Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. II. Militärbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
emellertid de sista dödande dropparna af det gift, som
hon hela denna qväll med sådan begärlighet insupit.
Hvad hon kände sig stolt och lycklig att vid hans
arm vandra genom dessa rum, denna sällskapskrets,
hvari hon aldrig mer skulle få inträde! Med hvilka
nyfikna blickar beskådade hon icke allt ifrån takets
bildhuggerier, lystrernas Ijusgrnpper, dekoreringen
af blommor och trymåernas glans, till det lilla
toalettrummets symmetriska, snöhvita draperier och
golfvets mjuka matta, hvaröfver hennes egen, lilla
sidenklädda fot tycktes sväfva!
Sjelfva buffeternas läckerheter och smakfulla
anordning ägde för henne nyhetens behag, och slutligen
supén, hvarpå löjtnant Max bjöd sina slägtingar i ett
af smårummen, huru fin, huru munter och förtjusande
var den ej!
Man skulle kunna säga, att hon njöt af allt med samma
olycksbringände glupskhet, som en stackars kalf,
hvilken ifrån en torr, af betad backe kommit in på ett
klöfverfält, hvarifrån han hvarje ögonblick fruktar
att blifva förjagad.
"Nåväl, Susanna», sade Hillevid, då de båda flickorna
kommit hem, "nu har du sett en af de trefligaste
baler under säsongen . . . man har alltid så roligt
der, men det var i afton bra trångt och det kom
sig deraf, att man till och med lär hafva sålt
biljetter dertill. . . Kan du tänka dig något så
opassande!» tillade hon, qväfvande en gäspning och
matt framsträckande sin fot åt kammarpigan, söm höll
på att snöra upp hennes hvita sidenkängor.
»Max berättade mig det», återtog hon, då Susanna
tycktes alldeles oberörd af detta förhållande, »och om
det är sannt, så tror jag, att militärbalerna snart
hafva spelt ut sin roll; man har ju då alldeles
förlorat iden deri ... Men hur är det med dig,
Susanna? . . . Har du icke haft roligt?»
»Om jag haft roligt!» utropade denna lidelsefullt,
sammanknäppte händerna, sträckte sina bara armar
öfver hufvudet och sprang fram till Hillevid, som
hon häftigt omfamnade. »O, jag skall aldrig kunna
tacka dig, som jag vill, för det nöje du denna afton
skaffat mig!»
Hillevid gjorde en varnande åtbörd vid denna opassande
öfverdrift och blickade på kammarpigan, som i det
samma neg vid dörren och aflägsnade sig.
»Man bör icke vara så der ohejdad i domestikernas
närvaro», sade hon undervisande och förmådde
den. halft knäböjda Susanna att stilla och anständigt
sitta ned bredvid sig i soffan.
»Se så, nu kunna vi prata ostördt, om du icke är
sömnig.»
»Jag sömnig! Åh, jag tycker mig aldrig kunna blifva
sömnig . , . Jag har aldrig i mitt lif varit så vaken
som i natt, derför att jag icke gjort annat än sofvit
ända tills jag kom hit.»
Hillevid skrattade och såg med en viss förvåning på
sin väns strålande ansigte.
»Det är sannt; du har verkligen aldrig sett ut så,
som jag nu ser dig ... Det var bra roligt, att du
fick vara med för en gång.»
»För en gång, ja, . . endast för en gång», upprepade
Susanna suckande.
»Och det kan just vara nog», återtog Hillevid,
»ty man bör se den så kallade fina verlden, för att
riktigt veta huru tråkig den i grunden är; man blir
snart trött derpå . . . Hvad mig angår, så tänker
jag också med det allra första lemna den ...»
»Du! Hvarför det?»
»Derför, att jag gifter mig så fort jag kan.»
»Men då får du ju så mycket mera roligt der - en fru
är alltid mera oberoende.»
»Hvad tänker du på! ... Tror du dig blifva mer
oberoende, sedan du blifvit gift med din adjunkt och
blifvit en liten prestfru på landet?»
»Det blir jag aldrig!» utropade Susanna häftigt. »Det
är dessutom en stor skilnad . . . Du, Hillevid,
blir en rik och förnäm fru . . .»
»Hvem säger dig det? . . . Tvärt om, om jag verkligen
gifter mig, så blir jag lika landtlig och kanske lika
fattig som du.»
»Det är icke möjligt! ... Du skulle vilja lemna
all denna lycka, dessa nöjen, detta lif af lyx och
njutning, detta smakfulla och eleganta hem? . . Nej,
jag tror dig icke!»
