Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Men i nästa ögonblick förebrådde han sig sjelf med
bitterhet dessa tankar och ondgjordes Öfver, att
han höll på att blifva sin kallelse otrogen. Hvad
var i sjelfva verket hans intresse för denna unga
flicka, annat än ett flygtigt sinnesrus, som skulle
försvinna några timmar efter det han förlorat henne ur
sigte. Anna tycktes finna mycket nöje i engelsmannens
kostliga konversation och skrattade åt densamma som
ett barn. Men härunder blef Sixten allt mörkare och
dystrare till lynnet, och han gjorde sig så föga
besvär att dölja det, att Anna slutligen frågade:
"Men, herr Brand, hvad fattas er?»
Nu var han åter försatt i en falsk ställning, ty
det gick naturligtvis icke an, att han sade henne
rena sanningen eller att han tyckte illa om, att hon
skämtade och pratade med lord Grey. Han sjelf hade ju,
i fråga om henne, icke ens en skymt af anspråk. Den
unga flickan skulle blott funnit honom löjlig eller
oförskämd, och han fruktade lika mycket för båda
delarna.
Omsider sköt ångaren ut på den lilla sjön Boren,
hvilken äfven tagit sig för att låta sina vågor
dansa för den döende stormens sista ilar. Sjögången
var emellertid här jämnförelsevis svag och Sixten
höll modigt stånd mot de aggande qvalen, men var
ändock rätt glad, dä ångaren inlopp i kanalen vid
Borensberg. Från denna punkt blef färden endast en
lustresa, ty stormen hade nu upphört, himmelen var
hög och blå och solens varma strålar spelade muntert
mellan de grönskande trädgrupperna längs kanalen,
på hvilken ångaren behagligt framskred.
X. 33et rätta målet.
Ett motstycke till den eftermiddag, som nu följde
och under hvilken han satt på ångarens akterdäck och
samtalade med den unga flickan, kunde Sixten i sitt
minne icke uppleta. Han talade allvar med henne,
han skämtade och gycklade; men i allvar som i skämt
visade hon så många prof på ett upphöjdt sinnelag,
varma känslor och ett ädelt hjerta, att han tvingades
att beundra henne. Och då de slutligen sade hvarandra
god natt, tryckte han hennes hand så varmt och såg
på henne med en blick så talande, att en liflig
purpurfärg flammade upp på hennes kinder.
Sixten kunde icke somna. Han hade blifvit så
underlig till mods, att han icke förstod sig sjelf,
och han erfor en oro, hvilken dock till en god del
var uppblandad med ett slags lycksalighet. Slöt han
ögonen, såg han framför sig Annas strålande blickar,
steg han upp och betraktade genom fönstret det
dunkla vattnet, som forsade omkring fartygets sidor,
så trodde han sig utifrån höra ljudet af hennes veka
röst, hvilken på ett sällsamt sätt bringat hans blod
i svallning.
Det blef omsider så varmt och qvaft i den lilla
hytten, att Sixten knappt kunde andas der nere. Han
klädde sig derför, tog på sig sin ytterrock och gick
upp på däcket.
Ångaren hade för en stund sedan lemnat Stegeborg och
brusade nu fram mellan Trännöfjärdens hundratals
holmar och skär, hvilka uppdöko rundt omkring,
på alla sidor, speglande sina stela former i den
stålblanka vattenytan. Sixten hade aldrig trott, att
sådana effekter, som dem han här såg, skulle kunna
frambringas med så enkla bjelpmedel, som klippor och
vatten i morgonbelysning. Och dock var täflan, som
utbredde sig omkring honom, obeskrifligt tjusande. På
hafvets rena spegel märktes icke en krusning, utom
der ångaren plöjde sin breda fåra och utsände långa
svallvågor efter sig. Holmarna och skären aftecknades
med en förvillande tydlighet i vattnet och emot öster
bådade ett lifligt färgspel, att dagens drott var i
annalkande. Sixten trodde, att han skulle få en bättre
blick öfver omgifningen, om han gick upp på fördäcket,
der inga skymmande föremål funnos framför honom. Han
begaf sig derför genast dit, men stannade plötsligt,
då han satte foten på trappan.
