Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Washington och Franklin. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Kolonisterna besvarade åtgärden genom att
komma öfverens att ej köpa dessa och andra
engelska utförselsvaror. Så tvangs England att
återkalla äfven detta beslut, dock att tullen på te
bibehölls. Amerikanarna fortfore då att ej köpa te,
hvilket högligen besvärade det engelsk-ostindiska
kompaniet, hvars telager blefvo osålda. Hellre än
att gifva efter »i princip», genom att upphäfva
tullen på te vid införsel till Amerika, försökte man
i England att bereda afsättning å denna vara genom
att afskaffa tull vid dess utförsel från England: man
hoppades härigenom på en gång rädda Englands påstådda
beskattningsrätt och likväl genom den prissänkning,
som utförselstullens upphäfvande medförde, locka
amerikanarna att köpa. Flera fartyg med te-last
afgingo, af hvilka dock några vände om igen, emedan
deras befälhafvare fått underrättelse om kolonisternas
retade och beslutsamma sinnesstämning. Men tre
fartyg, som inlupit i Bostons hamn och som, hotade
af folkmassan, beredde sig att vända hem, tvungos
af den engelske guvernören att stanna. Ett antal
Boston-bor, förklädda till mohikaner, gingo då
om bord och kastade te, till ett värde af mer än
aderton tusen pund, öfver bord i Bostons hamn den 16
December 1773. Detta var, lika väl som stormningen
af Bastiljen i Paris den 14 Juli 1789, begynnelsen af
en revo-lution, ehuru det ännu dröjde halftannat år,
innan vapenskiftet började. När nämnligen engelska
regeringen nu omintetgjorde staten Massachusetts’
författning, spärrade dess hufvudstad Bostons hamn
(l 7 74) o. s. v., så beslöto kolonisterna att
af bryta all handelsförbindelse med England. Det
förblindade engelska parlamentet ville ej höra talas
om eftergift, och trupper sändes till Amerika. Vid
Lexington skedde den första sammanstötningen-, det
sjuåriga, amerikanska sjelfständighets-kriget var
härmed öppnadt, och ett år derefter var skilsmessan
oåter-kalleligen uttalad.
Amerikanarnas väpnade motstånd hade dock ej
från början åsyftat koloniernas lösryckande från
moderlandet. Men engels-männes dåraktiga åtgärder
skulle snart göra försoning omöjlig." Kolonisterna
voro i regeringens och parlamentets ögon
upprors-makare, som skulle tuktas. Man inbillade sig
också, att det var den lättaste sak i verlden att
nedslå motståndet. Den kongress, som med anledning
af spärrandet af Bostons hamn med flera stränga
åtgärder samlades i Filadelfia 1774, hade i en lugnt
och värdigt hållen framställning till konungen och
engelska folket utvecklat sina anspråk och försäkrat
om kolonisternas trohet, derest man ej förhölle dem
engelska undersåtars rättigheter. Den gamle lord
Chatham hade då bedt parlamentet betänka, huruvida
det vore möjligt att kufva ett folk, som talade ett
sådant språk; han visade, att engelsmännen väl kunde
besätta städerna, men att de ej dermed skulle göra
sig till herrar öfver det vidsträckta landet. Man
svarade honom, att fem regementen voro tillräckliga
att bringa kolonisterna
Benjamin Franklin.
till lydnad! Han försökte till det yttersta att
öppna sina landsmäns ögon. Lika litet, sade han
till öfverhusets medlemmar, är det mig möjligt, att
med min krycka jaga eder framför mig, som I kunnen
underkufva Amerika. Men inbillningen om företagets
lätthet och den högmodiga vreden mot kolonisterna ej
blott förledde engelsmännen till krig, utan drefvo
dem ock till åtgärder, hvilka ej kunde annat än
ohjelpligt slita bandet mellan det gamla och det nya
England. De prisgåfvo kolonisternas egendom åt kapare,
de tvungo tillfångatagna amerikanska sjömän att gå i
engelsk tjenst, de köpte tyska trupper, som skickades
öfver till Amerika, ja, de skydde ej ens att mot
sina amerikanska landsmän sätta skalperknifven och
toma-hawken i indianernas hand. Lord Chatham ogillade
i ett ljungande tal användandet af legotrupper och
sade, att amerikanarna aldrig borde nedlägga vapen,
så länge en främmande trupp stode i deras land; han
brännmärkte äfvenledes anlitandet af de kannibaliska
vildar, som regeringen tagit till bundsförvandter.
Den kongress af koloniernas representanter, hvilken
samlades några veckor efter skär-mytslingen vid
Lexington, nämnde till öfverbefälhafvare Georg
Washington.
Han var född~i staten Virginia den 11 Februari
1732. Hans farfars far hade från England flyttat
of ver till Amerika. Han hade ej fått någon lärd,
utan en praktisk, på landtmätarens yrke riktad,
uppfostran. Såsom officer hade han utmärkt sig
i kriget mot fransmännen, som sökte utvidga sitt
kolonialvälde i Amerika, och blef vid tjugofyra
års ålder öfverste och chef för det Virginiska
landtvärnet, men tog snart afsked. Han gifte sig
med en ung enka, fru Martha Custis, som medförde en
betydlig tillökning till hans egen förmögenhet. Hans
äktenskap, ehuru barnlöst, blef lyckligt; de tvänne
sönerna af hustruns första gifte adopterades
af Washington. Familjen bodde på hans vackra
arfgods. Såsom ledamot af Virginias representation
deltog han i de offentliga angelägenheterna. I
hög grad anspråkslös, som han var, öfver-raskades
han af kongressens beslut att nämna honom till
öfverbefälhafvare. Han förklarade, att han ej ansåg
sig det svåra uppdraget vuxen, men han ansåg sig
skyldig att mottaga det. Hvad aflöningen angick,
afböjde han att draga någon vinst af sitt befäl. ?Jag
skall föra noggrann räkning öfver mina utgifter»,
sade han, »och tviflar ej, att kongressen skall
ersätta mig dem; det är allt, hvad jag önskar.»
Kriget blef långvarigt, och mången gång såg
kolonisternas ställning förtviflad ut. Mellan de
särskilda kolonierna eller staterna fanns ingen fast
grundad sammanhållning; deras »kongress», skapad af
omständigheterna, hade ej någon stor myndighet och var
ej säker om att blifva åtlydd, ty staterna voro hvar
för sig afundsjuka om sitt oberoende. Penningetillgån~
garna för krigets förande voro mycket otillräckliga,
och den på kort tid värfvade, oöfvade milisen var ej
van vid disciplin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
