Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
I detta ögonblick återfingo hennes lemmar en plötslig
och aldrig förr anad spänstighet. Hon reste sig upp,
hon nästan flög ned mot stranden, hon ville kalla
sin make tillbaka, ville ropa hans namn, men det
kom icke ett ljud öfver hennes läppar. Milde Gud,
om hennes dröm skulle blifva verklighet!
De förflutna årens äktenskap ilade som en ljungande
blixt genom hennes själ. Ja, hennes man hade
sannerligen haft rätt, då han sagt henne, att han
gjort hennes bekantskap under icke särdeles lysande
omständigheter. Hon hade honom verkligen att tacka
för allt och hon kunde icke förstå, huru hon någonsin
kunnat glömma det! Medgång hade alstrat högmod,
och högmodet hade slagit henne med blindhet. Hennes
tycken och hennes nycker hade skapat allt annat än
hemtrefnad. Det lif af stilla frid, efter hvilket han
längtat och hvarom han under deras förlofningstid så
ofta talat, hade hon aldrig sökt förverkliga. Huru
eftergifven, huru sannt älskande hade han icke varit,
under det hon med den skefva uppfattningen af hennes
eget jag, med dess sken af förträfflighet, ständigt,
oupphörligt gifvit honom skäl till klagan, utan att
dock en klagan hade blifvit höjd!
Dessa tankar kommo icke sammanhängande, icke som
en följd, utan lik en känsla, hvilken slog ned i
hennes själ och sargade den med sanningens makt. Hon
tryckte händerna mot sitt qvalfyllda bröst, medan
hennes ögon stirrade bort öfver de skummande vågorna,
der vattenmassor hvirflade omkring, utan att hennes
blickar kunde upptäcka den hon sökte.
Men hon visste hvad som skulle komma, hon väntade
andlöst, hon förutsåg, att hon icke skulle undgå
sitt olycksöde. Hon hade ju icke förtjent bättre,
hon hade stött sin lycka j ifrån sig. Det var henne
plötsligen, som om en afgrund hade öppnat sig framför
hennes fötter, som om hon skulle störta ned i den,
och hon hissnade till, och derpå blef det henne, som
vore det hon sjelf, som kämpade med vågorna. Hennes
upplösta hår fladdrade omkring henne, det hördes ett
brus af stormen, och sedan följde en vindstilla -
vindstillan af hennes egna tankar.
Hon hemtade djupt efter andan. I den omgifvande
stillheten kände hon förebudet af något förfärligt,
det var som tystnaden strax fore en allt förhärjande
orkan. Hon visste, hvad som skulle komma -r och
det kom. Se, der borta vid vägen, hvilket långsamt
tåg! Liksom dragen af en osynlig makt, fördes hon
fram emot det. Hon såg båren, de vattendrypande
kläderna, de marmorbleka, välkända, ack, så välkända
anlets-dragen!
Hon sjönk liksom ned i en djup klyfta af sorg och
till-intetgörelse; allt, hvad som rörde sig omkring
henne, såg hon blott som i ett dunkel. Hon visste,
att man redde till den älskade makens graf, hon såg
det på de sorgsna ansigten, som voro i hennes närhet,
man gret öfver att hafva förlorat honom, och man
hade icke ett ord af deltagande för henne. Ja, hon
förtjenade det icke heller, hon sade detta till sig
sjelf, hon hade icke tagit vara på sin lycka, och han,
som låg der stel och kall, hade aldrig anklagat henne
och skulle aldrig höja en förebråelse mot henne.
Midt i denna sorg, detta tummel af sjelfanklagelser,
kom något, som liksom ryckte henne upp ur detta
försjunkande i tårar. Det var hennes barn, hennes
dotter: »Jag är hungrig», sade hon, »jag fryser.»
Egoistisk, som alltid, hade den unga qvinnan också
i sin sorg endast tänkt på sig sjelf och knappast
varsnat, hvad som tilldragit sig omkring henne.
Hvar hade de präktiga möblerna tagit vägen, hvar den
välmakt, som omgifvit henne? Hon slog händerna för
sitt ansigte - den kalla, förfärliga verkligheten
kunde hon icke längre utestänga.
