Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Jonsson "Krycka". Berättelse af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
sitt utseende. Och om man dertill fogar ett ansigte
med regelbundna, nordiska drag, så är det mindre att
undra öfver att Anna Klint, Falsterbos vackraste och
förmögnaste tärna, var alldeles förälskad i den unge
kapten Jonsson och att de båda unga menniskorna i
smyg gått åstad och förlofvat sig med hvarandra,
oaktadt kaptenen ej ägde för egen del ett enda
ben l "Flundran», utan förde jakten för en annans
räkning. Men hvad frågar kärleken efter guld och
ägodelar? Det är nogsamt kändt, att dylika kalkyler
ej ingå i tvänne älskandes beräkningar. De hoppades på
framtiden, och kapten Jonsson yttrade gladt till Anna:
"Med hus å hem blir det nog bra, blott din rike å
stolte far vill tillåta vår förening. Nog vet jag,
att patron Klint just inte kan vara så stolt öfver
att fi mig till måg, då han har en sådan friare till
sin fagra dotter, som länsman Kallmén, men jag får
väl vind i seglen, jag också, och bara jag får utbyta
’Flundran’ mot ’Gäddan’, den vackra skonerten, som
jag så länge spekulerat på, så må du tro, att jag får
en kajuta att bjuda på, som kan anstå kapten Jonssons
lilla hustru.»
"Länsmannen ta’r jag aldrig, far må bönfalla å hota
mig huru mycket han vill", svarade Anna. »En sådan
karl, som Kallmén, hu då! Jag ryser, när jag bara
tänker på honom, och när han visar sig:
I gula skinnbyxor å trekantig hatt,
Med magen spänd som en ballong,
Med gröngula ögon å smygande gång,
Som vore han ’Nisse’, vår katt!
Å sedan så tänk dig hans ’hjulande’ ben,
I stöflar med sporrar, på hjessan månans sken.
Å sedan den spetsiga fracken,
Å stångpiskan bak uti nacken.
Tänk dig allt detta, min käre kapten, å du behöfver
minsann ej frukta för någon farlig rival i vår
länsman."
"Inte tviflar jag på dig, min Anna», svarade
kaptenen, i det han slog sin ärm om ungmöns lif och
förtroendefullt blickade in i hennes ögon. "Men din
far är, som sagdt, Falsterbos å Skanörs förmögnaste
man, å han ser gerna att han får länsmannen till måg,
ty denne är en uniformerad statens tjenare å hör till
samhällets pelare, då jag blott är en simpel skeppare
å son till den gamle karolinen Pelle Jonsson Krycka,
som farsgubben skalles för. Länsmannen är förnäm,
då jag blott är gemen, å det har, som du vet," något
att betyda här i verlden."
"Ja, för den som är nog fåfäng å dum att sätta värde
på en trekantig hatt, en frack med hvita knappar,
kragstöflar med sporrar å en lång värja", svarade Anna
skrattande. "Se så, nu ska’ du ej längre frammana
några länsmansspöken midt på ljusa dagen, utan vara
lika glad å hoppfull som jag sjelf. Segla du åstad med
din ’Flundra’ å kom med henne hit tillbaka, å du ska’
få höra omtalas en stor nyhet."
"Nej, å den kommer att blifva?"
"Att Anna Klint gifvit länsmannen en korg, så stor,
att han deruti kan inrymma hela sin hedervärda
person", svarade Anna. "Och hvad min far beträffar,
torde han ej förgäta, att hans far och farfar före
honom varit fiskare å att det hårda arbetet varit
deras sköldemärke. Som sagdt, segla du med friskt
mod åstad å kom snart hit tillbaka!"
Att den unge kaptenen, oaktadt Annas försäkringar,
likväl hade en ganska farlig rival i länsmannen,
derutinnan hade han ej orätt. Medan Anna och kaptenen
utbytte löften om trohet och med hvarandra, byggde de
vackraste luftslott, satt den myndige länsman Kallmén
hos patron Klint och mottog dennes löfte och handslag
på, att Anna icke blott skulle blifva hans brud,
utan att deras bröllop skulle firas fjorton dagar
efter midsommar.
»Måtte blott bror Klint ej blifva bedragen på det
hopp, du nu hyser rörande min förening med din
dotter", yttrade Kallmén listigt. "Min goda lön å
min ställning i samhället erbjuda båda delarna en
aktad å betryggad plats åt mamsell Anna i egenskap
af min hustru. Men jag tror, att hon har ett annat
tycke och..."
