Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett besvuret hederslöfte.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
Första afdelningen.
I.
Löjtnant Detlofs bref till sin mor.
Ja, första punkten har jag ej synnerlig anledning att
bestrida. Mamma har rätt deri, att min lefnadsstig
hitintills – således till nära tjugosex år – ej
strukit fram öfver ’rosor’. Men detta är en olägenhet,
som inträffar för många, och jag ser den icke från så
mörk synpunkt, att jag känner mig frestad att gilla
senare punkten i min kära moders bref, den nämnligen,
som anvisar mig sättet, huru rosor lättast uppdragas
öfver törnen, då frågan gäller en ung man med andra
tillgångar än penningar.
»Så ömma och förutseende de mödrarna äro! Men blif
nu icke ledsen.
»I fall det verkligen finnes en ung flicka, som skulle
tycka om att på sin utstyrsel se en viss grefvekrona,
så skänkte jag den gerna för intet, så framt den då
hade något värde för henne. Men att på samma, gång
bortskänka mig sjelf, dertill är jag så renons på
lust, att jag hellre vadar bland mina törnen till
dagarnas slut, än jag så der handlöst kastar bort
min existens, hvarmed följer mitt själslif, mina
principer, kortligen mitt eget jag, som jag skulle
blygas för att hafva sålt för kanske mindre än – en
’grynvälling’.
»Mamma fruktar, att något slags romantisk ömtålighet
skall hindra mig att se klart i fråga om konsten att
ympa in rosor på ifrågavarande törnen, men detta är
ej händelsen.
»I fall jag öppnat mitt hjerta för en ädel, jungfrulig
varelse, skulle jag, utan att en sekund tro, att
jag nedsatte mig, med öppna armar mottaga så väl
henne, som den hemgift, hon kunde medföra. En fader
kan sämre placera sitt kapital än i dotterns lycka,
och på den har han en någorlunda säker förhoppning,
då han lemnar den i händerna på en ung, hederlig,
driftig och moraliskt ren man, fri från all smuts,
såväl på sin inre karaktär, som på sitt yttre lif,
och som förstår att vara tacksam för den kärlek,
hvarmed hon återgäldar hans.
»Således försäkrar jag, att huru fattig jag än är,
skulle jag skynda att mottaga den lycka, som mamma,
att dömma af den nobla lagmanskans häntydningar,
tror sig vara säker på, i fall jag älskade den
unga damen i fråga, men det gör jag ej och skall ej
någonsin kunna det, ty hennes väsende väcker ej hos
mig hvarken sympati eller antipati.
»Svara mig nu icke att allt blir förträffligt, så
snart jag ej har någon antipati för den föreslagna
personen. Häri skulle mamma ha orätt, ty visserligen
säger ordspråket, att ytterligheterna kunna
mötas, men hvad som aldrig mötes, det är en ljum
likgiltighet, ställd gent emot en omotiverad och
oombedd böjelse. Och denna böjelse, om den funnes
(hvad jag af heder och grannlagenhet betviflar),
hade ej något det allra ringaste skäl från min sida
att stödja sig vid.
»Öfver hufvud, min dyra mor, anser jag som en
förolämpning mot den unga fröken, att jag blifvit
tvingad att så här fritt yttra mig, och derför
bönfaller jag, att mamma afstyr såväl alla samtal
med hennes moder, som också med mig. Det är hårdt
mot dottern, att modern kan, om än i beslöjade ord,
förråda, hvad den förra med rodnad och blygsel skulle
vända sig ifrån.
»Och nu nog om detta.
»Det är en annan sak, som jag, med all skyldig
vördnad för mamma, vill påpeka, nämnligen mammas
ständigt återkommande klagan öfver min ungdoms
bedragna förhoppningar. Men finnes ej det, som är
vida tyngre? Jag skall till exempel alltid anse som
en stor fördel, att den fulla omstörtningen i vår
affärsställning inträffade medan jag ännu var pojke
och således icke hann vänja mig vid en lättjefull
och kanske, hvem vet, lättsinnig ungdom.
