Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frederick Marryat. B. F. Olsson - Fiskargossens Mälarvisor. Zacheus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
heten sårande hänsyftningar. Yankees grepos
af raseri öfver den i deras tycke oförsynta
anspelningen. leke nog, att hans böcker blefvo
brända, utan man anförtrodde äfven honom sjelf in
effigie åt lågorna-, icke nog, att man offentligt
smädade honom, utan man föresatte sig äfven att
fjädra och tjära honom. Under smädelserna och grinet
fortsatte emellertid kaptenen lugnt sin resa genom
Unionen. Småningom gaf sig raseriet, och sedan Marryat
vid en festmåltid gifvit en försonande tolkning åt de
sårande ord, han yttrat, återställdes fullkomligt det
goda förhållandet. Detta hindrade dock icke Marryat,
att i sin Daglol i Amerika (1839) på ett ganska
hårdhändt sätt behandla amerikanska institutioner,
förhållanden och personligheter.
Efter återkomsten från Amerika slog sig Marryat ned
på sin vackra egendom Landham, der han tillbragte
de sista femton åren af sitt lif, sysselsatt
med litterära arbeten och med omsorgen om sitt
landtbruk. Alstren af hans penna under detta skede
kunde i allmänhet icke mäta sig med hans föregående
arbeten och rönte icke heller samma bifall som dessa,
Hans kraft var nu bruten och en tilltagande sjuklighet
fördystrade dessutom hans lynne. Från denna tid äger
man i behåll en ganska vidtomfattande korrespondens*
som vittnar om det stora anseende, han åtnjöt bland
den tidens mest framstående skriftställare. Sin
skriftställareverksamhet afslutade han med romanen
Monsieur Violet, Valérie och Barnen i nya skogen,
en ungdomsbok, hvilken intager en framstående plats i
serien af de många, lifliga skildringar, han skref för
de unga. 1848 mottog han den sorgliga underrättelsen,
att hans son Frederick, en rikt begåfvad yngling,
officer vid flottan, hade omkommit, under en kryssning
i Medelhafvet. Detta slag träffade hårdt Marryat och
kort derefter hemsöktes han af sitt vanliga onda:
bristning af ett blodkärl. , Efter någon tids aftyning
dog han i Augusti 1848. Bland hans efterlefvande barn
är den framstående författarinnan Florence Marryat
särskildt känd genom sina romaner. Hans broder, Horace
Marryat, utgaf den värderade resebeskrifningen »Ett
år i Sverige».
Kapten Marryat var till det yttre en reslig man,
med ovanligt välbildade lemmar. I de djupt liggande,
gråa ögonen skimrade skalkaktighet och munterhet,
den, under det mörka håret framträdande, breda
pannan vittnade öm intelligens och ansigtsuttrycket
tolkade frimodighet och öppenhet.. Derigenom, att
det ena ögonbrynet satt högre upp än det andra, bar
hans ansigte städse prägeln af något forskande. Till
sitt lynne var hän varmbjertad och god, men i högsta
grad hetlefrad och snarsticken. Också råkade han
lätt i delo med folk,, hans intimaste vänner icke
undantagna. När han var vid godt lynne, kunde han
dock utveckla den största älskvärdhet, synnerligast
då han befann sig tillsammans med .barn, hvilka han
ägde en verklig förmåga att tjusa. Visserligen skrämde
hans tvära sätt dem i förstone, men sedan han börjat
uppduka en berättelse ur sagans eller verklighetens
verld, ville de aldrig skiljas från honom. Hans
behof af verksamhet var nästan omåttligt. Den
ofantliga produktivitet, han utvecklade i litterärt
hänseende, upptog blott en del af hans tid, gaf luft
endast åt ett ringa mått af hans ständigt spända
inbillningskraft. Hans oroliga själ närde tusentals
planer, den ena vildare än den andra. Ofta hände det,
att han midt i natten uppväckte sin bror Horace,
för att meddela honom ett nyss fattadt beslut om en
resa till Australien, om inköpandet af en ofantlig
egendom i Ungern eller om en treårig resa i öknen. Om
den yrvakne brodern då vågade anhålla att få sofva i
fred, greps Marryat af den ursinnigaste vrede. Med
sina förläggare låg han jämnt i delo, fastän han
erhöll de mest storartade honorar för sina arbeten (de
inbringade honom omkring fyra hundra tusen kronor). På
sjömansskrock trodde han blindt och hade syner af
fränder och vänner, som uppenbarade sig för honom i
sitt dödsögonblick.
Som författare intager Marryat ett ganska framstående
rum i Englands litteraturhistoria och innehar
hedersplatsen bland de britiska auktorerna af
sjöromaner. En af de förnämsta beståndsdelarna i
hans talang är en sprudlande, okuflig lefnadslust,
som utmärker nästan allt, hvad han skrifvit. Det
förefaller, som hade han satt sig ned att skrifva utan
den ringaste föreställning om, hvad han skulle komma
att skrifva; sats efter sats tyckes flyta från hans
penna utan all ansträngning, utan all tvekan. Det
förefaller stundom, som vore han halfrusig af sitt
hjertas glädtighet, och han skyr aldrig att i sina
arbeten införa de mest groteska öfverdrifier i fråga
om karaktärer, språk och händelser. Han uppställer
endast ett vilkor: att de skola väcka skratt. Detta
absoluta vilkor skulle alstra dumheter och missgrepp,
om han icke utvecklade en naturlig takt, en god
omdömmesförmåga i fråga om det löjliga. Ingenting kan
i lif och rolighet öfverträffa »Peter Simpel», »Jakob
Ärlig» och »»Kadett John Easy». Hvilket outtömligt
galleri af original har hän icke i dessa berättelser
radat upp för oss!
Marryats romaner äro i högsta grad okonstnärliga
och ofta groft osannolika; men vi läsa dem med glad
förtjusning; vi tänka icke på fabeln, utan följa
endast de lustiga händelserna och de ännu lustigare
karaktärerna. Sjelfva Smollet har icke tecknat något
bättre än kapten Kearney med hans lögner och oskyldiga
skryt eller kapten To med hans passion för grisar,
för hans magra hustru och hennes piano. Marryat äger
också en särskild talang att teckna pojkar; hans
»Jakob Ärlig» och »Peter Simpel» icke endast roa,
utan intressera oss. På många ställen lägger han
derjämte i dagen en stor förmåga att gripa hjertat
och sätta dess strängar i rörelse. Fastän ytlig
i fråga om karaktärsteckningen, är han i allmänhet
trogen mot verkligheten och uppenbarar en omfattande,
om också icke mycket djup kännedom af hvad hans gamle
roddare kallade »den menskliga naturen». Det finnes
icke många författare, som äro så roande som Marryat;
hans böcker lifva upp som fradgande champagne.
B. F. Olsson.
Ju i äg är blott en fiskaregosse (^Yid Mälarens
vana strand, Men sjunger ändå mina visor För hela
Sverges land.
Jag har dem lärt af vinden, På äfventyr så rik;
Jag har dem lärt af vågen, Som diktat deras musik.
Ty alltifrån Sundets bölja Till Torne-elfvens språng
Finns ej så rikt ett vatten På saga och på sång.
Från Blekings blomsterdalar Till Lapplands hed i snö
Finns ej i Sverges rike Så underbar en sjö.
Hur mången gång jag har somnat, Och helst i min
barndomsdag Så stilla och ljuft vid din vaggsång, O,
Mälarvåg så klar!
Hur mången gåug jag har vakat, Ack, hela natten
lång! Jag fick ej en blund i mitt öga För sjöjungfruns
trolska sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
