Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 / 36 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotthold Ephraim Lessing. Vilhelm L-g

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lefde han sina första dagar i Berlin, men som ett vittnesbörd
om hans kraft må nämnas, att han under denna tid (1748-1752)
författade en rad lustspel, som vi dock gå förbi,
enär de äro litet egnade att känneteckna skaldens individualitet
eller skildra gången af hans karaktärs utveckling.

Dessutom tog han kännedom om spanska tungomålet och
litteraturen, öfversatte Calderons »Lifvet en dröm» samt
författade flera afhandlingar. Af dessa torde uppsatsen »Om
de gamles pantomim» vara den vigtigaste.

1751 fick han en syssla som följetonist i Berliner
Zeitung och der yppades honom tillfälle att utveckla sig till det,
hvartill han var ämnad: kritiker.

Emellertid tröttnade han snart vid Berlin och återvände
till Leipzig, innan han ännu slagit in på den väg, der han
skulle skära sina skönaste1 lagrar.

Det var först 1755, som han framträdde med det
»borgerliga» sorgespelet Miss Sara Sampson. Innan vi yttra oss något
vidare om detta inom den tyska litteraturen epokgörande drama, vilja
vi se till, huru det förhöll sig med den tyska teatern före Lessing.
Om vi få tro honom sjelf, så existerade ingen alls: »vi hafva ingen
teater, inga skådespelare, inga åhörare», klagar han och har så till
vida rätt, att ingen nationell tysk teater fanns före honom.
Man spelade endast öfversättningar och efterhärmningar af främmande
stycken: Gottsched »kopierade slafviskt» Corneille och Racine och
ville inom den tyska dramatiken göra den franska, föråldrade »bon
sens» med sin tidens och rummets enhet gällande. Det var mot dessa
principer - eller rättare lagar, ty få vågade afvika från dem -,
som Lessing utfärdade sin krigsförklaring genom »Miss
Sara Sampson».

Detta sorgespel skilde sig till sin yttre form
från de vanliga derigenom, att det var skrifvet på prosa och att
tidens och rummets enhet var så åsidosatt, att det liknade
sig till förvirring och onatur.

Det var dessutom det första tyska sorgespel med ämne
ur det borgerliga lifvet. De franska klassikerna hade danat
detta område till en förnäm verld, der inga ringare personer
än furstar och deras omgifningar fingo uppträda, Allt, som
stred mot etiketten, allt, som upprörde själen, vare sig fasa,
vrede, sorg eller ömkan, var bannlyst och hade till följd, att
jämnväl natur och måtta drefvos på flykten från den tragiska
skådeplatsen.

Då nu Lessing bröt med denna så kallade goda smak
och trädde in på en mera naturlig väg, väcker det ingen
undran, att han ock hänförde och drog med sig allt folk,
som hade en oförvillad smak. Det omtalas, att folket »suttit
som statyer och gråtit», då detta sorgespel, som i sig sjelft
ingalunda är något mästerstycke, gafs första gången i Frankfurt
vid Odern.

Gotthold Ephraim Lessing.

Omkring tiden för det sjuåriga krigets utbrott började
han sitt andra, stora sorgespel, »Emilia Galotti», som han
först kallade »Virginia».

Och det är i sjelfva verket intet annat än den romerska
sagan om Virginia, flyttad till en nyare tid och en modern
omgifning. Man har anmärkt, att detta ämne gifvit vid handen
känslor alltför starka och mäktiga för sin omgifning och en
handling, alltför energisk, att man skulle kunna tilldela den
åt ett okändt namn.

Prinsen af Guastella brinner af kärlek till Emilia
Galotti; han får så veta af sin kammarherre, Marinelli, att
Emilia skall gifta sig samma dag med grefve Appiani. I sin
förtviflan gifver han denne sin förtrogne fullmakt att göra
»allt, som kan af vända detta slag». Denne fullgör uppdraget:
låter mörda grefven och bringar Emilia i prinsens våld. Förfärlig i sin
enkelhet är scenen mellan prinsen och den gamle ministern Camillo Rota.
I sin brådska att komma i ägo af den älskade lemnar han allt åt
ministerns godtycke:

Prinsen: Hvad är det vidare? Något att skrifva under?

Camillo Rota: En dödsdom vore att skrifva under.

Prinsen: Rätt gerna. Gif hit! Fort!

Camillo Rota (häpen och seende stinnt på prinsen):
En dödsdom - sade jag.

Prinsen: Ja, jag hör ju! Det kunde redan varit gjordt. Jag har brådtom.

Camillo Rota (letande bland sina papper):
Men jag har det visst icke med mig. Förlåt, nådige herre! Det kan få vara dermed tills i morgon

Prinsen: Äfven det, Skynda blott; jag måste hän. I morgon mera, Rota (går).

Camillo Rota (skakande hufvudet, i det han tager papperen och går}:
Rätt gerna? En dödsdom rätt gerna? Jag hade icke varit i stånd att låta honom teckna
under i detta ögonblick, om det rört min ende sons mördare. Rätt gerna! Rätt gerna!
Det skär mig in i själen detta gräsliga "rätt gerna".

Man hör åskan på afstånd i denna scen. Man märker
att det onda fått öfverhand i den unge furstens vacklande
karaktär, att de tumlande lidelserna och lättsinnet vunnit
fritt spelrum.

Men prinsen har ock en mätress, grefvinnan Orsina.
Henne öfvergifver han för Emilia.

Här liar Lessing visat, hvartill han var mäktig. Orsinas
roll är skildrad med största talang; det är en italienska,
han tecknar, en blandning af lättsinne och våldsamhet. Scenen,
i hvilken Orsina eggar Odoardo, Emilias fader, att döda prinsen,
är storartadt skön. Lasten väpnar der dygden, lidelsen
ingifver der allt, hvad den strängaste rättrådighet skulle kunna
säga, för att elda en gubbes ömtåliga hederskänsla; skalden
»framtager en ny sida af det menskliga hjertat, och det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>