»Min stackars faders dagar voro ej lika på
tillfredsställelse och frid, sedan han, såsom han
sjelf sade, på ungdomsdårskaper förslösat sin egen
förmögenhet, och på sin mannaålders missriktade
spekulationer den förmögenhet, hans hustru tillfört
honom, och derefter långsamt tärdes bort af sin enda
behållning: ånger, sjukdom och trötthet.
»Huru högt älskade jag honom ej, och huru väl förstod
jag ej honom, då han, tillbakalutad mot gungstolen,
såg på mig med ögon fyllda af tårar och ofta, ofta
halfhviskade mellan de ihåliga hostningarna: ’Min son,
min käre, käre gosse, jag har handlat illa mot dig,
men du har ej hjerta att dömma mig hårdt.’
»Dömma honom! Store Gud, hvad jag var lycklig –
minns mamma det – då en gång, när vinet var slut och
mamma ej hade några penningar, jag helt hastigt (det
var under höslåttern) anställde mig som biträde hos
inspektören, vår granne, på Runstaholm och tjenade mig
så mycket, att det räckte till två buteljer vin, som
jag sjelf köpte hos en annan granne, landthandlaren!
»Se, kära mamma, de rosor jag då sådde och skördade,
de glädja mig än i dag, och pappas ord och pappas
ögon och pappas handtryckning, de behålla jag för
alltid i minnet.
»När vi slutligen en dag blefvo ensamma, vi två, på
vår sista, lilla skogs- och jordlapp af det alltid
ringa Landsby, i det fattiga ugglenäste, som utgör
vårt hus, så ville mamma ändå alltid hålla hufvudet
uppe som ’fru grefvinnan’. Både under min kurs som
frikadett och senare, i min ställning som fattig
löjtnant, har detta plågat mig otroligt. Ja, käraste
mamma, förlåt mig, att det en gång på allvar måste ut:
grannarna skrattade åt detta högmod och vår enda,
trogna tjenarinna, Malena, slog knyckar på nacken,
dä det på morgonen hette: ’bär in kaffet till’ –
icke löjtnanten eller, än bättre, min son – utan
’bär in kaffet till grefven’.
»Kort innan jag i år reste till mötet, inträffade
något roligt vid morgonrevyn i köket. En
backstugugumma kom in och, som jag ganska väl hörde,
begärde att ’ärligt’ få låna en ’tolfskilling’,
tills hon fått sin betalning för spånad. ’Har jag
pengar att låna ut?’ svarade mamma med hård röst och
tillade i detsamma till Malena: ’Har grefven fått sitt
rakvatten?’ Helt förgrymmad skyndade den afsnästa
qvinnan utför trapporna, i det hon högt utropade:
’Så’na fattiglappar ska’ vara grefvar. – Fattigdom
och högfärd.’
»Jag låg just i mitt öppna fönster och som jag hade en
tolfskillingshacka, släppte jag ned den rakt på gumman
och frågade med min älskvärdaste ton: ’Duger den här
lappen?’ Bestört såg hon upp och utbrast: ’Ja, se det
var att handla som folk, också lofvar jag löjtnanten
och min Gud ett löfte, att då han gifter sig med en
vacker och rik flicka, kalla henne grefvinna.’
»Det är väl icke möjligt, att mamma nu harmas
öfver mitt oförargliga påpekande af mammas lilla
arfsynd? Och nu till något fullt allvarsamt.
»Jag har under det nu afslutade mötet funnit, att min
benförsträckning, som väl är läkt till fullo, dock
qvarlemnat en styfhet, som icke vill gifva med sig,
utan ofantligt besvärat mig under tjenstgöringen. Ja,
jag fruktar, att om ej några veckors badkur, som jag
nu, i följd af öfverstens alltid faderliga omsorg, kan
företaga, hjelper mig, jag kanske till slut icke kan
tjena qvar, långt mindre, som jag tänkt, söka aktiv
verksamhet i utländsk krigstjenst. Närmaste frågan
blir då – icke att återkomma till den ändamålslösa
anmärkningen, att jag sluppit skada mitt ben, om jag
icke oförväget kastat mig in i ett äfventyr, som ej
rörde mig, liksom det icke rörde hvarje rättskaffens,
frisk, man, att under eldsvåda i en fattig eller rik
mans hus söka rädda ett stackars barn, med risk af
nedfallna bjelkar – utan fråga blir om hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