Längre fram i fören af båten stod en annan person,
full-komligt orörlig, och skådade ut öfver den klara
vattenytan, som i hvarje ögonblick vexlade i omfång
och färg. På den okonstladt graciösa ställningen och
den lilla handen, som fast
slöt sig omkring fockstaget, igenkände han Anna. I
första sekunden tvekade han, om han skulle nalkas
henne eller vända tillbaka, men i den nästa kände
han sig drifven framåt af en makt, som han icke
kunde besegra. Det blef honom på en gång fullkomligt
klart och tydligt, att han nu stod inför ett af de
ögonblick, som utgöra vändpunkter i lifvet.
Då han plötsligt framträdde till hennes sida, blef
hon icke öfverraskad; det föreföll nästan, som om
hon väntat honom, och hon helsade med en stum, men
intagande böjning på hufvudet.
»Se», yttrade hon derpå och höjde handen mot en
ensam stjerna, som klart glimmade på den ljusa
morgonhimmelen och speglade sig i vattnet; Ȋr
det icke som om denna stjerna vore målet för vår
färd? Jag har länge stått här uppe och betraktat
henne; stundom har vår ångare vikit ifrån kursen, men
han har ändock alltid återtagit sin rätta stråt. Nu
står hon å nyo midt öfver stäfven. Hvilken vacker
bild af menniskans mål!»
Det tjusande, nästan sublima allvar, som allt igenom
tycktes genomtränga den unga flickan, återverkade
på Sixten och stämde honom i fullkomlig samklang
med henne.
»Ni har rätt, mamsell Anna», svarade han, och hans
röst vibrerade af djup rörelse. »Det gifves stunder,
då vår lefnads mål visa sig för vårt oomtöcknade
öga så klart och tydligt, som den strålande stjernan
der uppe, äfven om vi förut famlat i villfarelse och
mörker. Jag har hittills gått blindvis omkring, lockad
af irrsken och kornblixtar. Nu ser jag dock tydligt
och klart min lefnads mål - det är ni, mamsell Anna -
jag älskar er!»
Ett mildt, hänförande leende kastade sitt gryende
skimmer öfver hennes hulda ansigte och i hennes klara
ögon glittrade en eld, så varm och djup, att den unge
mannen icke kunde tvifla på sin lycka.
»Men ni skall ju resa?» anmärkte hon.
»Ja, om ni vägrar mig att få genomvandra lifvet vid
er sida; eljest stannar jag hos er.»
»Yälan då», yttrade hon enkelt, »vi följas åt!»
Hon lade sin hand i hans . . . Det tycktes som om
stjernan der uppe glittrat renare och klarare,
än någonsin, då de lyckligas läppar möttes till
kärlekens första kyss.
Från mellandäcket hördes i detsamma ett lätt buller
och en röst, som yttrade:
»God dam! Jag hafva kommat något sent!»
Derpå blef allt åter tyst. Från ångarens för hördes
blott några melodiska hviskningar.
XI. JLnclocli en verlclsomseglare,
Tjugo år hade gått förbi, sedan den vackra
sommarmorgonen på Trännöfj ärden, under hvilken tvänne
unga hjertan funnit hvarandra, och af Sixten och Anna
hade blifvit ett par lyckliga, äkta makar, åt hvilka
tant Rebeckas arf burit riklig välsignelse. Nu hade
Sixten länge vetat sin rätta kallelse, och som en
dugtig jordbrukare skötte han sitt täcka Annedal, så
att också en hvar kunde se, att han visste det. Men
»verldsomseglaren» fick han ibland heta af glada
vänner, och sjelf skämtade han gerna öfver sin stora
plan, hvilken emellertid åstadkommit ett resultat,
så glänsande, att de mest öfverspända fordringar
skulle blifvit mer än tillfredsställda.
Annedals veranda var i dag klädd med lof och blommor
och ut öfver sjön spejade från densamma trenne par
ungdomliga, blåa ögon, under det otåliga röster
uttryckte sin ledsnad öfver att ingen syntes till
ännu.
All denna oroliga ifver hade alstrats af ett
på morgonen anländt telegram, som kort och godt
förkunnade:
»Yi komma med elfvatåget.»
Och på järnvägen, som skymtade fram mellan löfdungarna
på andra sidan sjön, riktade derför »mammas afbild»,
den sextonåriga Anna, den förhoppningsfulle,
fjortonårige William och den lilla, åttaåriga
tjuserskan Rebecka sina längtande blickar. De
voro ensamma hemma. Pappa och mamma hade rest till
stationen för att taga emot dem, som komma skulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
