Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Bergqvara Borgrätt och Ängsö Hals- och Handrätt. Bernhard Schlegel - Svarta paradisfågeln. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Pehrson i Wedby, Nils Larson i Berg, Erich Olofson på
Långholmen, Anders Jonson i Stamdahl, Matts Anderson
i Berg.
»Uppstög Befallningsman Wälb:de Oluf Jonson,
anklagandes en dräng Anders Jonson benembd, nu
tjenande i Tiurbo preste-gård och förledet åhr
tient här på öön hos hustru Kirstin i Lekarbo,
ät han då höandstiden skall hafva bortstulit utur
orge-wärket i Engsö Kyrkia några orgepipor, hvarest
5 st. saknas, theraf en efter denne Anders Jonson är
funnen- sönderbruten i 3 stycken; Anders nekade sig
tagit mer än 2 pipor, bedjandes ödmjukl., ät detta
förseende kunde blifva honom tillgifvit, förklarande
sig dem till ingen annan ända tagit än att fresta,
om han skulle kunna låta i dem, efter han tyckte
de pläga låta så väl, och kastade dem i barmen och
sedan bröt den ena sönder, men den andra tappade
han bort. Befallningsman sade honom sagt sig welat
stöpa på sina knifskaft, det ock Anders nu bekände
sig sagt, men dock tagit dem i ingen annan mehning
än ät blåsa i them. Denne Anders Jonson anklagades
och att hafva brutit ett låås från herregårdsens
Bååth vid Sjöboden liggande, som nu sitter för hans
Faders skåp i Kungsåhra; det ock Anders nu för Eätten
tillstod och bekjende. Nu alklcnstund saken är tiend,
att denne Anders Jonson hembligerwijs hafwer tagit
orgepiporna i kyr-kian och förvarat dem i barmen,
så att de icke skulle blifva uppenbarade och i
så måtto begått Kyrkio-tiufwerij, fastän piporna
synes wara af ringa wärdé; hwarföre och emedan den
Kongl. Straffordningen förmäler, dat. d. 18 Maij 1653
i dess tredje punct, nembl. att alle kyrkiotiufwar,
som första gången liitet eller mera stiäla, dömmes
till lifwet; ty hafwer denna Rätten intet anstått
annorledes, än efter bem:te Kongl. Straffordnings
klara ord i denna sak dömma; dock
alt detta under hennes Nådes widare godtfmnande
ödmiukl. stält och remitterat. ^Emedlertid och
intill dess hennes Nådes resolution öfver denna sak
inkommer, håller denna Katten rådeligit att innehålla
med afdömandet öfwer ofwaribemite ifrån Båtsdörren
brutne och bortstulne låås. Actum ut supra. På Tings
Rättens wägnar
Jonas Planclc, Constitutus justitiarius loci.
"Denna föregående domb Limiteras således, ät drängen
Anders Jonson benådas till lifwet, men skall bota
till Engsö kyrkia tijo daler silf:rmynt; or ekar han
ej botenn, plikte då med kroppen. ,
"För den öfriga tiufnaden dömes han vid nästa ting
efter Lag. Stockholm d. 4 Junii A:o 1681. Siri Horn.»
Konung Karl den elfte befallde 1691 den 15 Augusti
Kanslikollegium att jämte Reduktionsdeputerade
undersöka, på hvilka rättsgrunder Ängsö ägare njöto
dessa särskilda privilegier och om de i följd af dessa
grunder vore dertill berättigade. Ägaren, kammarherren
friherre Erik Sparre, härom hörd, åberopade sig på
urminnes häfd. Denna undersökning ledde -år 1691
den 21 November till upphäfvande af den Hals- och
Handrätt, som nyttjats vid Ängsö "dock på ogrundadt
bruk och förment häfd, men hvilket nu upphäfves".
I sammanhang med dessa undersökningar rörande
Berg-qvara Borgrätt och Ängsö Hals- och Handrätt
lät konung Karl den elfte äfven ransakä om andra
likartade privilegier. Så upphäfdes genom kungliga
resolutionerna af den 27 September 1692 den
»enskilda jurisdiktion och rätt, som ägt rum vid
VärsMrs fiskeläge i Tjust af Småland samt den så
kallade Borgrätten vid Torpa gård i Länghems socken
af Vestergötland".*
Bernhard. Schlegel.
