Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par minnesblad från 1808 och 1809, af O. v. K. I. Den blodiga striden i Wasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Sandman, enligt hvad redan nämndt är, Lär
förenat sig med hufvudstyrkan, som dit ankommit på
transportflottiljen, och de finska bönder, som med
vanlig trohet och käckhet sökt att under striden
vara svenskarna behjelpliga, blifvit hemförlofvade
med båtarna, fördes den förenade expeditionsstyrkan
till Ny Karleby, der den stötte till fältmarskalken
grefve Klingspors arme.
Under striden i Wasa hade både befäl och trupp’visat
verkliga under af tapperhet samt en hög grad af
kallblodighet och dödsförakt. Sä, till exempel,
fortlefver ännu inom Norr-och Vesterbottens
fältjägarekårer, hvilka, år 1840 delade i tvänne
sjelfständiga kårer, förut utgjorde Vesterlottens
regemente, en ärorik hågkomst af följande episod
under denna, i dubbel mening, heta Junidag (den 25:te
Juni 1808). Några af de, under striden i Wasa fångna,
till en del sårade, Vester-bottcns-officerarna befunno
sig instängda i ett rum en trappa upp uti ett invid
torget beläget hus. Då striden, sedan ryssarna på
eftermiddagen blifvit herrar öfver staden, var nära
sitt slut, ryckte ett ryskt batteri fram till torget
och gjorde halt der. En kanon bröstades af och vändes
med mynningen mot fönstret i det rum, der nyssnämnda
fångna officerare befunno sig. En af dessa, kaptenen
Gustaf Eneschöld, vände sig strax till en af sina
kamrater i fångenskapen med de orden:
»Vi -skola då åtminstone visa ryssarna, att vi
icke äro rädda, och lika gerna må vi här dö för en
kanonkula, som bortsläpas i fångenskap.»
Derpå slog han upp bägge fönsterna och ställde sig,
i hela sin längd och med sitt breda bröst blottadt,
midt i fönsteröppningen, trotsande faran och d j er f
t blickande fienden i ögonen. De öfriga officerarna
följde hans exempel och grupperade sig omkring
Eneschöld, formerande sålunda en utmanande-och ganska
aktningsbjudande talleau-vivant. Vare sig för att
verkligen massakrera eller blott för att skrämma dem -
nog af: kanonen riktades mot fönstrets midt och den
brinnande luntan fördes långsamt mot kanonens fånghål.
Yåra Vesterbottens-officerare stodo lika lugna och
orörliga.
Men i detsamma, som luntan nådde fänghålet, svansade
en rysk artilleriofficer, måhända af blygsel öfver
det hemska, barbariska dådet, om kanonen, så att
dess riktning ändrades och kulan slog in i väggen
ett stycke på sidan om det rum, der de fångna
Yesterbottens-officerarna befunno sig.
En annan episod från samma dags strid saknar icke
heller sitt intresse, hvarför äfven den här må få
en plats.
Då öfverstelöjtnant Knorring, såsom redan nämndt är,
sårad i hufvudet, blifvit af löjtnanten vid Svea
artilleriregemente Johan Ludvig Hård af Thorestorp,
med fara för denne ädle officers eget lif, ryckt ur
stridstumultet och förd in på en gård, satte Hård
honom, så beqvämt sig göra lät, på ett par stockar,
hvilka lågo invid ett trädgårdsstaket. Blodet
forsade ned öfver Knorrings ansigte och då, sedan
Hård en stund med friskt vatten sköljt såret,
sansen så småningom återkom hos den sårade, lutade
denne pannan mot handen, medan Hård sammanknöt sin
egen och Knorrings näsduk till en improviserad
bindel. Plötsligt kommo några ryska soldater
inrusande på gården. Hård, som icke ville afbryta
förbindningsarbetet, räckte sin sabel åt en hotfullt
sig närmande ryss, dervid yttrande: »Pardon, kamrat!»
Men just som han vände sig om, för att fortsätta
förbindningen, rände ryssen sin bajonett i hans rygg
och Hård föll, badande i sitt blod, ned vid sin
högt värderade förmans fötter. Ännu i sin ålders
senaste dagar talade Knorring, hvilken sedermera
blef chef för Vesterbottens regemente och general,
med vemodsfull rörelse om den smärtsamma stund, då
han såg Hård genomborrad digna ned och sålunda falla
ett offer för sin sannt kamratmessiga hjelpsamhet.