Ett öfverdådigt lif och den slösande lyx, hon fört,
hade småningon undergräft välståndet, och då han var
borta, som arbetade för tillfredsställandet af hennes
behof, hade all glans
och prakt sammanfallit som om det endast varit en
glänsande bubbla. - Ja, huru mycket hade hon icke
haft honom att tacka för! Hon tog sitt frysande
barn i famnen, hon ville arbeta, hon’ ville lefva
för det, hon ville söka gifva en ersättning för hvad
det genom henne förlorat. Hennes vänner skulle räcka
henne en hjelpsam hand, och hon vände sig till sin
gamla beskyddarinna, öfverstinnan Kediger.
»I mitt hus», sade denna, »gjorde du bekantskap med
din man, och du har mig att tacka för en lycka,
som du, till min verkliga förvåning, icke tagit
vara på. Genom honom fick du en ansedd ställning i
samhället, för hans skull sågo vi dig gerna i vår
krets. Men nu, ja, min söta, allt, hvad jag kan göra
för dig, är, att du kan få stoppa mina strumpor...»
Den gamla öfverstinnan skrattade, tills hon blef
blå i ansigtet, hvarpå hon ropade till sig några
personer af den unga professorskans intimaste
väninnor, hvilka småpratande hade slagit sig ned
i ett närgränsande rum. Allt det hänsynslösa i
öfverstinnans beteende blef nu liksom efterhärmadt,
och den tårögda borgmästarinnan Kehnberg sade henne,
att hon för sin del icke ville umgås med en person,
som aldrig vetat iakttaga en passande måtta, men
att hon, känslig som hon var af naturen, nog skulle
skaffa henne ett och annat litet handarbete eller
rekommendera henne några elever i sång eller dylikt,
hvarpå man vände den unga qvinnan ryggen, i det man
temligen högt sade hvarandra, att derest den kära
Helga skulle svälta och frysa, så vore hon hvarken den
första eller den sista, som lede nöd, och att hon, som
så mången annan, finge finna sig i ett öde, hvilket
hon genom öfverdådigt lefnadssätt hade skapat åt sig.
Ja, blind, blind på mera än ett sätt! Och den
unga qvinnan tryckte sitt hufvud mot sitt barns
bröst. Lifvet låg som en ödemark framför henne. För
den bortgångne makens skull, för det barn, hon
bar på sina armar, ville hon dock icke modlös
sjunka tillsammans. Det hade fallit som fjäll från
hennes ögon, hon såg det förflutna lifvets falska
glitter, hon såg de kommande dagarnas försakelse
och förödmjukelse. Bäf-vande stod hon vid sin makes
grafkulle. »O, att få lefva sitt lif om igen, att få
godtgöra!» Med ett skrik kastade hon sig öfver den
grönskande torfvan ...
»Hvad står på, hvad går åt dig, Helga?»
Dessa ord, uttalade af en älskad röst, liksomaryckte
henne upp ur den tillintetgörelse, hon kännt, och
hennes förvirrade blickar funno ett ansigte, fullt
af lif, som smålog emot henne.
»Ludvig!»
»Aj, stöt icke omkull kräftkorgen, vi hafva gjort en
präktig fångst», sade professorn, som lifslefvande
stod framför sin ännu af ångest darrande maka,
»ovädrets utbrott jagade mig hem, förrän jag tänkt.»
»Åh, jag har drömt, drömt!» sade den unga frun
jublande, »men du skall se, jag skall draga nytta af
den drömmen.»
Och det gjorde hon också.
Sällskapslifvet förlorade i henne en ledande
stjerna, och hennes umgängesvänner funno samtidigt
härmed, att hennes fami^jangelägenheter voro högst
intresselösa. Man hade verkligen tänkt, att der
i huset få medupplefva några små, pikanta scener,
såsom en konkurs, förorsakad af misshushållning,
samt möjligtvis en äktenskapsskilnad som
följd. Öfverstinnan Kediger hade ju framkastat vissa
vinkar... Nå ja, man var beredd att ursäkta henne,
det är ju menskligt att misstaga sig, men professorns
hopp om ett angenämt hem hade gått i fullbordan, och
hans vänliga, godmodiga ansigte bar som bekräftelse
derpå ett alltjämnt tilltagande uttryck af sinnesfrid
och förnöjsamhet. »Fjällen» hade verkligen fallit från
hans unga makas ögon, det förflutna lifvets falska
glitter skulle icke mera hafva makt att dåra henne.
»Jag och mången med mig har mycket att afbedja»,
sade hon stundom, i det hon tänkte tillbaka på det
förflutna. »Måtte vi betänka detta och göra det,
medan tid ännu är!»
Sv. Familj-Journ. 1880.
32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
