Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
med största artighet uppträda hos det nygifta
paret. Unga fru Detloff, som städse mötte honom med
ett vänligt småleende, kom honom snart nog att trifvas
i en krets, der han var väl sedd och uppburen. Det
hände nu en och annan gång, att han i sällskapslifvet
icke uppträdde som sin hustrus skugga, utan helt
gemytligt glömde sig borta qvar samt lät sin hustru,
bäst hon behagade, sköta de nöjen, hvilka stodo henne
till buds.
»Du trifs ganska väl hos herrskapet Detloffs», sade
professorskan, då hennes man längre än vanligt hade
dröjt borta. »Du synes icke alls taga i betraktande,
att jag sitter hemma samt att ensamheten icke alltid
är särdeles angenäm.»
»Min engel», sade professorn, i det han helt
konfunderad blickade på henne, »du får förlåta.»
»Åh, icke någon ursäkt! Det är så vanligt, att vi,
stackars qvinnor, blifva förbisedda ... Ni, herrar,
sköta edra nöjen, och hus och hem komma i andra
rummet.»
»Men, min engel!»
»Jag har ju sagt dig, att ursäkter äro obehöfliga;
mitt lynne är icke stridigt, och jag vet att finna
mig i mitt öde.»
»Jag trifs mycket bra hermna», svarade den äkta
mannen, »och jag önskar icke något högre, än att
också du . . .»
»Åh, jag förstår, du missunnar mig de obetydliga
förströelser, som stå mig till buds . . . Du tycker,
att jag, lik en nunna, skall sluta mig här inom fyra
väggar ... Låtom oss icke tala ett ord vidare ... Vi
förstå sannerligen icke hvarandra.»
Professorn höjde en suck. Första gången i sitt
lif framkallade hennes ord full klarhet i hans
äktenskapliga förhållande, hans hustru hade
fullkomligt rätt - de förstodo icke hvarandra.
Men der professorn blef förstådd, der trifdes han
nu allt bättre och bättre. Yännens hem syntes honom
derför snart som en fridlyst plats, dit nådde honom
icke vissa obefogade förebråelser, dit hade hans
hustru nekat att följa honom, der var han sig sjelf
och der var honom godt att vara. Han reflekterade
just icke synnerligen häröfver, hans fredsälskande
natur dref honom endast till denna »vrå», och der
satt han stilla och nöjd och smålog i fulla måttet
af den mest oskuldsfulla sinnesfrid. Det låg alltid
en viss tankspriddhet öfver den lärde herrns görande
och låtande, men, oaktadt alla lärda distraktioner,
kunde den godmodige professorn icke annat än göra
små jämnförelser mellan sin egen hustru och fru
Detloff. Att han fann, att mycket i hans eget hem
borde vara annorlunda, är nog en möjlighet, han tillät
sig dock icke några anmärkningar, han trifdes endast
allt bättre hos sin vän, och en vacker dag, sedan
hans hustru gjort honom åtskilliga förebråelser för
hans smak att vistas utomhus, för hans förkärlek för
fru Detloff, den professorn i sitt hjertas renhet
icke ansett nödig att dölja, öfvergick hon till en
viss skämtsamhet, i det hon kallade honom »don Juan»
och sig sjelf en förbisedd »Elvira».
Dessa ord framkallade öfver professorns läppar ett
glädtigt skratt; han hade i sitt innersta icke ens en
aning om, att i dem kunde ligga en djupare betydelse,
och medN en hederlig mans lugna sinnesfrid drog han
nattmössan öfver sitt hufvud och lade det till hvila
på det äktenskapliga örongåttet.
Det hände emellertid efter detta, att den unga
professorskan fattade ett allt större och större
deltagande för den rödögda borgmästarinnan, hvilkens
mans görande och låtande de båda damerna kallade
»bedrifter» och hvilka skärskådades på det nogaste
samt framkallade mången suck öfver fru Wahdels
läppar. De båda damerna kommo då öfverens om, att
i äktenskapet icke var någon fröjd samt att de äkta
männen liknade hvarandra söm tvillingbär, vuxna på
samma stjelk. Snart nog skulle professorskan täflat
med borgmästarinnan i gråt-mildhet, derest hon
icke i rattan tid betänkt, att hennes vackra ögon
kunnat blifva förstörda af tårar. Hennes lilla inin
af martyr kom henne bättre till pass, och en vacker
dag observerades den också af öfverstinnan Rediger.
»Mitt barn, hvad går åt dig?» sade den gamla damen,
»du vet, att du på visst sätt har mig att tacka
för din lycka, du kan hysa fullkomligt förtroende
för mig.»
