uppbjödo alla sina krafter att
underhålla den. Men i sin kärlek och uppoffring
ansträngde de sig så mycket, att de icke förmådde
mer. Och när syskonen ute i naturen i vanlig tid på
våren började grönska, då voro de döda, men de hade
dött med glädje, ty deras korta tillvaro hade icke
varit betydelselös: de hade spridt ren, oskyldig
glädje i ett menniskohjerta.
tir1 v&ir flottan minnen.
XVIII. Eii rask löjtnant.
l n af de officerare, som mest utmärkte sig för
skicklighet och mod under 1788-90 års krig, var
löjtnant Gustaf Klint (se denna tidskrift 1879
sid. 260). Ehuru ung, hedrades han ofta med de
vigtigaste uppdrag, såsom att afgå som parlamentär,
att kryssa i skärgården, för att uppsöka t j en-liga
inlopp och ankarplatser, skaffa underrättelser om
fiendens ställning och så vidare. Flera gånger hände
det, att Klint under sina äfventyrliga sjöfärder var
mycket nära att blifva tillfångatagen, och en gång
hade han under snötjocka kommit så nära en >med svensk
flagg seglande rysk fregatt, att han ofelbart fallit
i fiendens händer, om icke några klippor funnits
i närheten, bakom hvilka han med sin lilla farkost
lyckats dölja sig.
Efter slaget vid Högland den 17 Juli 1788,
i hvilket svenskarna emot en öfverlägsen fiende
häfdat sitt gamla rykte för tapperhet, hade svenska
örlogsflottan uppehållit sig i Finska viken och
låg sent på hösten till ankars vid Sveaborg. Under,
den stormiga, mörka och kalla årstiden kunde icke
några större krigsföretag med flottan ifrågakomma,
helst som flera af skeppen behöfde repareras och
sjukdom härjade om bord. Men deremot förehades ifriga
öfverläggningar mellan konung Gustaf III, hertig Karl
och det högre befälet om, huruvida det vore rättast
att upplägga skeppen i Sveaborg eller att segla med
dem till Karlskrona. Det sistnämnda var ovilkorligen
det förmånligaste, för att få skeppen iståndsatta
efter de skadp, som inträffat under sjöslaget vid
Högland. Men som vmaipfeferade,- att den öfverlägsna
ryska flottan ännu hölL sjön, vågade man icke med
de af sjukdom hemsökta besättningarna gå till sjös,
innan man vunnit full visshet om att kunna undvika
ett möte med fienden.
Den -4, 5 och 6 November hade löjtnant Klint med sitt
lilla rekognosceringsfartyg Makrillen seglat utefter
den del af fiendtliga kusten, der man förmodade att
ryska flottan skulle finnas, så framt den ej redan
lagt upp i Kronstadt, Inga ryska fartyg fingos i
sigte. Efter återkomsten till Sveaborg, der löjtnant
Klint rapporterade utgången af sin expedition, fick
han mottaga följande order, daterad 8 November:
»Löjtnant Klint skall inom fyrtioåtta timmar
inrapportera, om ryska flottan seglat till Kronstadt,
och begifver sig i detta ändamål till Svartholm,
Orrengrund eller Högland». Detta var lättare sagdt
än gjordt; men den unge löjtnanten gick genast till
segels med Makrillen, för att, så vidt möjligt var,
fullgöra den stränga befallningen, och kom dagen efter
på morgonen till Svartholms fästning. Der fick han
veta, att redan för en månad sedan hade lotsarne vid
Orrengrunds bak öfvergifvit bevakningen, emedan isen
låg långt ut till sjös. Någon underrättelse om ryska
flottan fanns således ej der att hemta. Tjugofyra
timmar af den medgifna korta tiden voro redan
förflutna, och inträffad stiltje och mist hindrade
vidare segling med Makrillen. Klint var dock icke
rådlös. I en roddslup fortsatte han resan öster
ut, fast besluten att söka upp Högland, ehuru ön
innehades af ryssarna, farleden dit icke var honom
tillräckligt bekant och tjockan ej medgaf någon
fri utsigt. Kompassen var hans enda tillförlitliga
vägvisare. Efter att hafva rott några timmar,
träffade han lyckligtvis en gammal fiskare, som gaf
honom alla de upplysningar, han behöfde. Mannen sade,
att på mer än en månads tid hade ingen annan än han
fiskat i hela trakten och att under det han den 2
November i vackert väder och laber bris halfvägs mot
Högland varit sysselsatt med sitt yrke, hade femton
örlogsskepp kommit honom så nära, att han sett och
hört folk om bord. Denna flotta styrde ostvart hän
förbi Högland. Glad öfver underrättelsen, vände
löjtnant Klint genast åter till Sveaborg, dit han i
rattan tid ankom med den vigtiga upplysningen.
Den 20 November^ gick flottan med gynnande vind till
segels från Sveaborg, hvars hamn strax derefter blef
isbelagd och var,tillfrusen hela;vintern. Efter
sju dygns segling, som försvårades af/under/tiden
uppkommen motvind med storm och hagelskurar, inkom
flottan lyckligen till Karlskrona.
4 ^ Gr. C. Witt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