General Knorring var af ett imponerande yttre,
lång till växten och af kraftig kroppsbyggnad, med
höghvälfd panna, stor, krokig näsa, blåa ögon och
mörkt hår. Den ryska muskötkulan hade träffat honom
midt i pannan-, men till följd af tschakotplåten,
mot hvilken kulan först slog, saktades hennes fart
och hon fick en sned riktning samt följde vidare
hufvudsvålen, hvaraf ett stort stycke afslöts, och
gick ut bakom hjessan
genom tschakofn, hvilken, såsom ett blodigt minne,
ännu förvaras inom slägten. Denna blessyr var
emellertid så svår, att den medförde smärtsamma
efterkänningar under general Knorrings hela
återstående lifstid.
Under de närmaste dagarna efter striden vid Wasa
utgjorde den söder om staden, åt Toby-hållet utsända
afdelningen under löjtnant af Lund och i synnerhet en
del af densamma under löjtnanterna Ridderhjerta och
Jacobssen, kärnan för en folkresning, som redan den
26:te Juni räknade två hundra femtio deltagare och
som förorsakade ryssarna ganska många ledsamheter
genom den mängd fångar och lifsmedel, som dem
fråntogos. Eidderbjerta stannade qvar i denna trakt
till dess att ryssarna sjelfmant dragit sig tillbaka
från Wasa till Lappo och förbindelse sålunda uppstod
med hufvudstyrkan under Klingspor.
Denna expedition till Wasa, som ingalunda
motsvarade de förhoppningar, hvilka voro fastade
vid densamma, kostade svenskarna fjorton officerare,
af hvilka löjtnanterna Hård och Turd-fjell döde samt
general-adjutanten Bergenstråle, öfverstelöjtnant von
Knorring, major Armisens, kaptenerna Stjernefelt, af
Don-ner, G. Eneschöld och Kölisten, stabsadjutanterna
Lychou och Bergenstråle, löjtnant Hoffstedt och
fänrikarna grefve Cron-hjelm och Ulfhjelm dels langna,
dels sårade och dels båda delarna, liksom nära två
hundra femtio man underbefäl och manskap, förutom
de, som blifvit skilda från sina afdelningar, men
sedermera stötte till Klingspors trupper.
»Fyra hundra man svenskar och ryssar», säger
G. Mont-gomery i sin värdefulla skildring af 1808-1809
årens krig mellan Sverge och Ryssland, »betäckte
gatorna i Wasa, hvars invånare, under förevändning
att de bi trädt svenskarna, under-gingo tvänne
dagars plundring och misshandling. Krigets grymma
nödvändighet kunde icke rättfärdiga detta ohyggliga
förfarande. Motståndet var icke stadsboarnas; det var
den lagligen beväpnade krigsskarans, för hvilkens
mod och ståndaktighet fredliga borgare, oskyldiga
husfäder, deras makar, barn och tjenare icke borde
plikta, allraminst plundras och sönderslitas. Om denna
grymhet varit ögonblickets verk af en under stridens
hetta uppretad och förvildad rysk soldathop, så hade
den genast bort upphöra, när drabbningen slutade. Men
att ej återkalla de ursinniga horderna till lydnad
och ordning, utan låta dem fortfara att misshandla
och mörda dagar och nätter, det måste anses för en
beräknad, kall, samvetslös grymhet, hvarmed general
Demidoff brännmärkte sitt namn.»
Den olyckliga utgången af detta företag torde
i främsta rummet böra tillskrifvas den dåliga
utrustningen, hvilken visade sig exempelvis
derutinnan, att under striden i Wasa Irist på
ammunition skall hafva uppstått. Huru skulle
det då hafva gått om expeditionen haft framgång
och begifvit sig vidare in i landet? Huru skulle
detta hafva blifvit möjligt utan ammunition? De
i expeditionen deltagande truppernas antal var
också alldeles för litet, för att kunna vinna några
verkliga fördelar. Med skäl kunde man vänta, att
en så vigtig punkt, som Wasa, skulle vara besatt
med en vida större rysk styrka, än att den skulle
kunna eröfras och behållas af något öfver ett tusen
man. Hela expeditionskåren utgjorde, såsom vi minnas,
endast ett tusen nitio man. Trupperna voro icke
heller tillräckligt öfvade - hvilket ock framgår
af general-adjutanten Bergenstråles rapport. Denna
styrkans ringhet godtgjordes dock, så mycket som
möjligt, af både befälets och truppens utomordentliga
tapperhet. Och liksom denna icke nog kan framhållas,
må vi icke heller underlåta att erkännsamt minnas den
hjeltemodiga del, som befolkningen i Wasa-trakten tog
i detta försök att fördrifva de ryska inkräktarna. Att
ära kan skördas äfven af den besegrade, detta
visade vesterbottningarnas ärofulla nederlag vid
Willmanstrand. Så qvarstår ock Wasastriden den 25:te
Juni 1808, ehuru den fick en otillfredsställande
utgång, alltid såsom ett vackert vittnesbörd om
svenskt mannamod och om finsk trohet och kärlek
till moderlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
