Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa av Jo. Jo. III. En angenäm söndag i S:t Cloud, en bedröflig i Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
åskknall gaf signalen till ett väldigt ösregn,
precis tre minuter förr, än vattenrepresentationen
skulle begynna.
Det var en den grymmaste ironi af himmelen att
bjuda på sina trollkonster i vattenväg, just då
oöfverskådliga massor af -nyfikna bidade (på de
jordiska underverken.
Men nu började en frasande kapplöpning af alla
dessa fint klädda damer, med sina parasoller, sina
förtjusande barnungar och sina förbryllade männer,
en kapplöpning, lika komisk som tragisk. Himlaleken
var för alla en fullkomlig öfverraskning, ty
intet förebud till oväder hade spårats under hela
dagen. Bersåerna fylldes ögonblickligen, men gåfvo
också ett lika ögonblickligt skydd. Man kröp under
borden hos bakelsemångel-skorna, under statyernas
minsta utsprång, under buskar och träd; damerna
skörtade upp’sig så ögeneradt, som om intet öga hade
tid att vara nyfiket. Slagregnet skingrade på några
sekunder hela den tättbefolkade amfiteatern och jagade
de nyss så gladlynta spektatörerna, likt fårskockar,
skrämda af en bull-dogg, omkring åt alla sidor.
Inom ett par minuter hade vi förlorat fördelen af
vår goda plats som åskådare, ty in i porthvalfvet,
omslutet af stora glasdörrar, störtade den
förskräckta menigheten, som om det gällde att rädda
lifhanken. Förgäfves uppmanade vi vaktbetje-ningen
att öppna sidorummen och sidogångarna, hvilka man
stängt öfverallt för en halftimme sedan, då tiden
var ute för slottets beseende. Man hörde inte eller
ville inte höra.
Trängseln blef förfärlig, ty ingen ville stanna ute
under Niagara-fallet. Förgäfves bjöd jag, halfqväfd,
en vaktmästare tio francs, för att släppa oss in i en
af försalarna till senatorernas cessionsrum. »Inte-för
tusen francs, min herre!"
Nu började förtviflade skrik och rop på hjelp
åt afsvim-made damer, medan mödrarna lyftade
sina småttingar högt öfver hufvudet. Massan af
de inträngande hindrade all möjlighet att stänga
dörrarna inifrån.
Fransmännen, med sin af oss så ofta beundrade hörsam-*
het mot ordningens väktare, tycktes nu endast tänka
på sina damers och barns förstörda toaletter och
hade ej minsta öra för de hjertslitande nödropen af
de sammanpressade. I sorlet och åskdundret hördes
naturligtvis icke heller betjeningens förklaringar,
att det ej mera fanns någon plats i porthvalfvet
och att nycklarna till sidodörrarna icke voro för
dem tillgängliga.
»Men, så öppna då, i Herrans namn, dörrarna utåt,
så att man hellre må dränkas, än qväfvas!» röt jag åt
en närstående vaktmästare, i det jag samtidigt smög
ett francsstycke i hans hand. Efter några sekunder
lyckades han, ehuru med stor svårighet, att meddela
sig med en kamrat, af hvilken han erhöll nyckeln till
en af de stängda utgångsdörrarna.
Vi störtade ut, andades ut och följdes ut af några
hundratal, som räddade sig sjelfva och de innevarande
genom att placera sig längs slottets ytterväggar,
under de utspringande taken på läsidan för vinden och
med ett tvifvelaktigt skydd för skyfallet från ofvan.
I; villervallan hade jag blifvit skild från de mina,
hvilka under ett gemensamt paraply skyddade sig,
så godt de kunde, i ett hörn för takdroppen och
rännornas kaskader, medan jag å motsatt sida under
mitt eget paraply försvarade mig mot de nyckfulla
vindkasten, som stundtals slungade hela vattenfall
öfver mitt hufvud.
Himmelen, ofta obegripligt skämtsam, när det gäller
storartade folkfester, bjöd oss alla helt ironiskt
på »le jeu des grands ea^ix.>.>.
En ung soldat i splitter ny uniform, klämd mot
väggen, liksom jag, -kastade så, bevekande blickar
på mig och mitt paraply, att jag inbjöd honom att
dela mitt tak. Vårt lifligt började samtal afbröts
dock oupphörligen af åskknallarna och störtregnet,
som aldrig tycktes vilja gifva med sig.
Den älskvärde, unge krigaren-ve öfver förföraren! -
öfvertaläde mig helt bakslugt att söka ett bättre
skydd i hans kasern ett par hundra alnar från
slottet. Jag nappadepå kroken och ville nu kasta
en betecknande afskeds- och återseendeblick
till min familj, men denna såg mig ej bakom
paraply-förskansningen. Och så bar det af med mig
och min nye vän i iltågsfart öfver gårdsplanen,
medan jag tröstade mig, dels med
föresatsen, att snart vara tillbaka hos de mina, dels
med hoppet, att dessa erinrade sig den mötesplats,’
hvarom vi talat, i händelse af ofrivillig skilsmessa.
