Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men», svarade doktorinnan skrattande, »din
och herr löjtnantens konversation har synts rätt
lifvad... således ...»
»Har ändå mamsell Berthel icke sökt locka mig från
raka vägen.» Detlof bugade sig lätt och gick ned.
IV.
Sonen återvänder till sitt fattiga hem.
»Malena, har du nu ändtligen torkat hvarenda damsmula
i herr grefvens rum.»
Naturligtvis var det löjtnant Detlofs mor,
enkegrefvinnan, som så yttrade sig, medan hon sjelf,
farande hit och dit med en stor gåsvinge i ena och
en liten fjäderfläkta i andra handen, tycktes sinnad
att upprifva allt det dam, som försofvit sig bland
paneler, svartnade spegelramar och vördnadsvärda
konterfej af förfäder, hvilka icke voro ernade för
dessa bedröfliga rum, i en bedröflig, vålnadslik
byggnad, från början tjenlig endast som en tillflykt,
då slägtens öfverhufvud behöfde se efter sin ekonomi
eller roade sig med jagt i den intillslutande
skogen, på den lilla egendommen.
Grefvinnan Elsa var en i grunden ganska god
qvinna, men hon hade en medfödd svårighet att
böja sin ovanligt långa och stela gestalt, vare
sig i kyrkdörrarna, der hon kom tillsammans med
grannfruarna, eller i sitt eget torftiga hem, der
hon alltid, för hvilken som besökte henne, spelade
den otacksamma rollen af grand dam. Ja, hon spelade
denna roll till och med för sig sjelf, då ingenting
lefvande fanns i närheten, utom ett par grönsiskor
i sin bur och en katt, som af ålder nästan ständigt
höll sin middagssömn.
»Hennes nåd», svarade Malena, husets enda
tjenarinna, »vore det icke bättre, om vi toge det
hela kattunstäcket till löjtnantens säng, än det
malätna sidentäcket?»
»Menniska, efter min son så velat, behöfver du icke
tilltala mig med annan titel, än hennes nåd, men huru
vågar du glömma att kalla min son herr grefven?»
»Det skulle jag visst inte neka till, han, som är
lika vacker: och högståtlig att se på, som prinsarna
i gamla sagor, men när han reste, sade han, då han
räckte mig handen till afsked: ’Min kära Malena, du
är en utmärkt bra menniska, men du har ett stort fel,
du är glömsk. Jag vet, att jag minst tio gånger sagt
dig, att jag vill heta löjtnanten, och vi blifva ej
goda vänner, när jag kommer hem, om du icke lyder
mig.’ Och nu ber jag hennes nåd svara angående
täckena.»
»Malen är icke så farlig i sidentäcket. Tag det
åtminstone till en början.» Och den gamla damen
sväljde hjeltemodigt en suck, afpressad för –
löjtnanten.
Samma eftermiddag satt moder och son på den
gammaldags, med urblekt damast öfverdragna soffan
i förmaket, der allt det lilla, bästa, som fanns,
paraderade och der för öfrigt Malena, den vänliga
trotjenarinnan, satt lof öfver allt och i öfrigt
lofvat ända ut till förstuguqvisten, der den välsopade
sandplanen tog vid, slutande i en frisk gräsplan med
lysande grupper af alla slags landtliga rosor.
Gräsplanen åter slutade vid staketet, och utanför
detta hade man på ena sidan de förfallna uthusen,
hvilkas försvunna inbyggare numera representerades
af en enda ko, och på den andra två gångstigar,
den högra, ledande till hvad som fanns qvar af den
forna, betydande skogen, och den venstra, bredaste,
ned åt samma å, som gaf sitt vatten åt den ståtliga
egendommen tvärt öfver och hvilken, som man torde
minnas, fått emottaga sin nye ägare under-löjtnantens
frånvaro. En bro förenade båda stränderna,
»Så, att du icke vill hafva mera kaffe, min älskade
Detlof. Jag skall väl icke envisas då, men nog fann
du väl mitt hvetebröd utmärkt?»
»Bästa mamma, det var mera än utmärkt, Men jag ser helst
om mamma nu slår sig i ro och meddelar mig något om
den der olyckliga transaktionen, som mamma tyckes
hafva haft med lagmanskan. Jag tycker, att hon varit
enka så kort tid, att hon icke skulle förråda någon
lust att äfven blifva af med enda dottern. Den der
saken har gjort mig mycket ledsen.»
