Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lille trumslagaren. Skiss från sista finska kriget, af J. O. Åberg - I kotiljongen. Gustaf Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I3en lille
Skiss från sista finska kriget, af J. O. A~berg.
n dag i första hälften af Juli månad år 1808 var
ovanligt vacker. Fiskarna lekte i vattenbrynet;
blommorna nickade så kärligt åt de fjeskande
fjärilarna och mottogo med välbehag deras glödande
kyssar, alldeles som en ung, älskande tärna, för att
sedermera glömmas af »Don-Juanerna» inom de bevingades
skara; vinden spelade melodiskt i trädens toppar och
mellan deras grenar, och der och hvar hördes fåglarna
framqvittra sina älskliga hymner till ära för naturens
herre. Och på hela detta lif nedblickade solen så
vänligt och gladt, liksom kunde hon, detta naturens
stora och präktigt strålande öga, känna fröjd öfver
att sprida glädje öfver de nejder, hon, enligt sin
bestämmelse, blifvit satt att, sekel efter sekel,
lysa upp.
På Lappos bygata var det skratt och stoj bland den
barnskara, som der hade sin lekplats. Visserligen
tittade då och då en allvarsam fysionomi ut från någon
stugdörr, men den mildrades genast vid åsynen af de
oskyldiga upptågen, dessa varma solsidor i lifvets
vår. Ack, kunde man icke glädjas, huru tungt skulle
icke då lifvet kännas!
Barnskaran gladdes af fullaste hjertan. Blott en
stod för det mesta tystlåten och liksom för skygg att
deltaga i de uppsluppna lekarna. Det var en spenslig
gosse, tolf år gammal. Hans magra ansigte såg lidande
ut, och om äfven de stora, ljusblåa ögonen någon
gång lifvades af ysterheten hos de andra, hade de
ändock i sig ett så sorgset uttryck, att betraktaren
ovilkorligt måste fästa sig dervid. Hans tarfliga
drägt gjorde också sitt till, att han höll sig på
afstånd från de andra, bättre lottade.
Adolf Käck - så var denne gosses namn - stod faderlös
i verlden, ty vid Eevolaks stupade den man-häftige
trumslagaren, af hvilken sonen fått ärfva icke blott
namnet, utan äfven konsten att ganska skickligt
handtera trumman. Med sin mor bebodde han ett litet
pörte i bortersta ändan af byn, och derifrån kunde
man ofta få höra trumman gå, ibland till .sent in
på qvällarna. -Sedan fadern var. död, fanns det
ingenting, som Adolf höll af så mycket, som modern
och trumman, hvilken senare fadern inköpt för,
många års sparpenningar och gifvit sonen på hans
tolfte födelsedag, enär han. då ansågs nog skicklig
att sköta den. Nu, då barnskaran stojade som bäst,
funderade den lille, trumslagaren just på att hemta
trumman och derigenom gifva mera fart åt lekarna,
som ofta öfvergingo till krigiska upptåg. Han stod
just i begrepp att springa hem efter den, då sonen
till en af Lappos förmögnaste byamän skrek:
»Hör du, Adolf, hemta hit din trumma, vi -ska’ leka
ryssar och finnar och du ska’ vara hos oss, för,
ser du, vi ä’ finnar, vi!»
»Nej, du ska’ tillhöra oss», inföll rysspartiets
anförare, en stor och rödbrusig inhysespojke, med
ett ingalunda fördelaktigt ansigte, i det han hotande
gick Adolf in på lifvet.
»Jag blir aldrig någon ryss», svarade Adolf med
bestämdhet och stod stilla på sin plats.
Finnpartiet tog nu Adolfs försvar och bataljen var
snart i full gång, oaktadt trumman saknades. Adolf
deltog icke deri; han följde endast med vexlande
uttryck i sina bleka drag de båda partiernas rörelser.
i
I kotiljong-en.
