Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur andra länders folkdiktning. Af V. Hugo Wickström - En svensk krigsfånge och Peter den store. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
sköna på afstånd; han är ej mera nöjd med hennes
leenden och blickar, han vill hafva ett bestämdt
svar, huruvida hon vill blifva hans for lifvet eller
icke. Han friar på allvar. Att dessa frierier kunna i
folkdiktningen erhålla ett verkligt poetiskt uttryck,
utvisar följande stycke:
"Jag gick en afton tankfull På qde stranden. Jag
tappade mitt hjerta I djupa sanden.
Då frågade jag sorgsen Sjömänner alla. - Att du det
har i barmen, De sade alla.
Vid tro och kärlek, hör dock
Hvad nu jag osäger:
Jag har ej något hjerta,
:
Du tvänne äger.
...-., Så vet, hvad du må göra,
Du lilla, kära: Behåll du mitt, men också Mig ditt
förära!"
Någon gång synes äfven ungmön, då ynglingen ej är
nog försigkommen, taga första steget, enligt hvad
följande dikt antyder:
"Min mor, mitt sinne är så tungt!
Gif mig din trädgårds bästa skatt-!" -
"Der.finnas blommor, tusen slag,
Om du sa vill, så får du dem." –
"Min moder, nej, min moder, nej,
Dem önskar jag visst ej."
"Min mor, mitt sinne är så tungt! (lif mig din
trädgårds bästa skatt!" - "Der finnas drufvor uti
mängd, Om du så vill, så får du dem." - "Min moder,
nej, min moder, nej, Dem önskar jag visst ej,"
"Min mor, mitt sinne är så tungt! Gif mig din
trädgårds bästa skatt!"- "Min dotter, der en yngling
är; Om du så vill, clu honom får!" - "O, moder min,
o, moder min, Till honom står mitt sinn’!"
Hittills hafva vi blott talat om den lyckliga
kärleken, som svärmar, beder, ’brinner för den älskade
och på samma gång är öfvertygad om, att denna laga
är besvarad. Det
rnder det blodiga krig, som fördes mellan Karl
XII och Peter den store, hade svenska flottan
ofta tillfälle att vara med, der hetaste striden
stod. Ett sådant tillfälle inträffade i Juli månad
år 1714. Schoutby-nachten Nils Ehrensköld var, såsom
befälhafvare öfver skott-pråmen Elefanten om fjorton
kanoner, sex galerer och två skärbåtar, under segel i
Ålands skärgård, då han helt oför-modadt fick sigte
på en rysk flotta af ett hundra femton galerer,
hvilka, under befäl af amiral Apraxin, beredde sig
att anfalla Ehrensköld. Någon undsättning var icke
möjligt att erhålla, ty äfven om Ehrensköld kunnat
underrätta svenska linieskeppäflottan, som. kryssade
utanför skärgården, om sin farliga belägenhet, hade
det dock varit ogörligt för skeppen att gå in på det
grunda vattnet. I närheten fanns schoutby-nacht Taube
med några smärre fartyg, men lokala förhållanden
hindrade äfven honom att komma sin kamrat till
hjelp. Ehrensköld visste detta och lyckades få ett
bud till Taube med varning för faran, så att denne
blef i tillfälle att rädda sina fa-rtyg. Att genom
flykten rädda fartyg och besättning, var ock omöjligt
för Ehrensköld. Han skulle snart blifvit upphunnen
och tillfångatagen af ryssarna. Således fanns intet
annat val, än att slåss eller kapitulera, Ehrensköld
lade sig i ett trångt sund mellan tvänne holmar, med
skottpråmen midt i sundet och tre galerer på hvarje
sida derom. En af
finnes dock äfven i den italienska folkdikten visor,
som skildra olycklig kärlek, men dessa äro fa samt
på långt när ej så gripande, som de, hvilka den
germaniska folkandan diktat om samma förhållande. Ty i
italienarens kärlek ligger nämnligen ett förherrskande
drag af sinnlighet, så till vida, som han i sina
sånger endast talar om den älskades strålande ögon,
rosiga mun och herrliga växt, men högst sällan kommer
att nämna något om hennes hjertas beskaffenhet, då-
deremot germanen lägger mera vigt på själens adel och
hjertats renhet samt ’derför i sina dikter om sviken
kärlek tolkar, huru djupt han sörjer, ej så mycket
öfver förlusten af en strålande skönhet, som fast mer
af en ädel själ, med hvilken han längtade att andligen
förenas. Att den förra sorgen kan vara lika djup,
som den senare, är naturligt; och att den äfven kan
uttryckas innerligt och vackert, torde följande stycke
(något sammandraget) utvisa:
Den skona Sorrentwshan.
O, jag såg vid Peidi grotta Dig invid din moders sida,
Skön och herrlig utan måtta, Höljd i kläder, rika,
sida. Guld och perlor prydde armen, Guld och perlor
prydde barmen. r Och du log med läppar röda Och
med blick så Ijuf och klar. O, Sorrentos mö, hur
glöda Icke dina ögons par!
Frid jag har ej se’n den stunden, Natt och dag mig
qvalen tära, Och jag vandrar kring i lunden. Dessa
känslor mig förfära! Jag, en sjöman, hatar vågor,
Spejar blott på hjertats frågor. Nyss Resinas klippor
lade Falska giller för min båt, O, Sorrentos mö,
jag hade Hårdt förlist på villsam stråt!
Hårda mö, om blott du sågo
Mildt uppå den kärleksqvalde,
Han vid dina fötter låge,
Framför allt ditt hjerta valde.
Men du mig med köld betraktar,
Mig förhånar och föraktar. -
Ve! - Hur blixtens viggar ljunga,
Vågen svallar vred och fri.
O, Sorrentos mö, nu sjunga
Hafvets andar: "allt förbi!"
(Forts.)
oeh JPetox* den
skärbåtarna sänktes i sundet akter om
eskadern, för att hindra fiendens insegling
den vägen.
Sådan var ställningen den 26 Juli, innan ryssarna ännu
gjort något anfall. Dagen derefter kallade Ehrensköld
alla officerarna, att komma om bord på Elefanten
till rådplägning. En och annan lät förstå, att då
fienden hade en så öfverlägsen styrka, kunde man,
utan att vanhedra sig, begära kapitulation; men den
tappre schoutbynachten yttrade: "Allden-stund ryssen
intill denna dag icke hållit någon kapitulation,
lärer han mindre vid detta tillfälle vara mera
noggrann. Uti hvad fara skulle vi icke ställa
schoutbynacht Taube, med sin lilla makt, och hela
svenska skären, men i synnerhet Stockholm, hvarest
jag vet ingen den ringaste författning är gjord till
försvar. Det är ju drägligare för oss, att med heder
och ära uppoffra våra - lif till kunglig majestäts
och vårt kära fäderneslands hägn och försvar, då
våra efterkommande få njuta frukten af vårt goda
förhållande. Deremot skulle hela verlden anse oss för
kujoner och pultroner, om vi inträdde i dagtingan med
en fiende, uti hvilkens bojor vi blifva försatta i
en så ömkansvärd belägenhet, att blotta åtanken bör
påminna oss att snarare uppoffra sista blodsdroppen,
än i ett vanhederligt fängelse försmäkta af armod och
nakenhet." Alla de församlade lofvade nu att strida
till det yttersta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
