Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En, som är bättre än sitt rykte. X+ - Vattenkonsterna vid Caserta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- &om ä*v Ibättre än »itt rykte.
an blick på teckningen sidan 296 skall upplysa läsaren
om hvem vi mena. Kanske böra vi dock för all säkerhet
tillägga (förtalet påstår nämnligen, att sådana
förvexlingar ej skola vara så alldeles ovanliga),
att det icke är grodan, vår goda vän med de muntra
luftsprången och den musikaliska begåfningen, som,
ehuru rörande sig inom ett temligen begränsadt område,
likväl slår så mycket an på oss, efter det området är
vårvisans - icke denna, den j ämnförelsevis rikast
utrustade af kusinerna, utan en annan af dem, den
fattiga paddan, vi med vår titel och bild åsyfta och
ur hvilkens missförstådda lif vi vilja söka teckna
några drag.
Det vore för lindrigt att blott säga, det paddan
med andra nattdjur delar bördan af den motvilja,
för hvilken dessa temligen allmänt äro utsatta från
menniskornas sida; hon är, och har i all synnerhet
varit, ett föremål rent af för afsky, den yttersta
bland de förkastade. Detta slags vidskepelse kan
och funnes då i behåll, sedan myrorna förtärt det
öfriga af kroppen; stenen läkte hvarje sår, med
hvilket^den kom i beröring, svettades i närheten af
hvarje gift, och vidrörde den en qvinna, så sprunge
allt bundet, knäppt och snördt, som hon bure på
sin kropp, af sig sjelft i sär. Hvilken, vi hade så
när sagt, hufvudperson, paddan i en mängd af våra
sägner och sagor utgör, är allom bekant: hon kan väl
der någon gång vara det förtrollade menniskobarnet,
men oftare och mera »i stil» med den ursprungliga
uppfattningen, är hon af samma skrot och korn med de
öfvernaturliga makter, i hvilkas följe hon uppträder,
vare sig - alldeles som under trolldomsförföljelserna
- bland husdjuren i en välbeställd hexmästarebo-ning,
som vakterska af en i någon gammal ruin gömd skatt
eller, på en fes befallning, springande öfver den
elaka flickans läppar, hvarje gång de öppnas. Medan
man i Tyskland och Frankrike på sina ställen låtit
paddans kropp vara hölje för
Fontän.
(Se uppsatsen "Vattenkonsterna vid Caserta" å
följande sida.)
spåras ända upp till den gråaste forntid och har väl
sin äldsta skriftliga urkund i 3 Mos. 11, 29, der
det heter: »Desse skola ock vara eder orena ibland de
djur, som krypa på jorden: lekatten, musen, paddan»
hvart efter sitt slag», liksom längre fram i vers 42:
»Allt det, ^om går på buken och allt det, som går
på fyra eller flera fötter, af allt det, som krälar
på jorden, skolen I icke äta, ty det skatt vara
eder en vederstyggelse.» Inom kristendommen eller,
rättare sagdt, den vrångbild deraf, som under så
många århundraden oskärade dess namn, fick paddan
sig formligen anvisad en plats i helvetet, derifrån
hon stundligt sågs gifva gästroller i hexprocesserna,
de fasaväckande sorgspelen med sin stående sluttablå
af mer eller mindre »briljant» eld. Bland allt annat
ofog, för hvilket det stackars kräket utgjorde
medelpunkten, var äfven det med tillredandet af
»arcanar* eller hemliga medel för ett eller annat
ändamål, och bland hvilka den sten, som, enligt
föregifvande, skulle finnas i paddans hufvud, ej var
det minst märkliga. Denna sten erhölls, hette det,
genom att kasta paddan på en myrstack
arma syndares själar, hvilka i denna hamn göra bot
för sina i lifvet begångna synder eller verkställa
uteblifna vallfarter, i till hvilka de under sin
förra tillvaro utfäst sig och för hvilka ; de i sin
nuvarande gestalt kunna behöfva ända till sju år, men
vid hvilkas slut de också, vid ankomsten till målet,
förvandlas till hvita dufvor och flyga till himmelen,
finnas andra ställen, der bonden, om han vid gräfning
hittar en padda, pligtskyldigast anser sig böra på
sin spade »prella» det olyckliga djuret, så länge
det äger en gnista af lif i behäll. Den hederlige
skomakaren-mästersångaren Hans Sachs gör paddans
hjerta till en boning för den slemma egennyttan,
vår fördomsfrie Kellgren kläder i svensk drägt den
gamla fabeln om hennes afund, och Lacépéde, lärjunge
af Buffon och franska senatens president, predikar
mot henne rent af ett utrotningskrig - på grund af
hennes giftighet! »Så giftfylld, som en padda», och*
»små paddor hafva ock sitt gift», äro i sjelfva verket
ordasätt, dem man ännu i våra dagar litet hvarstädes
kan få höra: med huru pass mycket fog skola vi,
i sammanhang med
1880,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
