Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skörd. Edv. Evers - En dröm. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skörd.
, röttas ej af dagens rnöda, Djerf ve, unge
vingårdsman! Drufvor, sköna drufvor, glöda, Der du
nyss en öken fann.
Kort är stunden, fältet vida, Låt din spade vandra
fort. Snabba timmarna ej bida, Snart står du vid
nattens port.
Gif dig ej, fastän du känner Hårda pröfningarnas
mängd, Ej, när solens hetta bränner Hvarje blomma i
din ängd.
Så och skörda - det är lagen. För oss alla gäller
den. Hvad du offrat under dagen Ger dig aftonen igen.
Då hvar svettens droppe blifver Till en perla
underbar, Som en återspegling gifver Utaf allt,
du verkat har.
Då all sorg, som du stängt inne I ditt hjertas tysta
vrår, Löser sig för klarnadt sinne Uti frid och sång
och vår.
Då ditt mannahopp omsider Och din första barndoms bön
Efter långa qval och strider Ändas med en seger skön.
Derför tröttas ej du djerfve, Unge, trogne
vingårdsman! Till en evig skörd din kärfve Evigheten
byta "kan.
Edv. Evers.
dröm.
Teckning af Sylvia.
I.
i eke skall du tro på drömmar!» På sjelfva
bröllopsdagen hade professor Wahdel yttrat dessa ord
till sin brud, då hon tårögd slutit sig intill honom.
"h, det var alldeles som en verklighet», hade hon
sagt, »jag såg dig så tydligt, som jag ser dig nu
... man bar in dig, vatten dröp omkring båren och jag
kastade mig öfver den. Du var död, drunknad . . . Mitt
hjerta sammanpressas ännu vid den känslan ...»
Gamla öfverstinnan Rediger, hos hvilken bruden vid
denna tidpunkt af sitt lif hade vistats och som denna
dag uppträdde i moders ställe, hade börjat tala om
dålig matsmältning som orsak till oroliga drömmar
samt påstått, att den kära Helga Igelsköld troligtvis
förtärt något otjenligt, hvarpå hon framkastat ett
par ord om en hummer å la daube.
På denna mindre poetiska anledning till en uppskakande
dröm tycktes det blifvande äkta paret icke hafva
lemnat någon synnerlig uppmärksamhet, ty det hade
dragit sig tillbaka l en fönstersmyg, der han fattat
hennes händer och hållit dem slutna mellan sina. Väl
för tusende gången under sin förlofningstid hade han
funnit bevis på, att han verkligen var älskad, och
han kallade sig i denna stund för den sällaste bland
dödliga. Det var ljuft att till och med i en dröm se
sig saknad och afhållen. Den öfverlycklige professorn
hade dock icke varit egoistisk i sin fröjd. Han hade
velat dela med åt sin brud något af den glädtighet,
som lifvade honom, han hade velat skingra hennes
nedslagenhet, han hade velat föra henne på andra
tankar, och då hans blickar fallit på den vackra
blomsterbukett, som han nyligen sändt henne, hade
han hviskat, att hennes fägring vida öfversteg den
doftande rosenknopp, som hon bar fästad i sitt skärp.
Men bruden hade icke smålett.
»Du får aldrig fara på sjön, Ludvig, aldrig», hade hon
sagt och dervid sett honom djupt in i ögotteh. »Må
vara, att jag förefaller dig barnslig, jag rår icke
derför . . . Kanske jag har en allt för liflig fantasi
. . . Jag kan icke glömma detta liktåg och tycker
mig ännu se, huru det långsamt kom framåt vägen. Till
och med i drömmen har döden något förfärligt.»
»Men nu har du mig här, älskade», hade professorn
svarat, och hans ögon hade strålat, ty den lärde
mannen hade verkligen kännt sig smickrad öfver den
sensation, hans inbillade död hade uppväckt.
SY. Familj-Journ. 1880.
29-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