Dock, bäst vi sprungo i kapp under paraply’t, min
krigare och jag, hördes en trumhvirfvel. Soldaten
vågade ej komma frain till högvakten eskorterad af
en civil med paraply, han tackade mig i en hastig
vändning och kilade från mig som evn ekorre, medan
jag tog min tillflykt hos portvakten i en af .slottets
flyglar.
Här var redan stor inqvartering och stor mottagning,
men, som den ende främlingen från fjärran land i
kretsen, fördes jag af värden artigt in i husets-
allra heligaste, ett litet förmak på en aderton till
tjugo qvadratfot, lagom för att rymma ett pianino
och ett par taburetter. »Monsieur le portier»
gaf mig genast sitt fulla förtroende, och medan
han betydelsefullt sneglade på bandrosetten i
mitt knapphål - en rosett är jämngod med ett öppet
rekommendatiqnsbref, då man reser på kontinenten och
ur denna synpunkt mången gång af verklig nytta -,
bröt han lös i kapp med åskdundret utanför öfver den
förhatliga republiken.
»Så här går det alltid med säkerhet, när republikens
regering ställer till en fest - alltid, monsieur! I
kejsarens tid, då hade man beständigt solsken,
beständigt, monsieur!»
Med det lifligaste intresse tog han del af fest
väderleken i vårt land Sverge, om hvars geografiska
läge han syntes fullkomligt okunnig. »Ni har väl en
kejsare till kung, också ni, monsieur? Har han tur,
^naturligtvis har han tur med sitt festväder?»
Sedan jag, full af oro för de mina, tillbragt en half
timme i det lilla qvasi-eleganta kyffet, under samtal
om kejsaren och om portvaktens dotter, som skulle bli
en »celeber pianist», enligt faderns bestämda åsigt,
och sedan jag betalat mitt herberge med en francs,
som min värd med bestämdnet nekade att mottaga, men
samtidigt lät glida ned v sin västficka, skakade vi
innerligt hand med hvarandra, och jag begaf,mig ånyo
uti störtregnet, eldad af den olyckliga fantasi,
som är så vanlig hos ömsinta familjefäder. »Tänk,
om de ånyo begifvit sig in i trängseln!» – »Tänk,
om de träffats af någon olycka, medan jag lättsinnigt
umgåtts med obekanta soldater och portvaktare!»
Jag skyndade naturligtvis genast till det ödesdigra
hörn, der jag sist såg gruppen af de mina. Nej,
ingen der, vinden hade kastat om och platsen erbjöd
icke längre läsidans skydd.
Jag ilade till den of verenskomna mötesplatsen. Ingen
der heller! Jag träffade en af de unga göteborgarna,
som sökte sin förlorade äldre bror;- en stund derefter
träffade jag den förlorade, som nu bytt roll med
den yngre brodern; men ingen hade sett en skymt af
de mina.
Tjogtals gånger återvände jag till det öfverenskomna
venstra porthvalfvet, hvarest vi stämt möte; tjogtals
gånger genomlöpte jag de numera öppnade korridorerna
och trappuppgångarna, kastande spörjande blickar
på dessa tusental, som under flera timmar af bidat
ovädrets slut. Ingen, ingen af de mina!
Om jag ej varit så orolig, skulle jag haft stort nöje
af att betrakta alla dessa modstulna damer, hvilka nu
med genom-dränkta toaletter, lika vissnande blommor,
halflågo på stentrapporna; alla dessa småttingar,
som muntert löpte emkring i bara underkjolarna och
kalsongerna, medan deras mammor torkade deras kläder
på bildstoderna i förstugan., Herrar i skjortärmarna
och i uppvikta byxor promenerade arm i arm med
fruntimmer, som togo missödet med godt humör och,
stundtals högt uppskörtade, vredo vattnet ur sina
dyrbara klädningar, medan de visade sina smalben så
mycket som möjligt,
Slottets interiör bjöd på de mest komiska scener
bland denna eleganta verld, som nyss strålat lik en
samling brokiga fjärilar i solskenet.
Min bedröfvelse ökades vid tanken på, att ingen
af mina följeslagare, på grund af min varning för
ficktjufvar, hade några pengar på sig. Sådana
varningar stodo dessutom öfverallt att läsa
i väntsalarna och vagnarna. Familjefadren var
derför bankir för alla. Förnyade, gånger gick jag
följaktligen till järnvägs- och spårvagnsbyråerna,
för att fråga om ett par damer och en ung gosse varit
der i uppsåt att pantsätta klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
