Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Tycho-Brahe-dag. Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
i examen, skrifva telegrammet, så att det låg färdigt,
tillreds att afsändas till min far.
Derefter öfverräknade jag min kassas innehåll och
lade suckande den obetydliga summan tillbaka i min
portmonnä och funderade på, hos hvilken af kamraterna
jag skulle få låna hvad jag behöfde till examenssexan.
«Kan du låna mig tjugo kronor, tretio är väl inte
att tänka på?» frågade i detsamma min vän, juris
studiosus Ivarsson, som öppnade dörren mellan våra
rum och kom ut i mitt. Han var klädd i ytterrock
och hade studentmössan djupt neddragen öfver pannan,
ett säkert tecken, att han var vid dåligt lynne eller
hade penningebekymmer.
»Jag ämnade just fråga dig, om du kunde låna mig
en tia."
"Hvilken sympati!» utropade han. "Men hvad du ser
fin och nobel ut! Hade jag Goethes penna, jag talar
inte om hans snille, så skulle jag skrifva en dikt
om Abelard och Heloise. Ja, nu får man väl snart
gratulera! Flickan är vacker som en liten docka,
hvilken du kan sätta i glasskåp, men för öfrigt
så ..." Han blåste med en försmädlig min ut en
rök-hvirfvel ur sin brinnande cigarr. "Jag skall ut
på vigilans, jag har en vexel att inlösa och det
gör mig rent för-tviflad", tillade han, nickande
till mig och sprang sjungande ned för trapporna,
men återkom strax derpå som en stormvind, öppnade
dörren och ropades "Kan jag skrapa tillsammans mer,
än jag behöfver till vexeln, skall du få tian",
slog dörren igen och försvann på fullt allvar.
Hugo Ivarsson var en glad, treflig pojke, med bättre
hjerta än hufvud, studerade emellanåt flitigt,
men kunde omöjligt försaka något nöje och var som
sångare jämnt ute på vift. Fastän han ofta erhöll
penningar ifrån sitt hem, behöfde han ändå alltid
låna, delade gerna med sig, då han var vid kassa,
och kunde icke hushålla det ringaste.
Jag såg på mitt ur. Ännu hade jag en hel timme att
vänta, innan det blef tid att gå i examen, och beslöt
göra en promenad, för att om möjligt blifva af med
min hufvudvärk.
Utkommen i korridoren mötte jag tant Marianne,
som kom ifrån sin handkammare, med socker, ägg och*
en mjölpåse i famnen. Yi helsade på hvarandra och
jag frågade, om hon trodde att jag kunde få träffa
Heloise, innan jag gick i examen. "Omöjligt, min
vän", svarade hon. "Heloise tänker visst inte på att
stiga upp på ett par timmar ännu, stackars liten,
hon tycker alltid att dagen är så lång och tråkig
derför, att hon icke vet, hvad hon skall taga sig
till, och sofver bort så många timmar hon kan."
»Hon måtte väl, i himmelens namn, inte börja fa smak
för opium, hon med!" utropade jag förskräckt.
"Bevare oss - visst inte - det jag vet åtminstone,
men det vore allt bra, om hon fick ett eget hem
och något att ombestyra, som roade henne, ty den,
som intet har att göra, finner lätt på dårskaper,
och sysslolöshet är en rot till allt ondt."
Den goda tanten kunde nog briljera med vackra
grundsatser, men det hade varit långt bättre, om hon
låtit Heloise sysselsätta sig något med hushållet och
gifvit henne smak för arbete, tänkte jag, med någon
oro för framtiden.
Eegnet hade upphört, molnen hade skingrat sig och med
Aprilvädrets vanliga ombytlighet sken solen ganska
klart, då jag promenerade till järnvägsstationen. Som
det var marknadsdag, rådde der en liflig trafik. Med
tågen anlände bondfolk med äggkorgar och smörknyten,
träskedar och vispar, som de ämnade sälja på torget,
dit alla skyndade, så fort som möjligt; mera långsamt
och gravitetiskt kommo förmögna landt-brukare med
sina gummor, trefliga och välmående, insvepta i
brokiga själar och alltid med en sådan hängande öfver
armen, liksom skylt på rikedom och välstånd. Ibland
de unga bondflickorna voro flera, som utmärkte sig
för sitt vackra utseende och sin ståtliga hållning;
endast den lilla, näpna silkessjaletten, hvilken helt
kokett var knuten under hakan, tillkännagaf att de
tillhörde bondeståndet.