"Ett annat tycke, hvad tusan är det för persilja,
bror nu pratar?" utropade patron Klint häftigt. "Min
dotter är inte en så’n flicka, som får hafva något
annat tycke, än hvad hennes far bestämmer."
, "Men kapten Kalle Jonsson på ’Flundran’ tyckes
mig likväl allt för närgånget slå sina krokar kring
brors dotter. Jämnt spatsera de tillhopa å blicka så
kärvänligt på hvarandra, som om de funderade på att
promenera så der hela lifvet igenom."
"De ska’ så .fanken heller!" utropade patronen med
hetta. "Tror bror väl att jag, som äger det enda
stenhuset i hela Falsterbo, tolf fiskarbodar, åtta
flytetyg med nät, garn, segel å tillbehör för fisket,
tio tusen riksdaler ute på lej e å bygden, plus en
skonert å tvänne jakter, att jag skulle gifva allt
detta å min dotter till på köpet åt sonen till Pelle
Jonsson Krycka?"
Länsmannen nästan veks tillsamman af vördnad, då han
hörde all denna rikedom uppräknas, hans ögon tindrade
af fröjd och hans rödfnasiga .näsa gick i vågor af
lutter förtjusning.
"Det tror jag visst inte, om bror sjelf får råda",
svarade Kallmén med tonvigt. "Men såsom en lagfaren
polisman känner jag till alla de knep å fördömdt
listiga spratt, som kärleken spelar här l verlden. Den
är illmarigare än den fiffigaste bondadvokat å så
knipslug, att den vanligtvis vinner alla processer."
"Förr ska’ ryssen få komma hit å ta’ all min egendom
å Anna till på köpet, än jag lemnar den å henne till
skepparen på ’Flundran’, det har jag sagt å upprepar
det åter", svarade patronen. "Bror är ju en modig
karl, en man, som bär svärd vid sidan å uniform på
kroppen, bror är i sina bästa år, å vill ej bror, som
kan lagen på sina fem fingrar, köra kärleken eller,
rättare, skepparen Jonsson från att kurtisera min
dotter, så blir det din ensak. Gerna vill jag ha*
dig till måg, men inte kan jag släpa flickan med våld
fram till brudstolen."
"Jag ska’ göra mitt bästa", svarade Kallmén. "Mod
felas mig ej, å hjelper det blott att visa sig tapper,
nog ska’ jag segra alltid."
I denna vackra föresats skildes Kallmén från
patronen. Han ställde sina steg ned till hafsstranden
och hade den lyckan att der träffa Anna, som ensam
stod der nere och viftade med sin hvita näsduk ett
sista farväl åt sin älskare, som just nu gick till
segels med "Flundran".
Länsmannen aftog hatten och gjorde en så siratlig
bugning för Anna, att hans långa värja pekade rätt
akteröfver, som en väl toppad och brassad vaterbom.
"Mamsell Klint, hvilken lycka!"
"Hvad menar herr Kallmén?" sporde Anna med ett skälmst
småleende. "Om ni menar med lycka att ’Flundran’
har en ypperlig vind, så delar jag er åsigt. Att ha’
god vind i seglen, det är just jämnt upp hvad som
fordras här i verlden." ’
"Mamsell Klint, jag har något på hjertat.»
«Är det möjligt, å jag som trodde, att herr Kallmén
ej ägde något hjerta!" svarade Anna, som fortfor att
vifta med näsduken. "Nå, hvad är det nu för något,
som trycker så tungt på det stackars hjertat?"
Solen brände, sanden sken och glittrade, dagen var
ovanligt varm och länsmannen svettades, som om han
tagit sig ett bad. Han torkade sig i ansigtet med
sin storrosiga näsduk och frampustade:
«Vill mamsell Anna ha’ mig till man? Det är denna
fråga, som tynger på mitt hjerta."
Arina uppgaf ett klingande skratt.
"Är det denna börda, som trycker er, så ska’den genast
bli aflyftad", svarade hon. "Ser ni jakten der borta,
som går ur hamnen för fulla segel?"
"Ja, det är - ’Flundran’."
"Mycket riktigt, å ser ni vidare den ståtlige,
högväxte mannen, som står akterut om bord å besvarar
mina afskeds-helsningar?"
44*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
