Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfdans. T. H. - Om begrafningar. O-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^edan dagens oro slutat,
’ Se’n dess qvalm och glöd försvunnit, Och det
herrskar lugn och frid, Ur hvar blomsterkalk, som
lutat Sina blad för sol, som brunnit Under dagens
heta timmar, Tittar fram en elfva blid.
Se! Ur hvarje snår och gömma Luftigt lätta andar
sväfva, Dansande i ringar fram. Hän med vindens fart
de strömma Och en dimlik slöja väfva Öfver gräsets
dunkla matta, Omkring trädets mörka stam.
I fantastiskt yra ringar Öfver bäckar, blad och stenar
Pilsnabbt framåt dansen går; Än den sig mot molnen
svingar, Än med vattnet sig förenar, Intet hinder
kan den hejda, Och den lemnar intet spår.
Men när solens strålar brinna Bort vid österns bryn
och båda, Att det dagas inom kort, Alla elfvor strax
försvinna, Kunna mer ej "dansen tråda, Utan skynda
hufvudstupa Till de dolda gömslen bort.
Så är ock med men’skans sinne; Ty när ändtligt dagens
möda Och dess värf ha’ nått sitt slut, Väckes upp så
månget minne, Som ej åren kunnat döda, Alla tankars
bojor lösas. Och de ila fria ut.
Och med vindens fart de ila Hän till underbara
trakter, Dit ej leda men’skors spår. Än på alpers
topp de hvila, Än de ströfva genom schakter, Ingen
nejd är dem förnekad, Ingen stig är dem för svår.
Dagar, länge sedan flydda, De frammana för vårt öga
Uti bilders rika rad, Och för dagar, än ej grydda, De
uppbygga luftslott höga, Skimrande i hoppets färger,
- Och så ila de åstad.
Ack, hvad mer, om verkligheten Med sitt allvar
fjärran jagar Tankespelet utan prut! Det dock skingrar
dysterheten Utaf mörka, tunga dagar, Om uti en luftig
elfdans Tankarna få sväfva ut.
T. II.
Om
historien om folkens olika sätt att anförtro sina
döda den moderliga jordens sköte - en historia
af djup kulturbetydelse - spela våra hedniska
förfäders be-grafningsplägseder en lika intressant
som karaktäristisk roll. De gamla sagorna, sångerna
och lagarna visa, att forntidens nordmän ansågo
som fridlöshetssak att icke betäcka lik med jord,
hvarhelst och under hvilka förhållanden död man eller
qvinna påträffades. Den gamla sången om Segerdrifva
qväder, i enlighet med denna uppfattning:
Mitt nionde råd är,
att graf du reder
åt lik, hvar du finner dem ligga;
om de af sjukdom dött,
om de på sjö dött,
om de dött för vapen å val.
Denna vördnad för döden gaf sig äfven luft på annat
sätt. Så ansågs det, till exempel, för en helig pligt
att ej tillfoga de döda någon lemlästning, och den
äldsta lagstiftningen bestämde höjda mandråpsböter
för den händelse, att mandråparen tillät sig att
misshandla den dräptes lik.
Ett folk, som på ett sådant sätt fridlyste de döda,
skulle naturligtvis egna en stor uppmärksamhet åt
begrafmngen och åt förberedelserna till densamma. De
senare sammanfattas af »Segerdrifva» sålunda:
’ Tillred bad
att bada de döda,
två deras händer och hufvud,
kamma och torka dem,
förr’n de komma i kista,
bjud dem att sofva sött.
Men innan vännerna eller fränderna bjödo den
bortgångne
att sofva sött, var sed och bruk att iakttaga
några pligter,
som den gamla sången icke omförmäler. Den första
skyldighet,
man hade att iakttaga mot den döde, var att
tillsluta hans
* Den förra plägseden var utan tvifvel äldre, men
ägde dock
ögon och hopklämma hans näsborrar, om dessa senare
stodo vidöppna. (Denna handling, som vanligen utfördes
af en nära frände eller förtrogen vän till den döde,
ansågs vara egnad att lifva den officierande till
hämnd, om sådan skulle tagas.) Derpå följde likaledes
tvågning och utsmyckning samt påbindande af den så
kallade Helskon eller dödsskon. Om den döde under
lifstiden varit en våldsam eller vildsint man, och man
fruktade, att han efter döden skulle som gengångare
göra oro i det hus, han bebott, ansåg man sig för
säkerhetens skull böra iakttaga några särskilda
plägseder. Den, som skulle tvätta och pynta ut liket,
närmade sig då den döde bakifrån, troligen derför
att man ansåg, att likets öppna ögon kunde utöfva
en eller annan förtrollande inflytelse. Sedan han på
detta sätt trädt fram till liket och tillslutit dess
ögon, vågade ändtligen de andra behandla det. En
sådan död blef icke heller utburen genom någon af
husets vanliga ingångar, utan man bröt ett hål på
väggen bakom liket, hvarefter detta genom öppningen
blef utburet baklänges.
Liket antingen brändes på ett bål eller också
nedsattes det obrändt i en hög.* I förra fallet lades
det, rikt utsmyckadt samt försedt med vapen, på den
uppstaplade vedhögen. Icke sällan blefvo hästar,
hundar, hökar eller andra djur, som den aflidne
hållit af, ja, till och med trälar, brända på bålet,
för att göra den döde ressällskap till den andra
verlden. Sedan man i urnor uppsamlat den brändes aska,
bildade man af stenar en grafkammare, i hvilken icke
endast urnorna, utan äfven vapen, husgeråd, redskap,
dyrbarheter med mera nedlades. Öfver grafkammaren
uppkastades sedan en hög, på hvilken icke sällan
restes en bautasten till den bortgångnes åminnelse.
När liket jordades obrändt, tycktes man på förhand
hafva på begrafningsstället byggt en grafkammare,
som antingen bestod af flata stenhällar i skapnad af
en rymlig likkista eller bestånd, åtminstone under
en tid, vid sidan af den förra.
47*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