* Ängsö ägare voro ej allenast högste dommare
öfver sina underlydande, utan innehade äfven den
högsta andliga myndigheten, i det Ängsön ej lydde
under något biskopsstift samt ägaren tillsatte
kyrkoherde. Axel Oxenstjerna yttrade i riksrådet
1636 den 6 Juli, då frågan förehades angående jus
patronatus: "Mäkta få i Sverge äro, som hafva jus;
den förnämste, som det hafver, är Ängsön, som kan
bevisa sig hafva jus episcopi et^ecclesice." Att
denna rättighet utöfvades, ses bland annat deraf,
att riksrådet friherre Per Persson Sparreo sade till
kyrkoherden i Ängsö, magister Petrus Rompherus,
då denne underrättade honom om, att biskop Olaus
Laurelius i Vesterås ämnade visitera Ängsö, att
biskopen intet hade att beställa med hans församling
och hotade att lägga socknen under Strengnäs stift; om
biskopen komme, kunde honom hända "en skimpt", såsom
att kyrkodörren kunde tillslutas m. m. Samma dag,
den 21 Nov. 1691, som Hals- och Händrätten upphäfdes,
skref K. Maj:t till biskopen i Vesterås rörande Ängsö:
"Är vår vilja och befallning, att i hvad kyrkoväsendet
angår, visitation på lika sätt verkställes, som vid
andra ridderskapets och adelns säterier." Oaktadt,
detta konungabref, ville dock Per Sparres son, Johan
Sparre, fortfarande utöfva denna makt, hvilket blef
hans olycka. En prest i Ängsö, Erik Vigelius, hade
kommit i fiendskap med Sparre, hvilken fordrade,
att presten genast skulle flyttas. Detta kunde ej
bifallas, hvarför Sparre 1707 lät tillsluta kyrkano
och förbjöd att der hålla gudstjenst. Ifrån1 den 28
Januari till den 12 Juni blef det dervid, då folket
till söndagsandakt samlades på kyrkoherdens gård. Nu
lät landshöfdingeembetet slå upp kyrkdörrarna. Sparre
skref till biskop Iser, att han var sinnad att åter
tillsluta kyrkan och, ehuru derför allvarligt varnad,
uppfyllde sin hotelse. Efter klagan af pastor och
församling bragtes saken för Rådet i Stockholm
och remitterades till Hof rätten, som på stället
lät hålla ransakning. Såväl prest som församling,
hvilka i allt funnos oskyldiga, sökte med förbön
lindra straffet för Sparre. Dommen blef offentlig af
bön och kyrkoplikt, som han ock undergick, samt två
hundra daler silfvermynt i böter.
^land de för sin egendomliga- skapnad
och utomordent-J?. liga färgprakt beundrade
paradisfåglarna, hvilka hafva sitt stamhåll i
Nya Guineas paradisiska natur och ej oväsentligt
bidraga till dess af reseskildrare prisade
behag, förekommer en art, krag-paradisfågeln
(Lophorina superba),
som är mycket sällsynt, så sällsynt till och med, .att
den bekante tyske naturforskaren Rosenberg, som en
längre tid uppehöll sig på Nya Guinea, icke lyckades
få något exemplar af densamma. Den kräg-paradisfågel,
som läsaren finner aftecknad sid. 329 och hvilkens
latinska namn är Lophorina åtrå, har en vanlig
trasts storlek och står ej efter sina slägtingar
i besynnerlig skapnad, om än han ej kan täfla med
dem i fjäderskrudens brokighet, enär han nästan kan
sägas bära ständig sorgdrägt, hvilken omständighet
ock gifvit anledning till hans
namn. Vid näsroten h’ar han två alldeles svarta
fjädrar och hans fjädrar på strupen och framsidan
af bröstet bilda en brons-grön, i violett spelande
bröstsköld. Bakom hufvudet reser sig en svart, äfven
i violett skiftande, ståtlig fjäderbuske, liknande
en solfjäder, med sammetens glans och mjukhet. Den
öfriga fjäderbeklädnadens färg är äfvenledes
svart, i solen dock liksom omgjuten af ett violett
skimmer, hvilket icke blott förmildrar intrycket af
sorgdrägten, utan äfven lifligt nog erinrar om, att
äfven denne svartrock tillhör paradisfågelslägtet,
hvilket i naturvetenskapens barndom gaf upphof till så
många sagor, några fulla af förnuftslös vidskepelse,
andra, liksom paradisfågeln sjelf, poetiskt smyckade i
färger, jämnställda med dem, hvilka den, alstringsrika
naturen strödt öfver sin skimrande tropikverld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