Ett tåg skulle afgå till Malmö, en betjent,
med en nattsäck i handen, kom springande från
järnvägshotellet, köpte i största hast tvänne
biljetter och skyndade upp på perrongen; strax
derefter kom en äldre, korpulent herre med ett afiärs-
messigt utseende; han hade gått mycket fort,
var varm och andfådd, drog djupt efter andan,
då han var inkommen i vesti-bylen och upptog en
näsduk, för att torka svetten af pannan, hvarvid
han, utan att gifva akt derpå, tappade ett paket;
jag böjde mig ned, upptog det och skyndade efter
honom i väntsalen. Han var redan på perrongen. Jag
knuffade alla ur vägen, för att fort komma dit ut,
men hejdades vid dörren af en vaktmästare, som frågade
om jag hade järnvägsbiljett eller kontramärke; som jag
ej var försedd med någotdera, släppte han ej ut mig,
men genom dörrens glasfönster fick jag se främlingen
uppstiga i en af törsta klassens kupéer-lokomotivet
hvisslade, tåget gick och der stod jag med mitt fynd
i handen.
Som jag hade sett att främlingen kom ifrån
järnvägshotellet, gick jag dit upp, för frågade
mig hos värden och erhöll den underrättelsen, att
den resande var en rik amerikanare, som ämnade,
efter några dagars vistande i Köpenhamn, återvända
till sitt hem i New-York. Jag lemnade hotellvärden
min adress, för den händelse herr Johnsson skulle
efterfråga sitt förlorade paket; sedan skyndade
jag upp i examen. Anländ till "Kuggis", fann jag
att jag var den förste, som dit-kommit, och beslöt
taga tillfället i akt och se efter hvad paketet
innehöll. Sedan jag upplöst snöret och uppvecklat
omslagspapperet, såg jag ett helt vanligt,
mindre album med mes-singslås. Jag öppnade det,
i tanke att få se herr Johnssons familjporträtter
- men bedrog mig. Inuti fanns ett litet skrin af
sköldpadd, ett mycket vackert, genombrutet arbete,
prydt med silfverornamenter. Skrinet kändes temligen
tungt, och jag undrade hvad det kunde innehålla,
då några af mina examenskamrater inkommo, bleka
och högtidliga. Jag omtalade mitt äfventyr och
alla beundrade det vackra sköldpaddsskrinet, som vi
förgäfves försökte öppna. Högtidligheten försvann,
bortjagad af nyfikenheten; man slog vad, ja, man
skrattade till och med - något oerhördt i "Kuggis"
- några minuter före en examen.
"Jag tror mig ana, hvad det innehåller", sade en af
kamraterna. "Håll det intill örat och ni skola få höra
det jämna, enformiga tick-tack, tick-tack af ett ur."
Vi funno, att han hade rätt.
"Vänta, skola ni få höra det repetera!" utropade en
annan, hvilken tryckte på en liten silfverknapp, som
gaf efter, då ett surrande ljud lät höra sig. Men
just som vår nyfikenhet var i sin högsta potens,
öppnades dörren och en af professorerna inträdde;
hastigt lade jag sköldpaddsskrinet i min frackficka.
Högtidliga och allvarsamma helsade vi på professorn,
som sade, i det han gick emot oss: "Om herrarna äro
beredda, så ,kunna vi börja."
Liksom till svar lät ljudet af en galande gök höra
sig fyra gånger ifrån min frackficka, hvarefter det
osynliga uret slog ganska högt och tydligt nio slag,
precist hvad klockan var.
En stum, men uttrycksfull scen!
Min förvåning och förlägenhet och mina kamraters
minspel kan jag ej beskrifva. Professorn såg på mig
med en allvarsam blick, men sade ingenting; vi gingo
in i en af auditorierna; jag fick första frågan och
hade ej hunnit besvara den förr, än från min ficka
hördes triumferande den amerikanska folksången,
"yankee-doodle». Jag blef förtviflad; gaf oriktiga,
men högljudda svar, för att öfverrösta den befängda
speldosan, men den frisinnade folksången var ej så
lätt öfvervunnen.
Professorn såg ut, som om han ej trodde sina egna
öron; stum af harm pekade han på dörren.
"Herr professor», sade jag, "var god och döm mig ej
ohörd." Jag framtog den musikaliska sköldpaddslådan
och omtalade i få ord, huru hon kommit i mina händer,
försäkrade att jag var helt och hållet okunnig om dess
fördolda egenskaper och bad honom ursäkta det obehag,
som denna händelse förorsakat.
Mina ord måtte ljudit som en melodram, ackompanjerad
af den amerikanska folksången, hvilken alltjämnt
fortfor att spela.
Professorn drack ett glas vatten och sade derefter
vresigt:
"Var god lemna konstverket åt vaktmästaren der ute."
Jag sprang ut, kastade det amerikanska fyndet på
bordet och lofvade dyrt att aldrig upptaga något,
som ej tillhörde mig. Som melodien till yankee-doodle
var utspelad, började marseljäsens krigiska toner
låta höra sig. Vaktmästaren syn-
Sv. Familj-Journ. 1880.
48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
