Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snäckgärdet, norr om Visby. C. J. Bergman - En synvilla. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gånger, genom inköp af närliggande tomter, blifvit
utvidgad. Genom sitt läge längs hafvet mellan
den monumentala ringmuren i vester och en rad af
ståtliga, än mera monumentala kyrkruiner i öster
samt genom sin rikedom på vackra och delvis rara
träd och blommor har denna anläggning vunnit äfven
vidtberesta främlingars loford. För öfrigt har detta
sällskap bestämt till syftemål för sin verksamhet,
att understödja obemedlade yngre personers mera
lefvande intellektuella och tekniska anlag; att
bilda trädgårdselever och att årligen till flitiga
folkskolebarn utdela sparbanksböcker (med insats
af fyra kronor). Vidare har sällskapet börjat bilda
tvänne fonder, den ena för uppresandet af Kristofer
Polhems minnesvård i hans födelsestad Visby, den
andra för att åstadkomma en uppfostringsanstalt för
vanvårdade barn.
Den 9 Juli hvarje år är sällskapets högtidsdag. Denna
har alltid firats först med ett af en ledamot
å läroverkssalen hållet tal öfver något ämne af
allmännare intresse och sedan med utfärd till den
ofvan omnämnda, invid Snäckgärdet belägna, natursköna
hagen, der de gotländska folklekarna, omvexlande
med tal, skålar och sånger, utförts med
vänsäll liflighet och gamman. Med hänsyn till de
talrika skaror, som då, när vädret var gynnande,
utströmmade till »Åhsbergska hagen», kunde det
sägas, att D. B. V:s högtidsdag var en gotländsk
folkfest. Sedan sällskapet för ett par år sedan
bredvid sin botaniska trädgård anordnat en stor, af
trädplanteringar omgifven lekplats för stadens ungdom,
har högtidsdagen firats der med samma fosterländska
lekar och med samma skaplynne af folkfest, som förut
i hagen vid Snäckgärdet.
Dessa äro grunddragen af detta, nu (1880)
sextiosexåriga, sällskaps arbeten och sträfvanden. Det
har gått genom dem en omisskännelig flägt af ungdomlig
lifskraft och friskhet.
Och denna friskhet har utan tvifvel varit en verkan
af den gammaldags, muntra idrott i hafvets svala
och salta våg, af de stärkande bad, som utgjorde
sällskapets, så att säga, officiella glädje under
dess uppväxt – en verkan af minnena och intrycken
från rådslagen, samqvämen och lekarna i sällskapets
första högtidssal under den höga himmelens hvalf,
mellan stolta klippväggar och sorlande böljor, i den
rena sjöluften vid barndomsstranden i Snäckgärdet.
C. J. Bergman.
-
</b>En synvilla.</b>
Sent på hösten år 1695 seglade engelska
handelsskeppet Samuel på Medelhafvet utanför
Berberiet, med en dyrbar last, destinerad till
Venedig. Oförmodadt fick man sigte på fyra franska
örlogsskepp, hvilka satte kurs på Samuel. Detta var
en högst oangenäm upptäckt, ty England och Frankrike
förde vid den tiden krig mot hvarandra, och den i
farvattnet synliga franska örlogseskadern var just
utsänd, för att skada Englands handel, genom att
uppbringa och såsom pris taga hvarje engelskt fartyg,
som kunde anträffas på hafven.
Den engelske kaptenen försökte att med alla
segel i topp undkomma de fiendtliga skeppen; men
dessa jagade honom med fulla segel, och då de för
välsegling konstruerade krigsfartygen sköto mycket
starkare fart, än det lastade handelsskeppet, var
det naturligt, att jagandet skulle lända till det
senares uppbringande. Detta inträffade dock ej förr än
nära solnedgången. Då hade det främsta krigsskeppet
hunnit så nära, att ett löst skott derifrån kunde,
påminna kaptenen på Samuel om nödvändigheten att hissa
flagg. Knappt hade engelska flaggan visat sig, förr
än ett nytt, skarpt skott uppmanade kofferdimannen
att gifva sig fången. Kulan träffade ej, men slog
ned tätt utmed skeppssidan. Engelsmannen ansåg
rådligast att genast stryka flagg, till tecken att
fransmännen kunde taga hans skepp såsom god pris. I
samma ögonblick, flaggan nedhalades, försvann den
sista solglimten bakom vesterns purpurfärgade rand
och inom några minuter insvepte natten alla föremål
i ett ogenomträngligt mörker. Det blef, såsom en
matros uttryckte sig, »så mörkt, som det var åtta
dagar före verldens skapelse» eller, såsom en annan
med en kraftig båtsmansed bekräftade, »värre än det
egyptiska mörkret».
