Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Pompejis sista dagar - Åkning högt upp i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
förfärligt, svart moln, hvarur ormlika massor af
eld på alla sidor frambröto och urladdade sig
i något, som till formen erinrade om blixtar,
men till omfånget vida Öfverträffade sådana. Kort
derpå sänkte sig molnet nedåt och betäckte hafvet-,
det omhöljde ön Capri och betog oss utsigten till
sjelfva udden Misenum. Aska började redan nu falla,
dock ej i ymnigare mängd. Jag såg mig om ; efter
oss kom drifvande liksom en tjock dunst, hvilken
drog fram i samma riktning som vi, likt en sig på
marken utgjutande flod. Vi draga oss åt sidan, sade
jag då, medan vi ännu kunna se något, på det vi ej
måtte kullkastas på vägen och i mörkret nedtrampas
under massan af de efterföljande. Knappt hade vi
satt oss ned, förr än ett mörker inträffade, som då
man utsläcker ljuset i ett fullkomligt tillslutet
rum. Man hörde veklagan af qvinnor, gråt af barn
och skrik af män; några ropade på sina föräldrar,
andra på sina barn, åter andra på sina makar, alla
rättande sig efter
samlade pompejaner; derefter ett regn eller,
rättare, ett skydrag af aska och så ett dylikt af
eld och glödande stenar eller flingor (ty de saknade
~stenens tyngd) och som utan rast eller afbrott -
man erinre sig blott ett det ursinnigaste yrväder-
fortfor tre dygn igenom-, ty så länge varade denna
stormlöpning ur jordens innanmäten mot en enda liten
fläck på dess yta! Och detta allt under ett mörker,
som ej blott var "frånvaron af ljus», utan hvilket
hade en kropp, som bok-stafligen lägrade sig öfver
alla föremål och som ej genombröts, blott i all sin
fasa tydliggjordes af branden från de genom denna
otalighet af glödande skott antända byggnaderna,
en brand, som, mot de vanliga lagarna för dylika,
trängde uppifrån och ned, ned genom de bristande
taken, genom öfver-våningarna, på gårdar, i källare
och sist i jorden, för att qväf-vas endast af elden
sjelf, af de glödande kropparna, hvilka utan uppehåll
och återvändo allt jämnt föllo, tills de hopat sig
Del af stolp-järnbanan i New-York.
(Se uppsatsen "Åkning högt upp i luften", sid. 334.)
rösten; det enda, de igenkände; somliga jämrade sig
öfver sitt eget öde, andra öfver sina käras; äfven
funnos sådana, som, af fruktan för döden, Önskade att
få dö. Många sträckte sina händer upp mot gudarna;
ännu flera påstodo, att nu inga gudar mera funnos,
utan att denna natt vore den sista i verlden och
evig. - Slutligen löste sig dunsten i ett slags
rök eller dimma; derefter blef det verkligen dag
och äfven solen framlyste, men endast helt blekt,
såsom fallet plägar vara vid förmörkelser. »
Man kan, efter denna skildring af utbrottet, der
skildraren dock befunnit sig på ett afstånd från
kratern af tre till fyra svenska mil, bilda sig en
föreställning om, huru saken bort framställa sig för
dem, hvilka befunno sig omedelbart vid den rasande
vulkanens fot - eller, rättare, hvem är den, som
förmår bilda sig en sådan föreställning! Vi kunna
följa utvecklingen af sjelfva fenomenet: tänka oss
det första jordskalfvet och de blixtar, som från
amfiteatern jagade tjugo tusen der
»likt jorden i en graf, som igenfyllts till
brädden».. Detta kunna vi tänka oss, men hvad vi
ej förmå i dess vidd tänka oss, ej ens på afstånd
följa, det är den kamp med elementen och döden,
som vidtog för alla dessa tusenden af menskliga
varelser, tumlande om hvarandra i allt detta mörker
för sinnena som för hoppet, under en jämmer och
förvirring, hvarom berättaren från Misenum, liksom
tecknaren å föreg, sida, gifver ett endast allt för
ofullkomligt vittnesbörd! Många, det är sannt, ja,
de ojämnförligt flesta, helst de, som ej frågade
efter annat än lifvet och som dertill ägde krafter
och insigt att värna det, undkommo med det, de sökt
rädda - men de öfriga? Lyckliga att prisa, de, som
nedtrampades under sina likars eller lastdjurens
fötter eller förgingos, liksom i ett rus, af den ur
jorden uppstigande ångan. Deras dödsqval var en lek
mot deras, som långsamt, långsamt - man ser det ännu
på aftrycken i sjelfva den bädd af hårdnad aska, som
omslutit dem – i det fria, om detta ord här vore på
sin plats, dukade under i kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