»Åh, käre son, du är, alltid så ömtålig och dessutom
för mycket deciderad i dina» förutsättningar. Icke får
du kalla det en transaktion, om jag och lagmanskan,
gamla, goda vänner, som vi äro, en gång eller par
råkat tala om, huru bra det skulle passa, om våra
barn i en viss sak tänkte som vi. Fröken Selma är
en charmant, ung flicka, om just ingen skönhet,
så talangfull och älskvärd, glad och godsint.»
»Mycket förträffliga egenskaper utan all fråga. Men
då jag är kall som is, så får någon annan draga parti
af dem, liksom af hennes rikedom, den mamma af fin
takt icke nämnde.»
»Emedan den underförstås. Ett så präktigt,
välbebygdt säteri, som Anneberg, duger för den
granntycktaste. Lagmanskan öfverlemnar gården med
allt, som der står, åt sin måg. Hon tänker sjelf bo
i Stockholm om vintern och om sommaren göra sina
barn ett besök efter badturerna – låter icke det
förtjusande, på en gång storartadt och patriaikaliskt?»
»För att hafva gifvit mamma del af dessa vackra
vyer, är det omöjligt annat, än att mamma å sin
sida ingått i vissa farliga förtroenden, utan sin
sons hörande. Emellertid har mamma nu under min
Gustafsbergstur haft god tid att låta den allt för
liberala lagmanskan på allra artigaste sätt förstå,
att mamma förhastat sig.»
»Min egen Detlof, sådana der saker äro mycket svåra
att på passande sätt beröra.»
»Huru, mamma har ej tagit den hederliga och
välvilliga damen ur sin villfarelse? Då blir det
min omsorg, att genom mitt sätt mot fröken Selma,
fullkomligt artigt, men fullkomligt bestämdt, låta
förstå, att jag aldrig drömt och aldrig kommer att
drömma om äran att få kalla henne min hustru.»
»Så häftig du är! Jag har gjort det enda, som var
passande, nämnligen i min tanke. Jag har sagt henne,
att jag ansåg bäst att icke förråda våra planer,
innan du kom hem, och vi kunde dömma om våra
barns attraktion till hvarandra. På det sättet får
lagmanskan sjelf göra sina upptäckter, utan att jag
blottställer mig för att stöta mig med min käraste
vän och granne.»
»Det der var icke illa. Jag skall med första göra
min visit. Men säg mig nu något om vår nye granne.»
»Jaså, herr Berthel, det är en praktisk, men föga
polerad man.»
»Hvad sade mamma, heter han Berthel?»
»Ja, än se’n! Det är något dopnamn, som blifvit
antaget som tillnamn. Han kommer hit endera dagen,
för att föreslå dig arrende eller köp af det der
utmagrade jordstycket, som vi ingenting fått på.»
»Har mannen familj?»
»Han har hustru och två barn. Frun har jag sett i
kyrkan; hon är rätt hygglig och försynt. En prestdotter,
tror jag, eller var det en förvaltaredotter, och sådana
veta alltid, hvem de hafva för sig. Sonen lär nu vara
hemma, en gymnasistpojke, som jag hört skall skickas öfver
till England, för att uppfostras för fabriksväsendet;
Dottern vet jag ej om hon ännu är skolflicka, men
hemma är hon icke för närvarande. Efter hvad jag hört,
skall hon dock snart komma med något sällskap från
en badort, så att slägten blir fulltalig.»
Detlof hade blifvit stum. Med allra djupaste
missbelåtenhet insåg han nu, hvad Hulda – i sina
tankar kallade han henne blott Hulda – hade syftat på
med sitt »härnäst». Hon, men icke han, visste hvem
hans mor menade med det af honom citerade uttrycket
om mannen, »som luktade parveny på långt håll».
»Du försjunker ju alldeles i tankar, min son! Apropos
tankar, så hade du en rätt löjlig och tokig i ditt
bref från den der, gästgifvaregården.»
»Löjlig! Hvad menar mamma?»
»Jag menar din ide, att du skulle söka något slags
plats på den der mannens kontor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