»Hurra, hurra! Ryssarna ha’ fatt stryk», jublade
finn-partiet, när inhysespojken allra först tog
till benen. Och hela skaran, Adolf inberäknad,
instämde jublande i de späda hurraropen. I detta
för barnasinnena så fröjdfulla ögonblick nalkades
från ena sidan af byn en trupp, bestående af män
och qvinnor. De hade brådtom att komma fram på den
smala bygatan. Hvad kunde orsaken dertill vara? Bakom
dem syntes en hel skog med lansar och, när den kom
närmare, derunder en mängd mörka, skräckinjagande
kosacks-anleten. Skrikande ilade piltarna till
sina fäder och mödrar, under det deras skälfvande
läppar framstammade ordet »kosackerna». Adolf var
den ende, som stod qvar på sin plats, och med en viss
nyfikenhet, parad med trots, betraktade han till och
med dessa steppernas söner, hvilka nu inkräktade
hans barndoms hemort. Det troligaste är, att han
fortfarande stått qvar, ända till dess fienderna
kommit honom in på lifvet, om icke en hand våldsamt
gripit honom om ena armen och släpat honom ett godt
stycke derifrån. Adolf såg upp och möttes af moderns
ångestfulla blickar och marmorbleka ansigte.
»Kom, kom!» hviskade hon förfärad. »Det är kosackerna,
som komma!»
Adolf rörde sig ändock ej ur fläcken, och på moderns
förnyade uppmaningar sade han:
»Jag vill hemta trumman och gå framför bönderna
och ...»
Ett anskri från den bleka qvinnans läppar afbröt
hans ord. Hon vacklade och föll med en tung suck
till marken. En kosackisk kula hade utsläckt hennes
lif. Det svindlade för gossens ögon; hans skälfvande
läppar framstammade ordet »moder, moder», derpå
förlorade äfven han medvetandet.
När han omsider vaknade, låg han, tillika med modern,
inne i deras eget pörte. Omkring dem rådde ett
halfdunkel, hvilket ännu mera gjorde honom orolig
och beklämd. Han kysste moderns stelnade drag, men
ingen tår kom ur hans ögon; han ropade hennes namn,
men intet svar följde. Då reste han sig upp och
gick fram till det låga fönstret.. Hvilken herrlig
sommarnatt! Huru mildt och lugnt!, Men derpå såg icke
Adolf nu; han endast spejade efter fienderna, om de
ännu voro qvar. Till sin förskräckelse upptäckte han
att så var fallet, ty nästan strax utanför p örtet
såg han en sadlad kosackhäst i allsköns lugn af beta
det knappa gräs, som fick växa på bygatans sidor,
och då han närmare såg efter, varsnade han, icke långt
ifrån hästen, tvänne kosacker, hvilka öfverväldigats
af sömnen. Adolfs beslut var nu fattadt. Efter ett
stumt afsked, som nästan kom barnets hjerta att
brista, från den kära modern, hängde han trumman på
ryggen och öppnade sakta .dörren. Sedan han sett sig
omkring ett par minuter, steg han ut på gatan och
gick framåt med största försigtighet. Huru våldsamt
klappade ej hans hjerta vid det minsta buller, och
huru många gånger måste han ej stanna och gömma sig
för de passerande fiendernas blickar! Men han behöll
ändock modet och lyckades komma ut ur byn på norra
sidan. Han var nu fri och, dold af de sädesfält,
som sträckte sig längs med den långsluttande backen,
ilade han fortfarande norr ^ ut, så hastigt hans
späda krafter det tilläto. Trumman bevarade han på
det sorgfälligaste.
Hvart ämnade han sig och hvad var hans mening?
(Forts. sid. 50.) ~4s*–––––––
*u ser en löjtnant der i kotiljongen, 5Som mer
än någon band och stjernor fått: De skönas ögon
följa honom blott, När stolt han framgår genom
balsalongen. Men, se! Derute sitter på balkongen
En ungdomsflamma, som han re’n försmått, Han tänker
plötsligt: »jag vill göra godt
Och vara ädelmodig denna gången!» Ifrån sitt bröst han
tar en blå rosett Och fäster den vid hennes barm helt
lätt, Att hon må glömma all sin sorg och smärta! Hon
spritter till... Han hör ett halfqväfdt: Det var
blott nålens udd, som henne stack, Men sjelf ett
styng han kände i-sitt hjerta!
Grustaf Meyer.
»»ack!>i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