»Men, Susanna, så du talar! . . Älskar du då icke
din fästman mycket mer, än allt det der, som du
så beundrar?»
»Jag . . . Nej, det tror jag icke ...»
»Kan du ett ögonblick vara villrådig derom? . . . Jag
vet då med full säkerhet, att jag älskar den ende,
jag vill hafva till man, långt högre än något annat i
verlden och att jag vill vara och lefva som han, det
må nu vara i hvilken krets som helst. . . Uppriktigt
sagdt, tycker jag icke, att allt det öfverflöd och
all den lyx, hvaraf jag njuter, eftersom jag har dem,
äro-så afundsvärda, de äro ofta mera besvärliga, ty
de äro ju i sjelfva verket arrangerad mera för andra,
än för oss sjelfva; om aldrig någon annan än jag sjelf
och min familj såg dessa dyrbara mattor, speglar,
gardiner, ljuskronor och allt det der, så skulle jag
finna mig lika väl och hafva lika mycken, om icke mer,
trefnad, ifall gardinerna voro af kattun, mattan
af hemväfdt ylle och speglarna rent af försvunne;
det är egentligen endast för vår’fåfänga alltsammans,
inser du icke detta, och jag tycker nästan, att ingen
anmärkning derom kan vara mer träffande, än den vår
tvätterska ifrån landet yttrade, då hon händelsevis
kom in i rummen och med ett beklagande uttryck sade:
’Bevara mig, hvad herrskapet måtte hafva mycket besvär
att hålla i ordning all den här x grannlåten!’ Hade
hon icke rätt?» tillade Hillevid skrattande.
»Nej, hon var endast dum», svarade Susanna. »Och jag
bryr mig alls icke om att tänka på, hvarför det är så
förtjusande, jag känner endast, att det så är och jag
fattar icke huru du, som är uppfödd och van dervid,
kan tala och tänka så som du gör.»
»Ja, det är kanhända besynnerligt, men jag tror,
att det kommer just deraf, att jag ständigt sett
det omkring mig och på samma gång lärt mig att tänka
deröfver och gifva det endast sitt rätta värde.»
»O, men detta värde är omätligt! . . . Det är så
fruktans-värdt stort, att man, för att kunna lefva
det förutan, aldrig bör äga en aning derom.»
Hillevid ryckte till och kände sig illa till mods
vid den lidelsefulla toneri af Susannas röst, men
hon svarade småleende:
»Sådan öfverdrifven och romanesk liten toka
du är! . . Den här balen har verkat en riktig
öfverretning hos dig ... När du kommer hem och
din fästman fått ett pastorat, så tänker du icke
så ... Åh, men se, der ligger ju ett bref på mitt
skrifbord!» afbröt Hillevid och steg upp ifrån soffan.
»Det är från Leontine . . . Låt se hvad hon skrifver
. . . Hennes tant är rest, hon kommer i morgon
qväll. . . Åh, det var just nätt och jämnt för dig
att få spela hennes roll för en enda qväll, ty ,detta
gjorde du verkligen för flera af de unga herrarna»,
tillade Hillevid muntert. »Max tog alldeles för
gifvet, att du var den rika landsortsfröken," han
meddelade sin öfvertygelse åt andra och han fick
icke reda på sitt misstag förr, än just då vi gingo
utför trappan och skulle fara hem... Det var för
löjligt att se hans och ännu mera grefve Laun-burgs
förvåning!. . Jag slår vad, att om de kunde göra
sig oberoende af den välsignade rikedommens nimbus,
så skulle kanske icke den verkliga Leontine vinna på
jämnförelsen ...»
»Men det kunna de icke . . . och jag undrar icke
alls derpå», sade Susanna med denna fattigdommens
och okunnighetens naturliga, men sorgliga bitterhet
och afund.
»Se så, nu slår pendylen der ute i salongen, klockan
är tre och jag dör af trötthet och sömn . . . God
natt, Susanna! I morgon måste du resa och så glömmer
du snart denna qväll. . .»»
»Aldrig glömmer jag den», svarade Susanna och försvann
genom dörren till sitt rum.
Halftannat år derefter, en vacker höstafton,
åkte ett litet sällskap af tre personer hem från
Djurgården. Det var den verkliga fröken Leontine von
"Wöhler och hennes vän Hillevid, nu fru Stjerneskanz,
gift sedan blott ett par dagar med sin kusin, löjtnant
Max, som satt midt emot de båda damerna.
Man hade, förlängt sin promenad litet mera, än man
ämnat, och det var nu redan temligen skumt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