»Lycka?» upprepade fru Wahdel. »Min lycka är af det
slag, att jag skulle önska den ogjord.»
Den gamla öfverstinnan blef i hast så liflig i
vändningarna, som en fisk i smult vatten-, nyheten,
att herr och fru "Wahdel icke »drogo fullkomligt
jämnt», skulle vara särdeles välkommen för de kära
vännerna, och hon sade forskande: »Din man är således
icke som han bör vara, min söta? - och jag, som funnit
digovara ett mönster af fullkomlighet...»
»Åh, jag ber», sade den unga frun, men kunde icke
annat än medgifva riktigheten af sin moderliga
väns ord.
»Kära Helga, mången gång har jag tyckt, att du
gått för långt i undfallenhet... Med egna öron har
jag hört dig rådfråga din man äfven om den minsta
småsak. Nej, en sådan eftergifvenhet visade icke jag»,
och Öfverstinnan Rediger såg i denna stund ut, som om
hon skulle kunnat kommendera icke allenast sin man,
öfversten, utan också ett helt regemente soldater.
»Jag är af naturen eftergifven», svarade den unga frun
med ett ansigtsuttryck, såsom erkände hon härmed ett
stort fel, för hvilket hon bad om tillgift.
Den unga, eftergifna frun begaf sig emellertid
omedelbart till sitt hem, i det hon frågade sig
sjelf, hvad hon egentligen hade tänkt på, då hon mot
äktenskapets bojor hade utbytt en ädel frihet. Både
multnade och icke multnade Igelsköidar passerade
i hennes fantasi ett slags revy, med hvilken de
särskilda individerna just icke hade skäl att vara
missbelåtna, och hon såg bort till sin man, i det
hon vidare öfvertänkte en viss mesallians med dess
följder.
»Mår du icke väl, min engel?»
Professorskan gjorde en lätt böjning på sitt hufvud,
hon hade icke orsak till något annat, lifvet bjöd
endast på det, som var bittert och svårt. Hon gladde
sig likväl åt våren och landtlifvets enslighet, som
nu skulle Isomma, men i synnerhet längtade hon efter
en viss, liten, grönskande kulle, under hvilken en
uttröttad själ kunde få ro.
»Bevara mig, så du talar! Men landtlifvet skall
göra godt, och hvila är behöflig efter vinterns
nattvak ... Intet är så skadligt, som sömnlöshet,
den förorsakar en nervretlighet...»
»Milde himmel, är jag nervretlig!» Och nu, trots den
skada, som kunde vederfaras de vackra ögonen, brast
den unga frun ut i häftig gråt. »Det enda, som gläder
mig i allt detta elände är, att jag blir qvitt dina
Detloffs och ditt eviga spring till det der huset.»
»Men, min älskade, att jag en och annan gång tittar
in till Richard...»
»Och till hans vackra fru ...»
»Nå ja, jag blundar icke, när jag ser henne», inföll
professorn med ett småleende. »Du sjelf skulle tycka
om fru Detloff, i fall du gjorde hennes bekantskap,
och en vänfastare gammal gosse, än Richard, finnes
icke...»
»Min Gud, hvilka simpla talesätt har han icke lärt
sig hos det der folket!» mumlade professorskan,
under det professorn, ifrig att tala till. sina
vänners fromma, fortfor:
»Om vi skulle råka i någon förlägenhet - och man kan
ju aldrig veta, huru lifvet gestaltar sig-så vore
Richard kanske den ende, som räckte oss en hjelpsam
hand. Han brås på sin far. Förutan hans godhet skulle
jag ännu varit qvar i kojan.»
»En koja... åh, jag nedlät mig alldeles för djupt,
då jag gifte mig», suckade den unga frun i sitt
hjertas innersta.
»Hvad vår flyttning till landet beträffar», återtog
professorn alltjämnt med samma godmodiga uttryck,
hvarmed han börjat denna lilla äktenskapliga scen,
»så har Richard Detloff hyrt...»
»Angående din väns affärer och hans görande och
låtande undanber jag mig alla detaljer.»
»Som du vill», sade professorn kort och gjorde
några steg fram och tillbaka öfver golfvet. För ett
par sekunder tycktes hans vanliga sinneslugn och
tålmodighet riäÄn vara på väg att öfvergifva honörn,
men då hans lilla dotter i detsamma kom inspringande
och’ hans fru befallde: »släpp ut henne», så tog
professorn henne i sina armar och bar henne in till
den vanliga förvisningsorten – barnkammaren - der han
snart helt muntert hördes skratta i kapp med barnet.
(Forts. sid. 247.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
