Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De biskopliga sinnebilderna. X+ - Praktik. Chicot - På slagfältet. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de protestantiska. De förras embetsskrud är ock
i förhållande härtill mera ställd på prål, än den
biskopliga embetsdrägten annanstädes, der den likväl,
såsom i den svenska, med messskjorta, korkåpa, mössa,
guldkors och kräkla, är tillräckligt besynnerlig och
brokig, för att väcka häpnad.
Korkåpan bäres utanpå de vanliga kläderna och
messskjortan. Mössan eller mitran (ursprungligen
hufvudbindel) är skärmlös, hög, upptill något
afsmalnad och öfverst klufven. Korset, som bäres i en
guldkedja på bröstet är en kristna kyrkan genomgående
symbol af det kors, hvarpå Kristus
dog. Biskopskorset är af guld, erkebiskopens tillika
om-gifvet af en gloria. Kräklan slutligen är en, så
att säga, utvecklad staf, sinnebilden af herdekallet;
var i början rak, men har sedermera i öfra ändan
erhållit en krökt form (deraf namnet krumstaf)
och påträffas ofta utarbetad till ett verkligt och
dyrbart konstalster. Den katolske biskopen låter, när
han uppträder i full ornat, bära kräklan efter sig och
håller den blott sjelf, då han utdelar välsignelsen-,
den protestantiske kyrkofursten bär deremot, vid
sitt kalls utöfning, sjelf denna sinnebild af sitt
embetes myndighet.
, err Uppskof, skicklig bränvinsadvokat, ^ Satt full
af rynkor i den sluga pannan,
Då fram till honom klef en vild krabat
Och efter denne kom ännu en annan.
Tjuf-Jöns så »munvig^ förde ordet .an
Och pratade helt vidt och bredt om saken:
»Hur den, som stulit höet, ej var han,
Som fridfullt sof, då (hviskning) Utbys-Per var
vaken.’
»Och inte har kamraten här nå’n del I kritterna,
som Kilsmo-Anna miste.
Se, den här gången har dom tagf fel -*- –» Ja,
det var allt, hvad Jöns på samvet’ visste.
Då steg kamraten lugnt till bordet fram, Stack
upp ett guldmynt för »notariens».näsa Och frågade,
helt kall och allvarsam: »Om det der ’tydde till’
att rätten qväsa?»
»Nå godt, herr advokat. Se, Jöns är dum . . . Nog
ha’ vi stulit både hö’t och hästen. Jöns, bjud nu
till att ge’n en riktig hum,
Så är det herrens sak att ljuqa, resten.» j u
Oliicot.
fver det fält, der härarna nyss drabbat samman
och döden och förstörelsen firat en af sina
högtidsstunder, gick filosofen, han, som med glödande
nit predikat frid på jorden. Eundt omkring honom lågo
blodiga, stumma vittnen till det hemska skådespel,
som utförts på den vida slätten: en oräknelig mängd
af döda menniskor och hästar, krossade vagnar, högar
af vapen samt svarta brandfläckar och ruiner efter
nedbrända byar, från hvilka röken ännu steg anklagande
mot himmelen. Filosofen sammansatte i sina tankar på
nytt en afhandling om den eviga freden.
Dödsplatsens stillhet stördes plötsligt af
två ruskiga figurer, hvilka smögo omkring
bland förstörelsen. Deras afsigt var allt för
tydlig. De voro likp lundrar e, krigets vanliga
följeslagare. Ifrigt undersökte de kläderna på
de liflösa kropparna, de letade efter guld. Från
en ring på en fallen officers finger glänste en
ädelsten. Bägge rusade på en gång fram och ropade:
»Ringen är min, jag såg den först!»
Ett slagsmål mellan dem uppstod och slutade ej förr,
än den svagare låg i sitt blod på marken.
Filosofen, störd i sina betraktelser, stannade. Mellan
ett par stenar framför honom hade en spindel spännt
sitt konst-messiga nät. En fluga, somx sorglöst
surrade omkring, flög in deri och fastnade. Bom en
blixt ilade spindeln fram ur sitt gömsle, anföll
flugan och band henne allt fastare i sina garn,
tills han i maklig ro kunde börja sin måltid.
’ Allt mera tryckt af sorgsna. tankar, skred filosofen
framåt. Svarta moln stego upp öfver vBstra horisonten
och började en vild jagt Öfver himlahvalfvet. Stormen
brusade, gräs och blad hvirflade omkring i
luften. Blixtstrålar genomskuro molnen, genom hvilkas
remnor ett omätligt haf af eld blänkte fram. En blixt,
följd af ett bedöfvande dunder, söndersplittrade en
sekelgammal ek, som krigets åskor skonat.
Filosofen stannade åter och såg med häpnad på
det öfverväldigande skådespel, som de lössläppta
naturkrafterna utförde.
Men molnen jagade bort genom rymden, stormen upphörde
lika plötsligt, som han uppstått, och allt mera
aflägset hördes åskans buller, allt mattare blefvo
blixtarnas sken. Långsamt och med blicken fästad vid
jorden lemnade filosofen slagfältet.
Han hejdades likväl ånyo. Framför honom slog en örn
ned på en råtta, som gnagande intog sin måltid på
ett af krigets offer.
Ej längre mäktig att kunna återhålla sin smärta,
ropade han: »Naturen är som menniskorna och
menniskorna äro som naturen. En dåre är den, som
drömmer om den eviga freden på jorden! Först i en
annan verld gro dess oförgängliga blommor!»
Då frambröt aftonsolen genom de sprängda molnen och
spred så mildt och tröstande sitt lifgifvande sken
öfver fältets skräckscener, att hoppet åter tändes
i tänkarens själ och allt hans missmod flöt bort i
vemodsfulla tårar.
.**’.*’
Och åren’ gingo. Årtionde följde på årtionde. Ett
nytt slägte hade tagit arf efter det, inför hvars ögon
slagfältets historia inristades med blod på historiens
blad. I menni-skornas hjertan hade smärtan öfver ömma
förluster i kriget domnat bort, såren ärrats ihop
och sorgen sökt sin tröst i ärorikt utstofferade
slägtsagner om de fallna. Öfver. slagfältets
grafvar hade naturen med helande hand sått glömskans
säd. Odlaren skötte der sitt fredliga värf, hjordarna
drefvo sorglöst omkring på betesmarkerna, ängarna
bredde ut sina brokiga blomstermattor och skogarna
växte frodiga och susade i vinden så lefnadsgladt,
som om i deras tysta snår ej gömdes ett minne om
annat - än lyckliga dagar.
Äfven lifvet utomkring i den stora, vida verlden
hade framträdt i många nya drag. Vetandets synkrets
hade med utforskningen af många naturens hemligheter
vidgats, det andliga arbetet genom sina krafters
sammanslutning vunnit jättelika framgångar,
de fruktbara tankarna beredts tillfälle att,
som gemensam egendom, med blixtens hastighet fara
tullfritt genom verlden, personligheten börjat skymta
.daggryningen för sin seger öfver ståndsintressenas
vacklande bålverk, allt flera och allt mäktigare
röster höjt sig, för att göra den sannt menskliga
förbrödringstanken bestämmande för lifsuppfattningen
och betydelsen af det gudomliga skaparebudet
»varde ljus» fullt klar ochs lefvande för jordens
slägten. Ännu fläckades dock Guds -herrliga natur
med styggelsen af nya slagfält, ännu hade friden på
jorden icke någon säker’ grund i en inre nödvändighet,
utan lefde blott, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