Nu befallde kaptenen på Samuel sitt folk att icke
visa det ringaste ljus från skeppet, icke en gång från
sina älskade tobakspipor, på det man icke genom någon
eld, som kunde genomtränga nattens mörker, skulle
förråda fartygets läge. Emellertid lät kaptenen,
sätta i sjön en stor, tom tunna, ofvanpå hvilken en
lanterna blifvit "fastnajad. En matros befalldes att,
hängande uti en ända utombords, tända lanternan,
skjuta ut tunnan från skeppssidan och låta henne
drifva för vind och våg.
Fransmännen höllo ytterst noggrann utkik på ljuset
i lanternan, förmenande att detta kom från kajutan
på det engelska skeppet, seglade allt jämnt efter
detsamma, dock på flera kabellängders afstånd, för
att ej i mörkret äfventyra en ombordläggning,
hvaremot engelsmannen, gynnad af
en frisk kultje och »det egyptiska mörkret», satte en
helt annan kurs och snart befann sig utom skotthåll
från örlogsmännen. Medan fransmännen gladde sig åt
den lyckliga fångsten, undrande hvad skeppet hade till
last och huru stor summa prispenningarna skulle uppgå
till, drack engelsmannen helt förnöjd sin grogg och
hörde med förtjusning, huru vågorna fräste omkring
skeppat, som med hvarje ögonblick flög allt längre
bort från den farliga fienden.
Då morgonsolens första strålar förgyllde
bramstångstopparna på de stolta, franska
örlogsskeppen, varseblefvo dessas befälhafvare till
sin gränslösa harm och förtrytelse, att de hela natten
förföljt en tom tunna, men det eröfrade skeppet stod
ingenstädes att finna. Hela horisonten granskades
på det omsorgsfullaste, såväl från skeppsdäcken,
som från märsar och bramsalningar, men icke ringaste
skymt af engelsmannen syntes, och i hvilken riktning
han försvunnit, var lika omöjligt att utröna.
Manskapet på de franska skeppen var lika missbelåtet
som befälet öfver det förargliga misstaget, ty
matroserna, såväl som deras officerare, gingo miste
om sin andel i de väntade, stora prispenningarna. En
gammal, vidskeplig sjöman påstod visserligen, att
det ej varit något verkligt fartyg, man om aftonen
uppbringat, utan ett sjöspöke, antingen den flygande
holländaren eller någon annan dimbild, som försvinner,
då man vill taga fast den. »Många onda makter drifva
sitt spel på hafvet såväl som på landbacken, och jag
har sett så underliga ting förr en gång», menade den
gamle; men de mera förståndige insåg mycket väl,
hvilket spratt den sluge engelsmannen spelat dem,
hvarom den stora tunnan med sin nu slocknade lanterna
bar ett allt för tydligt och ojäfaktigt vittnesbörd.
Det rikt lastadef handelsskeppet anlände utan
vidare äfventyr lyckligen till Venedig. Kaptenens
till rederiet afgifna berättelse om det lyckligt
undsluppna äfventyret väckte redarnas synnerliga
glädje och tillfredsställelse öfver att äga en så
fyndig skeppare.
Att händelsen på sin tid gjorde mycket uppseende,
finner man deraf, att en kort notis derom är intagen
uti den år 1700 i Hamburg tryckta »Historischer Kern
oder kurtze chronica der merckwtirdigsten geschichte
des jahres 1695»; men kaptenens namn har sjunkit i
glömskans flod, der minnet af många andra, utmärkta
sjömän och af deras på hafvet utförda bedrifter
försvunnit.
G. C. Witt.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
